När Facebook drar mig tillbaka till verkligheten

Hej allihop!

Här sitter jag och fixar veckans inlägg medan köttbullarna steks och blomkåls- och broccolimoset kokar. En vanlig vardagskväll med andra ord. En kväll då mörkret sänkt sig, höstvindarna blåser utanför fönstret och jag njuter av att vara i värmen inomhus. Alla dessa saker som de flesta av oss tar för givet.

På andra platser ser det annorlunda ut. Och det är precis det som min förlagskollega beskriver så bra. För att hon varit just där. Upplevt det. Sett det och befunnit sig mitt i det.

Välkommen Lena Hansson! 

Fotograf: Susanne Kronholm

Fotograf: Susanne Kronholm

Hej Åsa och alla läsare!

Tack för att jag får vara med här. Det känns verkligen fint.

Ni vet hur det är när man sitter och kollar Facebook. Vissa dagar verkar det som om alla i ens närhet pratar om samma sak. Som om det bara fanns ett tema att diskutera. Jag överdriver såklart. En och annan avviker förstås. Det kan vara någon bebis, eller katt eller några söta halvvuxna barn som dyker upp här och där. Eller någon lustighet eller ganska intressant nyhet. Men på det stora hela är det bara en fråga som gäller.

Så har det sett ut i mitt Facebookflöde ganska länge nu. Det handlar nästan bara om krig och fred. Det handlar om Colombia, där jag bodde i fyra år.

Först skrev Colombias regering och Farc-gerillan (som är världens äldsta gerillagrupp) under ett fredsavtal som skulle göra slut på 52 års blodigt inbördeskrig. Glädjen var stor. Det talades om Nobelpris, om fredlig samexistens och ett nytt land där förtryckta grupper skulle stärkas.

Kort därefter chockades världen när det blev nej till fredsavtalet i en folkomröstning.

Ingen pratade längre om Nobelpris. Tills det blev verklighet. Colombias president får priset för sin – och för folkets – kamp för fred. Bra tycker jag. Och hoppas att det kan stärka de krafter som jobbar för fred.

Vad som kommer att hända nu är osäkert. Många är rädda att kriget blossar upp igen. Under de senaste veckorna har hundratusentals colombianer fyllt landets gator och torg. De har viftat med vita flaggor, skanderat slagord och lyft knytnävar. För dem är det inte vilken demonstration som helst. Det handlar om liv och död. Det handlar om deras och deras barns framtid.

Mycket kan sägas om folkomröstningen, men tydligt är att de som bor i krigshärjade områden röstade ja till fredsavtalet. Nej-röstarna finns främst bland de som inte har drabbats direkt av konflikten.

Tänk dig att du sitter och äter middag. En dag vilken som helst. Precis som vanligt.

Men så stormar åtta män in genom dörren och tittar på dina barn. Du har fyra barn. Och du vet att männen vill ta dem med sig. För du bor på landsbygden i Colombia. Du är fattig. Och männen kommer från Farc-gerillan.

Just så var det för Veronica. Jag träffade henne i utkanten av huvudstaden Bogotá för några år sedan. I ett fattigt område där många av dem som flyr kriget på landsbygden hamnar. I Colombia är över sex miljoner människor på flykt i sitt eget land.

Farc-gerillan hade tagit med sig de båda sönerna, 13 och 15 år gamla. Barnsoldater. Döttrarna lyckades hon rädda. Den 15-åringe sonen kom hem efter en tid med gerillan. Hon vet inte hur han slapp därifrån. Också 13-åringen lyckades till slut fly gerillans våld. När han kom till Bogotá var han blek och mager. I en vecka låg han på sjukhus.

– Han var förvandlad som människa, sa Veronica. Våldsam och vresig. Ville inte berätta vad han hade varit med om. Han sa bara att de hade behandlat honom väldigt, väldigt illa.

Efter en månad försvann han hemifrån och hon har ingen aning om vart han tog vägen.

Veronica och jag satt på hennes enkla säng i det enda lilla rummet och pratade. Och grät. Och torkade tårarna. Hon kokade lite kaffe till oss. Visade stolt sina krukväxter. Sedan drog hon ut en liten låda och tog fram ett foto och visade mig. Han såg så liten ut, hennes 13-åringe son. Söt. I jeansjacka och keps. Jag minns hur Veronicas kropp skakade när hon höll i fotot.

Veronica är bara ett av alla de krigsoffer jag har träffat. Det finns miljoner och åter miljoner fruktansvärda berättelser. Den ena värre än den andra.

En av de människor jag för alltid kommer att bära med mig i tanken är Juan som frivilligt gick med i Farc när han fortfarande var ett litet barn. Han berättade hur han bytte till sig sin första pistol mot ett Nintendospel. Leksak som leksak liksom. Jämfört med den fattigdom och hopplöshet han levde i innan så var livet i gerillan bra. Man fick i alla fall mat för dagen. Och vänner. Och respekt.

Maria Eugenia finns också alltid med mig. Hennes budskap kan verka självklart och harmlöst: Att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Men hennes arbete för kvinnor och internflyktingar provocerar. Hon hotas av kriminella grupper och hennes döttrar har attackerats och kidnappats.

– De vill tysta mig genom att ge sig på mina barn, sa María Eugenia. Men jag kan inte vara tyst. Världen måste få veta.

Och kampen för mänskliga rättigheter går vidare, trots att det är livsfarligt. Bara under första halvåret i år har 35 människorättsförsvarare mördats i Colombia.

Foto: Julián Lineros

Foto: Julián Lineros

Så nu när jag sitter här i min bekväma lägenhet i Stockholm och lojt scrollar på mobilen och gäspar lite förstrött, nu är jag glad att Facebook tar mig tillbaka till den verklighet som mina vänner i Colombia dagligen lever i. Och jag är glad att de inte har gett upp sin dröm och sin kamp. Drömmen om ett Colombia i fred.

Mina fyra år i Colombia har satt djupa spår i mig. Colombia är också så mycket mer än det jag skrivit om här ovanför. Så mycket fint. Det är glädje, god mat, fantastiska människor och vanliga vardagsliv – så klart.

Och det är ett av Sveriges största adoptionsländer. Under åren träffade jag många adopterade som var där för att söka sina rötter. Några lät mig följa med på sin livsomvälvande resa. Vi besökte myndigheter, vandrade genom parker, knackade dörr. Jag fick vara med när några av dem mötte sina colombianska mammor för första gången. Och andra gången. Och höra vad som hände när de försökte bygga upp en relation. Jag blev djupt berörd.

Jag bestämde mig för att skriva en roman, en fiktiv historia om en adopterad tjej som åker till Colombia för att söka sina rötter. Boken heter ”Ett liv utan början” och föddes ur mötena med adopterade och biologiska mammor. Men där finns också en massa andra berättelser. Om inbördeskriget. Om identitet. Om kärlek. ”Ett liv utan början” har just kommit ut på Ordberoende Förlag (Jag är alltså stolt förlagskollega till Åsa Bonelli).

”Bladvändare”, ”vacker”, ”välskriven”, ”stark”, ”gripande”, ”psykologiskt trovärdig” är några av kommentarerna från läsare och recensenter. Hoppas att du vill läsa den. Finns på bokhandeln, Bokus, Adlibris och bibliotek. Nu också som e-bok.

Lena Hansson

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Jag skulle sagt oftare vad du betydde, mamma. 

Heeeeeeeej och välkomna!

Vet inte om ni känner som jag att: ÄNTLIGEN ÄR HÖSTEN HÄR! Älskar luften, färgerna och det är sjukt skönt att slippa svettas.

Idag gästas jag av en mycket härlig förlagskollega och om jag säger att det är hon som skrivit de framgångsrika ”bärböckerna” så kanske du vet vem det här.
Hon har även skrivit den ljuvliga feelgood-romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Välkommen Eva Swedenmark!

IMG_6405

Hej Åsa och alla läsare och tack så mycket för att jag får vara med här.

Jag tittar på den allra första bilden av mig och min mamma. Min vackra kloka mamma.

Som ung sa jag alltid att jag var en pappas flicka, stolt sådär som vi var på sextiotalet när vi ville bevisa att vi kvinnor minsann kunde ta plats på jobb, i liv och i politik och klara allt. Liv, kärlek, jobb, familj.

Det var min pappa jag identifierade mig med då, som ung, min smarta välskrivande pappa som gick iväg till ett spännande liv på tidningen varje dag. Pappa visste att jag beundrade honom. Gick i hans fotspår. Mamma var hemma och tog hand om allting. Om alla. Om oss. En ständig kärleksfull närvaro i vårt hem.

Men talade jag om för mamma hur mycket jag beundrade henne? Förstod jag det ens förrän jag fick egna barn och kände att det var hennes ömhet som fanns i mina händer?Pappa skötte det yttre livet, mamma det inre.
Inte var det så märkvärdigt, skulle hon ha sagt.

Men det var det. Fast ingen sa det, utan vi sa, min generation, att vi tyckte det var hemskt med hemmafruliv. Det sa vi. Ofta. Fick mammorna att känna sig mindre värda.

Jag har tänkt mycket på det. För sent.

För mammorna, alla de där mammorna som var hemmafruar på Sallyhillsvägen där jag bodde, min mamma … vilket stöd hon gav mig. Det var ju hon som pushade mig: ”Läs Eva, skaffa dig ett arbete, egna pengar, eget liv. Res. Lev.”

Hon började arbeta på Palms konditori när jag var tio, sålde bullar och bakelser och var så lycklig. Kom hem med trasiga bullar som inte gick att sälja till oss barn, fick egna pengar och gav oss små presenter köpta för egen lön. Men pappa och brorsan, de tyckte det var som ett plåthus när hon inte var hemma. Så hon slutade.

Men hon slutade inte att ge mig stöd. Hon gjorde allt för mig hela sitt liv. Jag fick all tid i världen för att läsa, hon tyckte alltid att det jag gjorde var så bra och så viktigt. När jag fick barn kom hon ner till mig och hjälpte till. Det syns att din mamma varit här, sa grannarna, det är så städat och hemtrevligt. Dukar på borden och blommor i vaserna och glada barn som älskade sin mormor.

I backspegeln så är det nog så att jag tyckte det var alldeles naturligt.

Så var det i livet och sent insåg jag hur min mamma burit mig fram till att bli den jag är idag, en kvinna med eget liv, egna pengar, en som förverkligar sina drömmar. Jag vet att jag förverkligar hennes dröm också.

Men – varför sa jag det så sällan?

Hon har varit död i över tio år. Jag saknar henne varje dag. Våra samtal, vårt småprat, hennes omtänksamhet.

Förlåt, säger jag ofta, förlåt att jag inte såg vad du gjorde och inte sa det tillräckligt bra.

De som såg oss prata, ofta, som vet att det fanns stor kärlek mellan oss, tycker kanske att det verkar konstigt att jag säger så. Men jag vet ju själv att jag tog hennes kärlek och omsorg så för given. Jag visade inte tillräckligt väl hur mycket jag uppskattade allt hon gjorde för mig livet igenom.

Jag tog hennes stöttande kärlek för given, den var så självklar för mig att jag inte riktigt såg den.

Och det värsta, när hon sakta gick in i dimman, när hon blev gammal, var jag så upptagen av en uppslitande skilsmässa, av livet, av jobbet, allt det där ”viktiga”. Jag hann inte riktigt med. Jag orkade inte riktigt.

Jag skäms så.

Är det så med mammor? Tar man dem för givna, att de ska älska, ge stöd, finnas till? Ända tills en dag då de inte finns mer och man förbannar sig själv för alla de där orden som inte blev sagda.

Tack mamma för allt du gjorde, för allt stöd, jag älskar dig.

Om din mamma lever, tänk efter, är det något viktigt du vill säga henne? Ser du henne? Säg det.

Tänk efter och vänta inte. En dag är det för sent.

Eva Swedenmark

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

Vem tar emot när man faller?

Ytterligare en vecka har gått och det har återigen blivit dags för ”Blogga hos Bonelli”.

Tjejen ni ska få träffa idag är ingen mindre än hon som äger det B&B på Fårö som ett antal författare invaderar en vecka i augusti varje år.
Det är en tjej man blir glad av att bara vara i närheten av och med tre släppta romaner är hon så värd all framgång!

Hennes inlägg är smärtsamt välbekant och hon beskriver en alltför vanlig situation på ett sådant ärligt och naket sätt.

Varmt välkommen Camilla Davidsson!

IMG_7885

Tack för att jag får besöka din sköna bloggsoffa, Åsa! Idag tänker jag dela med mig av en text jag skrev våren 2006, i slutet av min utmattningsdepression. Vid tiden då jag skrev den hade jag mått dåligt i flera år, men ändå fortsatt att jobba. Det var en tung tid i mitt liv och jag delar med mig för jag tror att många känner igen sig, antingen från sitt eget liv eller för att någon närstående befinner sig där.

Ok, här kommer texten:

”Jag har alltid varit uppe på barikaderna, klarat mig själv, gjort galna grejer, haft mod, ork och energi för en hel armé. Men nu, var är energin, var är glädjen, var är viljan? Borta! Det enda jag vill är att krypa ihop i min lilla lägenhet och vänta på att det ska gå över, vänta på tryggheten, att någon ska komma och hålla om mig och säga att allt blir bra.

Det funkar inte så. Inte när man har kört ”ensam är stark” hela livet. Ingen förväntar sig att jag behöver hjälp och jag vet inte hur man ber om den. Det är bara att ta nya tag, brukar jag lite hurtfriskt säga. Den här gången är det inte så. Det går inte över. Det händer inget av sig självt. Tryggheten måste jag själv bygga upp. Visst har jag vänner som kan hålla om mig en stund, som kan hjälpa med tröstande ord, men jobbet, det måste jag göra själv. Men vad gör man när orken är slut, när lusten försvunnit och energin tryter? Jag vet inte.

I alla år har jag varit så oerhört stark och rest mig upp varje gång livet varit jobbigt. Den här gången vet jag inte hur jag ska klara av det. Jag känner mig inte stark, vill inte vara stark. Orkar inte kämpa mer. Jag vill hitta en miljö där jag kan sluta att kämpa och bara vara. Var trivs jag? I vilka situationer mår jag bra? Vad för typ av jobb kan jag utföra utan att känna den här pressen som jag för tillfället inte förmår att hantera? Inte en aning. Ingenting tycks roligt längre. Jo, att promenera, vara ute i skogen och sådant, men det genererar ingen lön på kontot.

Jag känner tydligt att jag måste ta mig igenom den här svackan och inte gå runt den. I annat fall kommer situationen garanterat att komma tillbaka. En sak blir jag mer och mer säker på och det känns tungt och jobbigt att erkänna, men det är att affärslivet har blivit ointressant för mig. Jag mår inte bra av att befinna mig där. Känner att det är totalt meningslöst. Den typ av jobb jag gör just nu tynger mig, äter upp mig inifrån och får mig att dö lite varje dag. Detta är nya tankar för mig. Jag trodde att det bara var IT-branschen som jag inte stod ut med, men det är hela grejen. Nu sitter jag på ett helt annat slags företag och det är om möjligt ännu värre än IT-branschen, för här finns det inga egna värden förutom att ”Nu ska vi tjäna pengar”. Jag som alltid har velat göra karriär och tjäna pengar. Vad vill jag nu?

Om jag hade ett helt vitt blad – inga förväntningar, ingen bakgrund, ingen fråga om status. Inga människor runt omkring som bryr sig om vad jag gör, vad skulle jag vilja göra då? Trygghet har blivit viktigt. Det har det aldrig varit förut. Är det viktigtare än frihet? Kan jag få både och? Flexibilitet? Trygghet kan jag få om jag tar ett fast jobb. Är det det jag vill ha? Ingen aning. Jag önskar att det inte vore så svårt!”

Ett par dagar senare var jag hos en coach och efteråt skrev jag detta:

”Han läste mig direkt och såg vilken del av mig som har varit aktiv de senaste åren. Vi döpte henne till Fröken Duktig. Fröken Duktig har suttit längst fram i bilen i åratal och kört på utan att ha någon som helst kontakt med sina medpassagerare. Hon har kämpat och varit duktig. Vunnit seger efter seger. Superduktig faktiskt! Men tomhetskänslan har hon bara slätat över. Bäst att inte känna efter. Ensam är stark. Hon har varit duktig oerhört länge och aldrig undrat varför det känts så oerhört tomt inombords. Varit ganska kall och aningen känslolös. Allt som inte fanns med i hennes agenda var jobbiga moment. Och känslosamma mäniskor… Urk! Endast en gång för länge länge sedan, när hon var väldigt lyckligt kär, kände hon sig ibland helt fullständig, i total kontakt med sig själv. Då fanns det lite trygghet att luta sig på.

Sedan tiden med den pojkvännen, dvs snart 10 år sedan, har det inte funnits någon riktig trygghet i mitt liv att luta sig tillbaka på. Inte mina föräldrar. Inte mina syskon. Ingen långvarig, trygg relation. Vänner javisst, men jag har aldrig klarat av att visa mig svag bland mina vänner. Möjligtvis med någon enstaka väninna, men jag vet inte hur man gör. Har alltid försökt att vara stark, alltid vara duktig. Även när jag hade gått in i väggen och var i närheten av kollaps, såg jag ingen annan utväg. Det var bara att fortsätta att vara duktig. Vad annars skulle jag göra? Så fortsatte jag år efter år, som om det inte fanns någon annan utväg. Om jag inte är Fröken Duktig så är jag ju ingenting. Vem ska ta hand om mig om inte Fröken Duktig sköter sitt? Vet inte.

Det var många insikter som dök upp idag. Kanske inte nya, men så ovanligt tydligt framställda med coachens hjälp. Han är högst aktiv i coachingen och jag känner mig sedd på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge. Känns tryggt!

Det blev så tydligt för mig när han bad mig vända bort Fröken Duktigs stol i cirkeln, bort från de övriga delarna i min personlighet och frågade om jag kunde känna igen mig i den situationen. Om jag kände igen mig? Som jag kände igen mig! ’Här är det jag som bestämmer, jag som kör! Frågor på det? Nä, jag tänkte väl det! Inget jams. På med säkerhetsbältena, nu kör vi så det ryker!’ Shit vad tröttsamt! Inte konstigt att jag är helt utmattad. Jag har ju kämpat och kämpat och kämpat i en hel evighet.

Egentligen är det inte speciellt förvånande att jag känner som jag gör när man betänker hur jag har levt. Jag fick verkligen pressa mig för att tacka ja till att börja jobba på XXX (inte för att jag lyssnade så mycket på vad mina små vänner bak i bilen sa) och jag pressade mig ännu hårdare för att stanna kvar, trots att jag bokstavligen blev mer less och deprimerad för var dag som gick. ’Jo, men Camilla det är ju ett jättebra jobb. Ser bra ut på CVt!’ I slutändan kändes det som om jag dog lite varje dag när jag gick till jobbet. Madre mia, vad Fröken Duktig har fått styra. Men nu är hon trött. Jäkligt trött! Det här sista året har hon till slut fått vila lite och nu när jag tänkte be henne träda i tjänst igen så har hon mer eller mindre fått panik. Gått i strejk. ’Jag vill inte, kan inte, orkar inte!’ säger hon. Jag trodde, lite naivt, att ett års vila skulle räcka. Att det bara skulle vara att köra på igen. Ta ett litet jobb som marknadschef på ett managementkonsultbolag till exempel… Shoot my head, som min taiwanesiska väninna i London, skulle ha sagt.

Det min coach, stilla och totalt närvarande, förklarade för mig idag är att jag behöver utforska och lära känna alla delar av min personlighet och lära mig att använda dem alla i symbios för att må bra. Och så närvaro, närvaro, NÄRVARO! I platsen här och nu mår man oftast bra, men egot ska hela tiden ha drama och oroa sig eller planera för framtiden. Om jag tittar på den här dagen så känner jag sorg och trötthet, men jag känner också en glädje och lycka över att känna så mycket, över att vara här och nu. Morgondagen får vänta. Inget annat än att känna efter vad som rör sig i min kropp och i mitt sinne idag.

Shit, vad jag är fast i duktighetsfällan!

Coachen tog mig genom en guidad meditation där jag fick möta mig själv när jag var 8-9 år. Vad starkt och känslosamt det var! När den vuxna Camilla tittade på Lilltjejen såg hon glädje, oförställdhet, energi, kraft, nyfikenhet och en vilja från den lilla att visa den fantastiskt spännande världen. När Coachen bad mig byta fokus och se den nuvarande Camilla, kom tårarna och sorgen. Borta var energin, glädjen, det oförställda och nyfikenheten. Kvar fanns en kvinna, som förvisso var propert klädd, men som har förlorat det mesta av sin livsglädje och spontanitet. En som tvekar inför det okända. Så kan man ju inte göra. Nej, det går säkert inte. Men jag har ju fel skor. Mina fina, nuputsade skor kan ju bli blöta och förstörda. Tårarna bara rann och rann och jag kände mig oerhört förtvivlad. I slutet kramade de om varandra länge, fast i själva verket var det Lilltjejen som kramade om mig. Oerhört gripande och sorgligt, men samtidigt så tydligt!”

Så slutade texten jag hittade i datorn. Vill bara ta den unga, utmattade och överpresterande Camilla (och alla hennes medsystrar) i min famn och ge henne en lång kram. Är så glad och tacksam att jag till slut lyckades ta mig ur min utmattningsdepression och så småningom hittade skrivandet – mitt kall här i livet! Om jag genom mina böcker kan hjälpa en enda person att ta sig ur en liknande situation har alla otaliga timmar vid tangentbordet varit mödan värd!

Camilla Davidsson

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

Dag 3

Jag kan ju knappast påstå att jag överansträngt mig idag, men herregud, vissa stunder under dagen har känts som ett maratonlopp. Trots att allt är så kul och att människorna som rör sig i samma omloppsbana som jag själv är helt fantastiska. Det syntes inte allra minst när jag nu skulle lägga in bilderna från dagen, för ärligt – de är fan inte roliga. Men jaja, det går ju tyvärr inte att spola tillbaka och göra om och rätt så ni får hålla tillgodo med det som bjuds. 

När man missar frukosten

Gympadojor – ett måste

Ser ni poolen?!

Räkmackan på Heaven

Fredrik Backmans signeringskö. Insane. Avspärrningsband!

Författare i viloläge

Anne-Lie Högberg

En förläggare, två författare

Förlagskollegechill

Gudomlig grekisk förlagsmiddag

Publicerat i Lite av varje | 2 kommentarer

Dag 2

Trött, nöjd och helt slut efter dagen som inneburit så många härliga möten och ett ton skratt. Jag låter bilderna prata för sig själva och imorgon är en ny dag. Den sista bokmässedagen. 😞

Sara Begner

Leif Mannerström

Om du vill ge blod. Sådär.

Proffsiga och trevliga Emelie Schepp

It’s a mess.

Eliane Eksvärd, en förebild

HOI-mingel. Några i sällskapet var väldigt hungriga

Chablis + kötttbullar med mos = sant

Det blir litegrann på en hel dag.

Lunchtrevligt

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

Det skrivna ordet blev min livlina

Hej y’all!
Efter en veckas ofrivilligt uppehåll på grund av oförutsedda händelser är ”Blogga hos Bonelli” tillbaka.

Idag ska ni få träffa ytterligare en tjej som jag fått kontakt med tack vare passionen för det skrivna ordet. Det är inte klokt vad ord, text och böcker kan föra samman människor och skapa vänskap för livet.

Tjejen som bär ansvaret för den fina texten nedanför är en riktigt fighter som aldrig ger upp, trots det tidigare trauma som hon bär sviterna av och aldrig kommer bli kvitt ifrån. Hon är en riktig förebild!

Välkommen Eva Jansson!

IMG_0787

 

Tack Åsa, för att jag får slå mig ner i din sköna stora soffa. Jag älskar som du vet att sitta eller halvligga i soffor och skriva. Som jag sett fram emot detta möte med dig och dina läsare!

Ämnet ligger mig väldigt ”nära hem”. Jag får då och då mejl. Det kan lyda  ”Du är så stark och trots att du har det så djävligt så ställer du dig över det och har en positiv energi över det svåra. Det är beundransvärt och inspirerande. Du är en förebild.”

Jag har alltid skrivit och varit en bokmal. Tankar om att bli författare har alltid funnits med mig, fast det var såklart något man ”bara” kunde drömma om att ägna sig åt i den stora riktiga vida världen som vuxen. Man skulle såklart skaffa sig en riktig utbildning, ett riktigt arbete. Få en yrkesidentitet. Bli något. Först vara en student och sedan en flitig arbetare.

Språket i både tal och skrift har alltid fascinerat mig. Diskussioner och debatter, hur vi formar meningar och det vi vill få fram. Förtydliga, påverka, övertyga och beröra. Ethos, phatos, logos. Eller att bara berätta en rafflande historia. Hur spännande som helst. Hade länge planer på att studera lingvistik men tog det säkra kortet och läste  ekonomi och redovisning. Sikte på bra anställning och trygg ekonomi. Blev såklart flitig i min yrkesroll, men det var ändå inte riktig jag …

Jag släppte dock inte språket helt, tog en kvällskurs i retorik. Det var en av det roligaste och intressantaste kurser jag gått på. Retoriker kom på listan.

Mina föräldrar, syskon och någon gammal pojkvän har nog alla en liten hög av Eva-brev. Det är på det sättet jag oftast beskrivit min frustration när diskussioner inte tagit den väg jag önskat, eller när den kört fast.

Sen kom det sig en dag då jag bytte ut siffror och ersatte det med ord. Vilket inte alls var ett medvetet val och det visade sig bli mycket tufft att acceptera, för en del av min identitet försvann från den ena dagen till den andra.. Vem är jag om jag inte har mitt yrke och min titel? Bara en mamma, bara en ”jag”…

Den är viktigare än vi tror ”yrkesidentiteten” både för oss själva och inför andra. Det är med den identiteten vi passar in i det stora hela maskineriet som heter samhälle, oavsett vad vi arbetar med. Det är ofta yrkesidentitet vi säger som det andra ordet då vi presentera oss för nya människor i det sociala rummet,  eller som en följdfråga från den vi småpratar med då vi byter de första artighetsfraserna. Vid ett sådant tillfälle har jag sagt, utan att jag just i stunden förstod vad jag sa…
”Och jag, jag är ingenting…”
Vad sa jag precis?! for det genom huvudet samma sekund som orden landade hos mottagaren. Person i fråga fann sig väldigt snabbt och det hela blev ganska komiskt till slut i sin väldigt tragiska formulering. Jag är efter det mötet ”Eva-allting” för henne och jag är så tacksam över att det var just till henne jag råkade uttryckte mig på det sättet.

Personen som tog min yrkesidentitet ifrån mig var en man,  som under en förmiddag i december 2003 satt bakom ratten i sin bil och inte hade kontroll. Den mannen förändrade mitt liv totalt. Idag lever jag med kroniska smärtor och nervskador. Har efter år av rehabiliteringar och utredningar,  behandlats och utretts. De har kommit fram till att ingen arbetsförmåga finns. Ingen arbetsförmåga som passar in i samhällets ramar. Man faller lätt ur ramen då man blir vingklippt, man kan falla väldigt djupt om det vill sig illa, på många plan. Skrämmande i sig. Men att berätta hur det fungerar i verkligheten kräver ett helt eget blogginlägg. En sådan historia är ett helt kapitel för sig.

Men… Jag tänker inte falla mer än precis utanför vad samhället står för. Skadan har tagit min kropp, till viss del min knopp på grund av bristande uthållighet och energi. Men mer än så ska det inte bli!

Till den mannen som orsakat mina skador skrev jag ett av mina känsligaste, jobbigaste och viktigaste brev någonsin.
Han skulle få veta vad som hänt med mig. Mitt liv före och mitt liv efter. Något släppte inom mig när jag la det brevet på postlådan. Jag kunde gå vidare utan att han skulle komma och störa mina tankar. Han har passerat för att aldrig mer återvända.

Och att skriva är något som jag använder mig av så mycket jag kan och orkar. Jag har skrivit mig igenom smärta, frustration, ilska och med tårar forsande ner för mina kinder, dagar som nätter. Ett sätt för mig att lägga ifrån mig det jobbiga för ett tag, att låta det få ta fäste i orden och texten, rensa upp och få ur mig. Att tillåta det jobbiga få vara vid min sida istället, och i blocket, det ska inte få ta över mig.  Jag får en mental vila under dessa stunder. Vilket påverkar hela mig väldigt positivt. Jag får energi och kan fyllas med glädje och lycka efteråt.

Jag förstod ganska tidigt att det skrivna ordet också berörde mer i min kontakt med myndigheter, som Försäkringskassan, läkare och försäkringsbolag. Mer än att jag talade verbalt och förklarade. Som att det talande ordet kan rinna av lättare, som att inte känslorna blir förankrade på samma sätt, eller kanske inte blir lika tydliga. Då kan jag nog säga att jag är verbal i talet också. Men Det kanske blir jobbigt för mottagaren att höra vad personen framför dem säger, vad den går igenom, alla svårigheter och hinder som rabblas upp. Även om man kan tycka att professionen borde säga annat, att de borde ha en erfarenhet och en kunskap och vara lyhörda.

Men det kan vara mycket som styr i ett möte och som tolkas in. Hur kan en person som ser så frisk och pigg ut ha det så jobbigt? Det är många faktorer som spelar in där omedvetet, hur vi uppfattar det någon säger. Det är vad jag tror.

Ett möte är också väldigt viktigt såklart. Det måste vi ha, öga mot öga.  Men jag  började skriva brev till dem jag mötte i den världen och överlämnade det efter mötet.
Jag gjorde det lika mycket för deras skull som för min.
Tydlighet och ökad förståelse för dem.
Ett avslut på många tankar för mig.

Många gånger fick jag väldigt fin respons tillbaka. De var tacksamma över att jag satte det skrivna ordet på min situation. De förstod och de kunde få en annan inlevelse på hur det kunde se ut en dag, vid olika sammanhang och tillfällen för mig. Mina hinder men också mina egna lösningar. Något de själva sa de kunde ta med sig i mötet med andra patienter och klienter.

Sådana svar var precis det jag önskade. Då hade jag nått hela vägen fram.

Någonstans har jag också tänkt att det såklart finns flera där ute i min situation och som skulle må bra av att  fatta pennan och skriva ner, skriva av sig. Vad det än må vara som kommer och stör i tillvaron. Tillåta att få ner ett par rader, några sidor och sen slå igen pärmen, ta ett djupt andetag och tänka ” okej, nu tar jag det från här”.
Därför är jag ganska öppen med min historia och skriver om det i sociala nätverk då och då.

Med hopp om att jag kanske kastar ut inspiration och en livlina till någon annan som är i behov. Greppet om min livlina släpper jag aldrig, det är här jag ska vara och verka. Och jag  är minsann någonting. Jag heter Eva Jansson och jag är novellist, Fåröakademiker och en blivande författare, samt mamma till tre underbara pojkar.

Tack för er uppmärksamhet och på återseende.

Eva Jansson

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Dag 1

Unikt foto

Klarsynt!

Signering!

Bokmässekompisar

Gissa maträtten. :)

Innan stormen


Nu går ögonen i kors av trötthet. Syns imorgon!

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

BOKMÄSSA 2016

Som jag längtat efter de här dagarna och nu är det äntligen dags. Dags för den där galna helgen då man pratar, skrattar, minglar, svettas, blir susig i både huvud och öron, försöker hinna krama om och hälsa på alla man känner, äta och dricka gott, ta en sväng till den absurda trängseln på Elite Park Hotell och det viktigaste av allt – se till att min nyförlösta bebis Vid ögonblickets slut hittar nya läsare. 

För tredje året i rad tänker jag bildblogga alla mässdagar. Häng med! 

Färgglatt

Naaaaw

Hardrocksburgare

Monterbygge

Dagens lunch


Imorgon drar det igång och jag är sjukt taggad! 

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

IDOL PÅ RIKTIGT

Hej alla läsare!

Hoppas att allt är bra med er och att ni känner er nöjda med sommaren som nu alltmer börjar synas i backspegeln.

Idag gästas jag av en multikonstnär som inte bara har guld i strupen och sjunger helt underbart, utan också är en fena på att skriva. Hon har en smittande energi och man blir glad bara av att befinna sig i hennes närhet.

Välkommen Maria Wells!

Maria Wells

Hej Åsa! Tusen tack att jag får vara med i din blogg. Detta har jag verkligen sett fram emot. När jag fick frågan så tänkte jag länge och väl på vad jag skulle skriva om. Men det jag hade funderat ut får vänta till en annan gång. Nu är det ju ”IDOL”-tider, så jag tänkte berätta om min väninna Helen.

Helen är en kvinna i sina ”bästa år” och absolut inte i IDOL-åldern. Vilket jag egentligen tycker är lite tråkigt. Visst vore det väl underbart kul att se ett IDOL 40+?

Nåväl, för ett par somrar sedan var det stor talangtävling på stranden i Falkenberg. ZTV var där och filmande. De spelade in en deltävling i en karaokeserie som skulle sändas lite senare på hösten.

Emma, Helens dotter som då var sexton år var också där tillsammans med några av sina kompisar. De hade anmält sig och var uppe en efter en och sjöng. Efter deras framträdande var det inte så många fler som ville komma upp och sjunga, även om det var mycket publik och stämningen var på topp. Programledaren försökte förtvivlat locka upp folk på scenen, men det verkade som att efter ungdomarna sjungit hade de övriga gästerna inte riktigt modet som krävdes. Det hade däremot Helen. Eftersom hon är en framåt kvinna bestämde hon sig helt enkelt för att om ingen annan gjorde vågade, så skulle åtminstone hon se till  att något hände. Hon skulle inte vara den som var den. Nä, hon skulle minsann ställa upp.

Så hon gjorde entré på scenen full av självförtroende och valde bland alla låtarna som erbjöds. Det blev Tommy Nilssons hit ”Öppna din dörr”. Programledaren presenterade Helen och lämnade över mikrofonen med ett ”Lycka till!”. Helen harklade sig och tog sedan i av hjärtans lust. Hennes kroppsspråk sa allt.

Hon gav järnet!

Hon dansade step-touch, slog ut med armarna, böjde huvudet bakåt, skakade på håret och log, men framför allt – hon gav allt. Hon var ung, hon var kung, hon var oslagbar, hon var i nuet, hon var ”superwoman”. Helen hade bett Emma att filma, och nu stod hon bredvid scenen med telefonen i högsta hugg. Blandat med Helens röst ”Öpppna Din Dörr..” kan man bland annat höra dessa kommentarer på inspeliningen.

– Men Gud!
– Åh … mamma … nu är det pinsamt!
Sen hör man en vuxen mans röst:
–Modigt! Mycket modigt!

Dagen därpå ringde det på Helens telefon.
– Hallå! Är det Helen? Det är från ZTV.
Helen höll andan, hon kände hur pulsen slog. ZTV! Tänk om det var så att hon hade vunnit. Det måste vara så! Hon var ju så himla bra igår! De hade sagt att de skulle höra av sig till vinnaren. Helen sträckte på sig, log stort och svarade med sin allra ljuvaste stämma.
– Ja, det är jag! Hejsan, vad trevligt!
I nästa sekund vändes hela hennes värld upp och ner.
– Ja, det är väl du som är Emmas mamma? Hon har nämligen vunnit deltävlingen, så det kommer att sändas i TV. Eftersom hon inte är myndig behöver vi din underskrift att det får sändas.
Här uppstod en konstpaus på någon sekund innan mannen i luren fortsatte.
– Och förresten kommer vi att sända ditt inslag också, för det var så roligt!

Jag måste säga att för mig är Helen en riktig Idol!

Det spelar inte alltid så stor roll om man vinner eller inte. Huvudsaken är att du har har gjort ditt allra bästa. Det är gott nog!
Så till alla er ”Idoler” därute.
Njut av att ni har lusten, viljan, glädjen och modet. Ni är alla vinnare när ni följer ert hjärta.

Denna vecka då mitt inlägg ligger ute här på Åsas blogg är Helen tillsammans med mig och 33 skrivglada kvinnor och män på skrivarkurs på Rhodos. Vi har precis släppt vår andra novellsamling på ”Ordberoende förlag”. Förra året skrev vi om ett café i Paris. I år utspelar sig handlingen en liten grekisk by ”12 minuter i Pefkos”.

På denna resa till Rhodos är Helen återigen en idol och följer sitt hjärta och lust. Hon har handlöst kastat sig in i ett nytt äventyr, en ny utmaning. Nämligen skrivkonstens mystiska värld.

Vill ni veta mer om vår novellsamling kan ni titta in på förlagets hemsida:
www.ordberoendeforlag.com

http://ordberoende.com/12-minuter-i-pefkos/

Ha nu en härlig höst och se till att vara er egen IDOL!

Maria Wells

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

När hjärtat delas i två delar

Så var det fredag igen och dags för en ny gäst!

Den här tjejen, hörni.
Hennes språk är som ett böljande sidentyg och jag avundas hennes förmåga att kunna uttrycka sig. Den är magisk.
Alla stora förlag: HALLÅ!
Vem är först med att haffa henne?
Läs hennes inlägg och förbered er på att bli berörd.

Välkommen Anneli Stålberg!

 unnamed (1)

Tack finaste Åsa för möjligheten att hänga med dig i din fredagssoffa. Som jag ha längtat.

När jag fick frågan visste jag precis vad jag skulle skriva om. Skrivande såklart. Om att börja skriva sent i livet. Om hur det känns att ge ut en bok. Om min stora passion för att skriva och hur lyckligt lottad jag känner mig över att få göra just det. Men… så kom livet emellan och jag kastades in i en berg- och dalbana av känslor. Lycka och sorg blandades våldsamt och mina tankar och känslor hamnade någon annanstans.

Våren var turbulent. Jag har en själ som nästan alltid längtar. Vidare. Till nästa hållplats i livet. Rörelsen är mitt bränsle, utan den blir jag rastlös. Utom när jag umgås med mina barn. Och när jag skriver. Så vi skulle tillbringa ett år utomlands, precis som vi gjorde för nästan tio år sedan. Vi skulle till Spanien, Fuengirola. Vår äldsta skulle ta ett sabbatsår innan högskolan. Våra andra barn skulle gå i svenska skolan. Äntligen skulle jag få ett helt år i Spanien ännu en gång. Förra gången vi var där hittade jag tillbaka till mig själv, till den jag var innan fyra älskade barn kom till världen. Jag började skriva. Det kändes som om jag svävade. Tills en dag i maj då äldsta sonen försiktigt meddelade att han helst ville börja skolan på en gång om han kom in.  Hjärtat rasade i en hissnande fart. Tankarna rusade lika fort. Vilka var våra möjligheter nu? Stanna eller åka iväg utan honom. Hur mycket jag än längtade iväg och bort blev det ändå stanna. Att åka så långt bort kändes omöjligt. Jag skulle ändå bara längtat hem. Sedan hade vi ju tanken som grott hos både maken och mig, innan Spanienplanerna hade vaknat, att flytta med och bo i den stad där sonen skulle läsa. Min uppväxtstad. Tanken att få umgås mer intensivt med mina vänner där lockade. Äventyret att flytta, om än bara en bit bort, kändes frestande. En möjlighet till rörelse. Till påfyllnad av bränsle.  Dottern ville stanna. Hon är trots allt 16 år, har sina kompisar och kom dessutom in på drömgymnasiet. Resten av familjen ville flytta. Det blev stanna. 

Så kom studentdagen för vår äldsta. Vi hade en helt fantastisk dag och kväll fylld av firande och stolta ord. Enda smolket i bägaren var att pappa var på sjukhuset och kunde inte vara med. Han hade fått cancer, men vi hade fått veta att han hade 96 % chans till överlevnad, så vi var inte oroliga, även om det var tråkigt att han inte fick vara med och fira det första barnbarnet som tog studenten. Men oj, vad vi firade. Dagen efter fyllde vår lillkille 10 år, så festandet fortsatte. Dagen efter det var vi uppe hos pappa på sjukhuset och den nyblivna studenten var med och visade upp studentmössan. Oj, vad stolt morfar var. Han pratade med alla där på sjukhuset om det. Vi sa hej då, men vi skulle ju ses snart igen, innan vi åkte iväg på vår planerade New Yorkresa. Den som var belöningen för alla barnens kämpande med sina skolresultat, men framför allt vår äldsta som precis tagit studenten och dottern som gått ut nian med strålande betyg. Vår sista resa tillsammans på ett tag. Jag viskade, kämpa nu, i pappas öra. Det gör jag, svarade han.

Samma kväll kommer samtalet som förändrar allt. Pappa har gått bort. Allt faller. Hur? Varför? Hur är det möjligt, vi träffades ju för tre timmar sedan och han var glad, stolt och bara sig själv. Vi åker alla upp till sjukhuset där han ligger. Han ser fridfull ut. Som om han bara sover. Som om han bara skojar med oss. Men det är inget att skoja om. Läkaren och en sköterska kommer in och vrider om kniven i hjärtat ordentligt. Det fanns aldrig någon chans för honom. Hans kropp var full av cancer och vi fick veta att de övergått till palliativ vård. Tystnad. Centrifug i huvudet. Snurrar, snurrar. Men 96 % då? Vad hände med dem? Alla trodde vi visste. Någonstans har det gjorts ett helt galet misstag. Här och nu får vi det kastat i ansiktet. Mitt i sorgen blandar sig så många frågor att de inte får plats.

Två dagar senare åker vi trots allt, efter rådgörande med resten av familjen, till New York. Det visade sig bli en bubbla av någon så när frid. En frist. Det blev bra. Vi lyckads njuta av tiden i denna helt magiska stad. Hemma igen tog verkligheten vid igen. Begravningen var vacker, rofylld och fylldes av pappas själ. Och livet skymdes av en hel massa ”utan”. Utan på midsommar, utan på systers 50-årsdag, utan på sommaren och semestern och utan hans röst. En mamma som kämpar med en vardag proppfylld av ”utan”. Och vi försöker hitta svar på hur det kunde gå så fel med all information om pappas sjukdom, allt som tycks ha hamnat i luften och mitt emellan.

Själv drabbades jag av högt blodtryck och ångest. Jag blev helt enkelt påmind om döden och blev skräckslagen av tanken på att kanske behöva lämna mina barn. Värst var det på nätterna, plötsligt kände jag varje liten rörelse i hjärtat. Tänk om jag inte skulle vakna. Men livet måste levas och oavsett när och hur min tid på jorden är över så vill jag leva fullt ut så länge jag får. Så den ställtid jag haft sedan den 12 juni, då allt förändrades, börjar äntligen gå mot sitt slut.

Så var det ju det där med sonen som skulle flytta iväg. Just den här mammans mardröm. Jag som pussar alla barnen god natt varje kväll när jag lägger mig, vare sig de är vakna eller inte. Jag som inte kan tänka mig en skönare mer harmonisk känsla än den när alla barnen ligger välbehållna och säkra i sina rum. Det svåraste att leva med just nu är det delade hjärtat. Och ännu fler ”utan”. Jag tänker på de där vänskapshalsbanden där ett hjärta är delat i två och man har med sig en halva var tills man ses igen. Precis så är det, fast på riktigt. Att lämna en stor del av sitt hjärta hos äldsta sonen. Och känslan när man får åka till honom och delarna smälter samman igen. Den är obeskrivlig och jag känner mig hel igen.  Tills jag måste åka igen. 25 långa mil bort. Tårarna kommer obevekligt. Min lilla stora kille. Min förstfödde, han som visade mig vad kärlek är på riktigt. Hjärtat delas i två.

Allt är som det ska vara. Tro inte annat. Jag önskar honom alla äventyr han kan hitta. All glädje och lycka i livet. Han kommer att klara sig alldeles utmärkt. Själv kämpar jag med allt det nya. Med känslan av att en del av mitt hjärta vandrar omkring i en annan stad.

Ikväll ska min 16 åriga dotter på sin första fest som anordnas av skolans elever i gymnasiet. And so it begins again!

Jag har medverkat i flera novellsamlingar och har skrivit romanen Glashjärta. Den där berättelsen om min passion för skrivandet hoppas jag få berätta en annan gång.
Lev livet fullt ut!

Anneli Stålberg ♥

Vill du veta mer om mig finns jag här:
facebook.com/anneli.stalberg.forfattare
instagram.com/annelistalberg

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer