Dag 3

Jag kan ju knappast påstå att jag överansträngt mig idag, men herregud, vissa stunder under dagen har känts som ett maratonlopp. Trots att allt är så kul och att människorna som rör sig i samma omloppsbana som jag själv är helt fantastiska. Det syntes inte allra minst när jag nu skulle lägga in bilderna från dagen, för ärligt – de är fan inte roliga. Men jaja, det går ju tyvärr inte att spola tillbaka och göra om och rätt så ni får hålla tillgodo med det som bjuds. 

När man missar frukosten

Gympadojor – ett måste

Ser ni poolen?!

Räkmackan på Heaven

Fredrik Backmans signeringskö. Insane. Avspärrningsband!

Författare i viloläge

Anne-Lie Högberg

En förläggare, två författare

Förlagskollegechill

Gudomlig grekisk förlagsmiddag

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

Dag 2

Trött, nöjd och helt slut efter dagen som inneburit så många härliga möten och ett ton skratt. Jag låter bilderna prata för sig själva och imorgon är en ny dag. Den sista bokmässedagen. 😞

Sara Begner

Leif Mannerström

Om du vill ge blod. Sådär.

Proffsiga och trevliga Emelie Schepp

It’s a mess.

Eliane Eksvärd, en förebild

HOI-mingel. Några i sällskapet var väldigt hungriga

Chablis + kötttbullar med mos = sant

Det blir litegrann på en hel dag.

Lunchtrevligt

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

Det skrivna ordet blev min livlina

Hej y’all!
Efter en veckas ofrivilligt uppehåll på grund av oförutsedda händelser är ”Blogga hos Bonelli” tillbaka.

Idag ska ni få träffa ytterligare en tjej som jag fått kontakt med tack vare passionen för det skrivna ordet. Det är inte klokt vad ord, text och böcker kan föra samman människor och skapa vänskap för livet.

Tjejen som bär ansvaret för den fina texten nedanför är en riktigt fighter som aldrig ger upp, trots det tidigare trauma som hon bär sviterna av och aldrig kommer bli kvitt ifrån. Hon är en riktig förebild!

Välkommen Eva Jansson!

IMG_0787

 

Tack Åsa, för att jag får slå mig ner i din sköna stora soffa. Jag älskar som du vet att sitta eller halvligga i soffor och skriva. Som jag sett fram emot detta möte med dig och dina läsare!

Ämnet ligger mig väldigt ”nära hem”. Jag får då och då mejl. Det kan lyda  ”Du är så stark och trots att du har det så djävligt så ställer du dig över det och har en positiv energi över det svåra. Det är beundransvärt och inspirerande. Du är en förebild.”

Jag har alltid skrivit och varit en bokmal. Tankar om att bli författare har alltid funnits med mig, fast det var såklart något man ”bara” kunde drömma om att ägna sig åt i den stora riktiga vida världen som vuxen. Man skulle såklart skaffa sig en riktig utbildning, ett riktigt arbete. Få en yrkesidentitet. Bli något. Först vara en student och sedan en flitig arbetare.

Språket i både tal och skrift har alltid fascinerat mig. Diskussioner och debatter, hur vi formar meningar och det vi vill få fram. Förtydliga, påverka, övertyga och beröra. Ethos, phatos, logos. Eller att bara berätta en rafflande historia. Hur spännande som helst. Hade länge planer på att studera lingvistik men tog det säkra kortet och läste  ekonomi och redovisning. Sikte på bra anställning och trygg ekonomi. Blev såklart flitig i min yrkesroll, men det var ändå inte riktig jag …

Jag släppte dock inte språket helt, tog en kvällskurs i retorik. Det var en av det roligaste och intressantaste kurser jag gått på. Retoriker kom på listan.

Mina föräldrar, syskon och någon gammal pojkvän har nog alla en liten hög av Eva-brev. Det är på det sättet jag oftast beskrivit min frustration när diskussioner inte tagit den väg jag önskat, eller när den kört fast.

Sen kom det sig en dag då jag bytte ut siffror och ersatte det med ord. Vilket inte alls var ett medvetet val och det visade sig bli mycket tufft att acceptera, för en del av min identitet försvann från den ena dagen till den andra.. Vem är jag om jag inte har mitt yrke och min titel? Bara en mamma, bara en ”jag”…

Den är viktigare än vi tror ”yrkesidentiteten” både för oss själva och inför andra. Det är med den identiteten vi passar in i det stora hela maskineriet som heter samhälle, oavsett vad vi arbetar med. Det är ofta yrkesidentitet vi säger som det andra ordet då vi presentera oss för nya människor i det sociala rummet,  eller som en följdfråga från den vi småpratar med då vi byter de första artighetsfraserna. Vid ett sådant tillfälle har jag sagt, utan att jag just i stunden förstod vad jag sa…
”Och jag, jag är ingenting…”
Vad sa jag precis?! for det genom huvudet samma sekund som orden landade hos mottagaren. Person i fråga fann sig väldigt snabbt och det hela blev ganska komiskt till slut i sin väldigt tragiska formulering. Jag är efter det mötet ”Eva-allting” för henne och jag är så tacksam över att det var just till henne jag råkade uttryckte mig på det sättet.

Personen som tog min yrkesidentitet ifrån mig var en man,  som under en förmiddag i december 2003 satt bakom ratten i sin bil och inte hade kontroll. Den mannen förändrade mitt liv totalt. Idag lever jag med kroniska smärtor och nervskador. Har efter år av rehabiliteringar och utredningar,  behandlats och utretts. De har kommit fram till att ingen arbetsförmåga finns. Ingen arbetsförmåga som passar in i samhällets ramar. Man faller lätt ur ramen då man blir vingklippt, man kan falla väldigt djupt om det vill sig illa, på många plan. Skrämmande i sig. Men att berätta hur det fungerar i verkligheten kräver ett helt eget blogginlägg. En sådan historia är ett helt kapitel för sig.

Men… Jag tänker inte falla mer än precis utanför vad samhället står för. Skadan har tagit min kropp, till viss del min knopp på grund av bristande uthållighet och energi. Men mer än så ska det inte bli!

Till den mannen som orsakat mina skador skrev jag ett av mina känsligaste, jobbigaste och viktigaste brev någonsin.
Han skulle få veta vad som hänt med mig. Mitt liv före och mitt liv efter. Något släppte inom mig när jag la det brevet på postlådan. Jag kunde gå vidare utan att han skulle komma och störa mina tankar. Han har passerat för att aldrig mer återvända.

Och att skriva är något som jag använder mig av så mycket jag kan och orkar. Jag har skrivit mig igenom smärta, frustration, ilska och med tårar forsande ner för mina kinder, dagar som nätter. Ett sätt för mig att lägga ifrån mig det jobbiga för ett tag, att låta det få ta fäste i orden och texten, rensa upp och få ur mig. Att tillåta det jobbiga få vara vid min sida istället, och i blocket, det ska inte få ta över mig.  Jag får en mental vila under dessa stunder. Vilket påverkar hela mig väldigt positivt. Jag får energi och kan fyllas med glädje och lycka efteråt.

Jag förstod ganska tidigt att det skrivna ordet också berörde mer i min kontakt med myndigheter, som Försäkringskassan, läkare och försäkringsbolag. Mer än att jag talade verbalt och förklarade. Som att det talande ordet kan rinna av lättare, som att inte känslorna blir förankrade på samma sätt, eller kanske inte blir lika tydliga. Då kan jag nog säga att jag är verbal i talet också. Men Det kanske blir jobbigt för mottagaren att höra vad personen framför dem säger, vad den går igenom, alla svårigheter och hinder som rabblas upp. Även om man kan tycka att professionen borde säga annat, att de borde ha en erfarenhet och en kunskap och vara lyhörda.

Men det kan vara mycket som styr i ett möte och som tolkas in. Hur kan en person som ser så frisk och pigg ut ha det så jobbigt? Det är många faktorer som spelar in där omedvetet, hur vi uppfattar det någon säger. Det är vad jag tror.

Ett möte är också väldigt viktigt såklart. Det måste vi ha, öga mot öga.  Men jag  började skriva brev till dem jag mötte i den världen och överlämnade det efter mötet.
Jag gjorde det lika mycket för deras skull som för min.
Tydlighet och ökad förståelse för dem.
Ett avslut på många tankar för mig.

Många gånger fick jag väldigt fin respons tillbaka. De var tacksamma över att jag satte det skrivna ordet på min situation. De förstod och de kunde få en annan inlevelse på hur det kunde se ut en dag, vid olika sammanhang och tillfällen för mig. Mina hinder men också mina egna lösningar. Något de själva sa de kunde ta med sig i mötet med andra patienter och klienter.

Sådana svar var precis det jag önskade. Då hade jag nått hela vägen fram.

Någonstans har jag också tänkt att det såklart finns flera där ute i min situation och som skulle må bra av att  fatta pennan och skriva ner, skriva av sig. Vad det än må vara som kommer och stör i tillvaron. Tillåta att få ner ett par rader, några sidor och sen slå igen pärmen, ta ett djupt andetag och tänka ” okej, nu tar jag det från här”.
Därför är jag ganska öppen med min historia och skriver om det i sociala nätverk då och då.

Med hopp om att jag kanske kastar ut inspiration och en livlina till någon annan som är i behov. Greppet om min livlina släpper jag aldrig, det är här jag ska vara och verka. Och jag  är minsann någonting. Jag heter Eva Jansson och jag är novellist, Fåröakademiker och en blivande författare, samt mamma till tre underbara pojkar.

Tack för er uppmärksamhet och på återseende.

Eva Jansson

Publicerat i Lite av varje | 2 kommentarer

Dag 1

Unikt foto

Klarsynt!

Signering!

Bokmässekompisar

Gissa maträtten. :)

Innan stormen


Nu går ögonen i kors av trötthet. Syns imorgon!

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

BOKMÄSSA 2016

Som jag längtat efter de här dagarna och nu är det äntligen dags. Dags för den där galna helgen då man pratar, skrattar, minglar, svettas, blir susig i både huvud och öron, försöker hinna krama om och hälsa på alla man känner, äta och dricka gott, ta en sväng till den absurda trängseln på Elite Park Hotell och det viktigaste av allt – se till att min nyförlösta bebis Vid ögonblickets slut hittar nya läsare. 

För tredje året i rad tänker jag bildblogga alla mässdagar. Häng med! 

Färgglatt

Naaaaw

Hardrocksburgare

Monterbygge

Dagens lunch


Imorgon drar det igång och jag är sjukt taggad! 

Publicerat i Lite av varje | Lämna en kommentar

IDOL PÅ RIKTIGT

Hej alla läsare!

Hoppas att allt är bra med er och att ni känner er nöjda med sommaren som nu alltmer börjar synas i backspegeln.

Idag gästas jag av en multikonstnär som inte bara har guld i strupen och sjunger helt underbart, utan också är en fena på att skriva. Hon har en smittande energi och man blir glad bara av att befinna sig i hennes närhet.

Välkommen Maria Wells!

Maria Wells

Hej Åsa! Tusen tack att jag får vara med i din blogg. Detta har jag verkligen sett fram emot. När jag fick frågan så tänkte jag länge och väl på vad jag skulle skriva om. Men det jag hade funderat ut får vänta till en annan gång. Nu är det ju ”IDOL”-tider, så jag tänkte berätta om min väninna Helen.

Helen är en kvinna i sina ”bästa år” och absolut inte i IDOL-åldern. Vilket jag egentligen tycker är lite tråkigt. Visst vore det väl underbart kul att se ett IDOL 40+?

Nåväl, för ett par somrar sedan var det stor talangtävling på stranden i Falkenberg. ZTV var där och filmande. De spelade in en deltävling i en karaokeserie som skulle sändas lite senare på hösten.

Emma, Helens dotter som då var sexton år var också där tillsammans med några av sina kompisar. De hade anmält sig och var uppe en efter en och sjöng. Efter deras framträdande var det inte så många fler som ville komma upp och sjunga, även om det var mycket publik och stämningen var på topp. Programledaren försökte förtvivlat locka upp folk på scenen, men det verkade som att efter ungdomarna sjungit hade de övriga gästerna inte riktigt modet som krävdes. Det hade däremot Helen. Eftersom hon är en framåt kvinna bestämde hon sig helt enkelt för att om ingen annan gjorde vågade, så skulle åtminstone hon se till  att något hände. Hon skulle inte vara den som var den. Nä, hon skulle minsann ställa upp.

Så hon gjorde entré på scenen full av självförtroende och valde bland alla låtarna som erbjöds. Det blev Tommy Nilssons hit ”Öppna din dörr”. Programledaren presenterade Helen och lämnade över mikrofonen med ett ”Lycka till!”. Helen harklade sig och tog sedan i av hjärtans lust. Hennes kroppsspråk sa allt.

Hon gav järnet!

Hon dansade step-touch, slog ut med armarna, böjde huvudet bakåt, skakade på håret och log, men framför allt – hon gav allt. Hon var ung, hon var kung, hon var oslagbar, hon var i nuet, hon var ”superwoman”. Helen hade bett Emma att filma, och nu stod hon bredvid scenen med telefonen i högsta hugg. Blandat med Helens röst ”Öpppna Din Dörr..” kan man bland annat höra dessa kommentarer på inspeliningen.

– Men Gud!
– Åh … mamma … nu är det pinsamt!
Sen hör man en vuxen mans röst:
–Modigt! Mycket modigt!

Dagen därpå ringde det på Helens telefon.
– Hallå! Är det Helen? Det är från ZTV.
Helen höll andan, hon kände hur pulsen slog. ZTV! Tänk om det var så att hon hade vunnit. Det måste vara så! Hon var ju så himla bra igår! De hade sagt att de skulle höra av sig till vinnaren. Helen sträckte på sig, log stort och svarade med sin allra ljuvaste stämma.
– Ja, det är jag! Hejsan, vad trevligt!
I nästa sekund vändes hela hennes värld upp och ner.
– Ja, det är väl du som är Emmas mamma? Hon har nämligen vunnit deltävlingen, så det kommer att sändas i TV. Eftersom hon inte är myndig behöver vi din underskrift att det får sändas.
Här uppstod en konstpaus på någon sekund innan mannen i luren fortsatte.
– Och förresten kommer vi att sända ditt inslag också, för det var så roligt!

Jag måste säga att för mig är Helen en riktig Idol!

Det spelar inte alltid så stor roll om man vinner eller inte. Huvudsaken är att du har har gjort ditt allra bästa. Det är gott nog!
Så till alla er ”Idoler” därute.
Njut av att ni har lusten, viljan, glädjen och modet. Ni är alla vinnare när ni följer ert hjärta.

Denna vecka då mitt inlägg ligger ute här på Åsas blogg är Helen tillsammans med mig och 33 skrivglada kvinnor och män på skrivarkurs på Rhodos. Vi har precis släppt vår andra novellsamling på ”Ordberoende förlag”. Förra året skrev vi om ett café i Paris. I år utspelar sig handlingen en liten grekisk by ”12 minuter i Pefkos”.

På denna resa till Rhodos är Helen återigen en idol och följer sitt hjärta och lust. Hon har handlöst kastat sig in i ett nytt äventyr, en ny utmaning. Nämligen skrivkonstens mystiska värld.

Vill ni veta mer om vår novellsamling kan ni titta in på förlagets hemsida:
www.ordberoendeforlag.com

http://ordberoende.com/12-minuter-i-pefkos/

Ha nu en härlig höst och se till att vara er egen IDOL!

Maria Wells

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

När hjärtat delas i två delar

Så var det fredag igen och dags för en ny gäst!

Den här tjejen, hörni.
Hennes språk är som ett böljande sidentyg och jag avundas hennes förmåga att kunna uttrycka sig. Den är magisk.
Alla stora förlag: HALLÅ!
Vem är först med att haffa henne?
Läs hennes inlägg och förbered er på att bli berörd.

Välkommen Anneli Stålberg!

 unnamed (1)

Tack finaste Åsa för möjligheten att hänga med dig i din fredagssoffa. Som jag ha längtat.

När jag fick frågan visste jag precis vad jag skulle skriva om. Skrivande såklart. Om att börja skriva sent i livet. Om hur det känns att ge ut en bok. Om min stora passion för att skriva och hur lyckligt lottad jag känner mig över att få göra just det. Men… så kom livet emellan och jag kastades in i en berg- och dalbana av känslor. Lycka och sorg blandades våldsamt och mina tankar och känslor hamnade någon annanstans.

Våren var turbulent. Jag har en själ som nästan alltid längtar. Vidare. Till nästa hållplats i livet. Rörelsen är mitt bränsle, utan den blir jag rastlös. Utom när jag umgås med mina barn. Och när jag skriver. Så vi skulle tillbringa ett år utomlands, precis som vi gjorde för nästan tio år sedan. Vi skulle till Spanien, Fuengirola. Vår äldsta skulle ta ett sabbatsår innan högskolan. Våra andra barn skulle gå i svenska skolan. Äntligen skulle jag få ett helt år i Spanien ännu en gång. Förra gången vi var där hittade jag tillbaka till mig själv, till den jag var innan fyra älskade barn kom till världen. Jag började skriva. Det kändes som om jag svävade. Tills en dag i maj då äldsta sonen försiktigt meddelade att han helst ville börja skolan på en gång om han kom in.  Hjärtat rasade i en hissnande fart. Tankarna rusade lika fort. Vilka var våra möjligheter nu? Stanna eller åka iväg utan honom. Hur mycket jag än längtade iväg och bort blev det ändå stanna. Att åka så långt bort kändes omöjligt. Jag skulle ändå bara längtat hem. Sedan hade vi ju tanken som grott hos både maken och mig, innan Spanienplanerna hade vaknat, att flytta med och bo i den stad där sonen skulle läsa. Min uppväxtstad. Tanken att få umgås mer intensivt med mina vänner där lockade. Äventyret att flytta, om än bara en bit bort, kändes frestande. En möjlighet till rörelse. Till påfyllnad av bränsle.  Dottern ville stanna. Hon är trots allt 16 år, har sina kompisar och kom dessutom in på drömgymnasiet. Resten av familjen ville flytta. Det blev stanna. 

Så kom studentdagen för vår äldsta. Vi hade en helt fantastisk dag och kväll fylld av firande och stolta ord. Enda smolket i bägaren var att pappa var på sjukhuset och kunde inte vara med. Han hade fått cancer, men vi hade fått veta att han hade 96 % chans till överlevnad, så vi var inte oroliga, även om det var tråkigt att han inte fick vara med och fira det första barnbarnet som tog studenten. Men oj, vad vi firade. Dagen efter fyllde vår lillkille 10 år, så festandet fortsatte. Dagen efter det var vi uppe hos pappa på sjukhuset och den nyblivna studenten var med och visade upp studentmössan. Oj, vad stolt morfar var. Han pratade med alla där på sjukhuset om det. Vi sa hej då, men vi skulle ju ses snart igen, innan vi åkte iväg på vår planerade New Yorkresa. Den som var belöningen för alla barnens kämpande med sina skolresultat, men framför allt vår äldsta som precis tagit studenten och dottern som gått ut nian med strålande betyg. Vår sista resa tillsammans på ett tag. Jag viskade, kämpa nu, i pappas öra. Det gör jag, svarade han.

Samma kväll kommer samtalet som förändrar allt. Pappa har gått bort. Allt faller. Hur? Varför? Hur är det möjligt, vi träffades ju för tre timmar sedan och han var glad, stolt och bara sig själv. Vi åker alla upp till sjukhuset där han ligger. Han ser fridfull ut. Som om han bara sover. Som om han bara skojar med oss. Men det är inget att skoja om. Läkaren och en sköterska kommer in och vrider om kniven i hjärtat ordentligt. Det fanns aldrig någon chans för honom. Hans kropp var full av cancer och vi fick veta att de övergått till palliativ vård. Tystnad. Centrifug i huvudet. Snurrar, snurrar. Men 96 % då? Vad hände med dem? Alla trodde vi visste. Någonstans har det gjorts ett helt galet misstag. Här och nu får vi det kastat i ansiktet. Mitt i sorgen blandar sig så många frågor att de inte får plats.

Två dagar senare åker vi trots allt, efter rådgörande med resten av familjen, till New York. Det visade sig bli en bubbla av någon så när frid. En frist. Det blev bra. Vi lyckads njuta av tiden i denna helt magiska stad. Hemma igen tog verkligheten vid igen. Begravningen var vacker, rofylld och fylldes av pappas själ. Och livet skymdes av en hel massa ”utan”. Utan på midsommar, utan på systers 50-årsdag, utan på sommaren och semestern och utan hans röst. En mamma som kämpar med en vardag proppfylld av ”utan”. Och vi försöker hitta svar på hur det kunde gå så fel med all information om pappas sjukdom, allt som tycks ha hamnat i luften och mitt emellan.

Själv drabbades jag av högt blodtryck och ångest. Jag blev helt enkelt påmind om döden och blev skräckslagen av tanken på att kanske behöva lämna mina barn. Värst var det på nätterna, plötsligt kände jag varje liten rörelse i hjärtat. Tänk om jag inte skulle vakna. Men livet måste levas och oavsett när och hur min tid på jorden är över så vill jag leva fullt ut så länge jag får. Så den ställtid jag haft sedan den 12 juni, då allt förändrades, börjar äntligen gå mot sitt slut.

Så var det ju det där med sonen som skulle flytta iväg. Just den här mammans mardröm. Jag som pussar alla barnen god natt varje kväll när jag lägger mig, vare sig de är vakna eller inte. Jag som inte kan tänka mig en skönare mer harmonisk känsla än den när alla barnen ligger välbehållna och säkra i sina rum. Det svåraste att leva med just nu är det delade hjärtat. Och ännu fler ”utan”. Jag tänker på de där vänskapshalsbanden där ett hjärta är delat i två och man har med sig en halva var tills man ses igen. Precis så är det, fast på riktigt. Att lämna en stor del av sitt hjärta hos äldsta sonen. Och känslan när man får åka till honom och delarna smälter samman igen. Den är obeskrivlig och jag känner mig hel igen.  Tills jag måste åka igen. 25 långa mil bort. Tårarna kommer obevekligt. Min lilla stora kille. Min förstfödde, han som visade mig vad kärlek är på riktigt. Hjärtat delas i två.

Allt är som det ska vara. Tro inte annat. Jag önskar honom alla äventyr han kan hitta. All glädje och lycka i livet. Han kommer att klara sig alldeles utmärkt. Själv kämpar jag med allt det nya. Med känslan av att en del av mitt hjärta vandrar omkring i en annan stad.

Ikväll ska min 16 åriga dotter på sin första fest som anordnas av skolans elever i gymnasiet. And so it begins again!

Jag har medverkat i flera novellsamlingar och har skrivit romanen Glashjärta. Den där berättelsen om min passion för skrivandet hoppas jag få berätta en annan gång.
Lev livet fullt ut!

Anneli Stålberg ♥

Vill du veta mer om mig finns jag här:
facebook.com/anneli.stalberg.forfattare
instagram.com/annelistalberg

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Jag var gift med en pedofil

Fredag och blogg-gäst-dag!

Idag ska ni få träffa ytterligare en stark kvinna som delar mitt intresse och passion för det skrivna ordet. Hennes debutroman ”Kristalläpple” har ett sådant vackert språk att det känns som en smekning.

Hennes historia är så chockerande att det är omöjligt att ta in. Det är så hårresande och fruktansvärt och varje förälders mardröm. Och nu, utan vidare dröjsmål, låter jag henne få berätta sin historia som bara hon kan.

Välkommen Ebba Range!

EbbaIrmiPerssonsfoto1

 

Omtänksamma Åsa, äntligen är det min tur att sitta i ditt mjuka soffhörn. Som jag har väntat sedan du placerade din soffa just här.

Under de månaderna som passerat har jag inte vetat om, att det var just det här jag skulle dela med mig av … inte för att det är något akut eller nytt som hänt … men, nytt är det på det viset att jag för en tid sedan läste en modig kvinnas blogg, med samma rubrik som min. Jag berördes förstås på djupet – eftersom jag, precis som hon, är en mamma med en speciell- och avskyvärd erfarenhet. Mitt syfte är inte att chockera, utan att hjälpa om jag kan. Min dröm är att starta ett forum eller dylikt för oss mammor – för att ge tillgång för sympati, hjälp och uppmuntran – på liknande sätt som barn-offren i vissa fall har fått.

Det är alldeles sant, men jag visste ingenting om det under de tjugo åren som jag befann mig i äktenskapet. Han kan inte förneka det eftersom det var han själv som berättade efter att vi skilt oss, rättare sagt – han skildes från mig.

Så här i efterhand, tio år senare förstår jag att han inte såg någon annan utväg än att lämna äktenskapet, eftersom jag ställt ett ultimatum som gällde noll procent alkohol i vårt hus. Även att han skulle berätta för alla i vårt sociala sammanhang – att han är alkoholist.

I min, dåvarande, enfald var jag övertygad om att han skulle ta emot all den hjälp som fanns att tillgå, för att bli så kallad nykter alkoholist. Det jag inte visste var att han bara hade ett mål, att dränka sina känslor. Under åren som gick i äktenskapet eskalerade hans intresse att dricka mer och mer, utan att jag hade något facit. Vilket han ju hade! Han dolde aldrig för mig att han drack, bara den sammanlagda mängden.

Nu får du inte tro att jag medvetet gifte mig med en pedofil. Aldrig! Tvärtom var han mannen med stort M, som jag älskade.
Det var enbart Mannen jag såg, precis som alla i vår omgivning och släkt också gjorde. Under våra tjugo år tillsammans var det bara en enda, förutom han själv som visste vem han egentligen var.

Denna enda, lilla människa, mitt barn såg enbart min kärlek till Mannen, som såg vår lycka spira och växa för varje år. Hans och mina intressen, vår starka kamrat- och vänskap – var vida omtalade. Den lilla människans lojalitet och kärlek till mig – sin mamma, höll tyst, ville inte förstöra något i mitt liv. Vilken otrolig tyngd att bära på i åratal, under barndomen, tonåren och det vuxna livet – med kärlek till mig som enda motiv.

Mannen var inte barnets pappa, utan styv- eller bonus-pappa som man numera säger. Vi, den lilla familjen reste på semester till en Medelhavsö ett år efter bröllopet och av en alldeles speciell tillfällighet kunde han utnyttja situationen till sin sjuka fördel.

Han ringde upp mig på mobilen en kväll för tio år sedan, ett par månader efter den tidigare nämnda skilsmässan. Berättade, det fruktansvärda för mig, mamman och avslutade med:
”Det är sånt som händer ibland bara … så gick jag upp och släckte lampan … inte mer med det surr’u.”

Mitt barn som då hunnit bli drygt trettio år, hade samma dag träffat Mannen och sagt till honom att efter alla tysta år, nu skulle berätta för sin mamma, eftersom vi då var skilda.
Typiskt och fräckt nog så förekom Han och berättade för mig, före det vuxna barnet och som senare sa till mig: ”Inte ens det fick jag göra (berätta) – till och med det tog han ifrån mig.”

Den här upplevelsen om att få veta vad som utspelat sig utan min vetskap – delar jag tyvärr, med många andra mammor! Jo, det är sant – men, få av dem berättar mer än en enda gång.

Den gången då tillvaron fullständigt exploderade och omgivningen, även släkt och vänner ungefär samtidigt också fick kännedom om pedofilen i deras närhet – då svek de nästan lika mycket som han. Hur då?
De la skulden på mamman!
Backade och lämnade skeppet att sjunka.
”Nej, nej”, sa de … ”inte Han, som är en sådan intellektuell, högt uppsatt, fin och populär man … inte kan vi ha lika fel som hon.”

Där stod vi alltså, de andra mammorna och jag, med våra barn som fallit offer för det sjukaste man kan tänka sig – ensamma, för visste vi inte om att vi var flera. Och stod, det gjorde vi så länge det krävdes av oss – tills allt det som behövde göras för att gjuta olja på eftersvallande vågor var genomfört. Sedan fick vi falla, braka ihop och till sist inse att vi var tvungna att välja livet framför döden. Livet som måste erövras på det viset att vi kunde fortsätta vara till och även kallas mamma, mormor och farmor. Duga – trots allt, trots skuld över att vi inte såg våra barns belägenhet. Inte kunde avläsa några signaler … för att vi ingen kunskap hade, det var som om vi inte lärt oss det där främmande språket. Eftersom vi inte kände till att det kunde vara ett skydd att kunna det.
Vi hade ingen tolk.

Och Männen, de charmiga, trevliga, mjuka, älskade och till viss del manipulerande – så omtyckta, som ingen tycktes kunna genomskåda och som inte verkade känna någon skuld. Vad var/är det för fel på dem? Det undrar vi mammor och barnoffer fortfarande, även om andra i vår tidigare närhet tyckte att felet var vårt eget.

Till alla dem i vår omgivning som också svek, vill jag säga:
”Skäms!”
Å andra sidan så hade väl inte de heller någon – tolk?

Men, fortsättningsvis – svik inte den som blivit sviken … som fått fötterna undanslagna, som ligger på marken och inte kan ta sig upp själv. Som samtidigt ska vara ett stöd för barnet, som behöver all kärlek som mamman förmår att ge.

De mammor som jag nu i efterhand känner till, fortsätter att vara älskade av sina utsatta barn. Vilka storslagna hjärtan de har – barnen.

De flesta män – pedofilerna, erkänner inte så som min ex-make gjorde.

Vill bara tillrättalägga en viktig sak … den mannen jag senast var gift med och som fick mitt efternamn … har inget med det här att göra.

Ebba Range

 

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Omgiven av knäppskallar

Hejsan!

Hoppas ni alla har det bra där ute. Kanske är semestern över och du har återgått till de vanliga rutinerna. Kanske är du som jag som tycker det är skönt när det blir ordning och reda igen.

Dagens gäst är beteendevetare och författare. Hans romaner om Alex King – också beteendevetare – har nått stor framgång. Jag har läst alla och gillar dem skarpt, men den som jag verkligen rekommenderar till alla är den här. Jag har nog aldrig skrattat så mycket till en bok. Igenkännighetsfaktorn är HÖG! Är du intresserad av hur olika människotyper fungerar och hur du kan bemöta dem på bästa sätt är den boken perfekt för dig. Bli inte förvånad om du får en AHA-upplevelse och insikt om hur du själv funkar och varför du reagerar på ett visst sätt i olika situationer.

Välkommen Thomas Erikson!

Thomas Erikson Föreläsare

Hej Åsa och tack för att jag får medverka i ditt program ”Blogga hos Bonelli”.

Människor. De är knepiga. De kommer i alla sorter och en del av dem är inte särskilt egendomliga. Andra förstår man egentligen ingenting av. Visst är det intressant?

En del av dem pratar på tok för mycket, och det är ju väldigt förargligt, särskilt de där som pratar för mycket på helt fel ställe. Låter munnen gå om allt och inget som om orden hotar att ta slut vilket andetag som helst. De pratar dessutom på platser där man inte ska prata alls. Inne på biografer eller mitt under en begravning bara för att nämna några. Ljudligt inne på ett museum, där både du och jag vet att man pratar med dämpad, lite vördnadsfull röst inför alla skatter som ligger framför en. Då kan man bli hemskt upprörd, eller hur?

Andra, å andra sidan, säger knappt någonting alls och det är ju också oerhört besynnerligt. Du vet, de där som bara tittar på dig och ser ut som om de inte vet vad de ska svara på en vanlig fråga. Den sorten. Som knappt pratar på platser där det är meningen att man ska prata. Som middagar, mingelpartyn och när man behöver veta hur långt det är till Flen. De nickar och ler och ser ut som om de vill krypa ur skinnet när man med uppfordrande röst kräver en åsikt om växthuseffekten – är det en konspiration eller inte? Paniken är sekunder bort.

Egentligen är det besvärligt att folk inte kan prata lagom mycket.

Sedan har vi ju det här med vad folk pratar om. Man kan ju faktiskt inte säga vad som helst som faller en in, hur skulle det se ut? Det får ju vara någon ordning på kallpratet. Jag har två jobb. Beteendevetarens och författarens. En del personer jag möter i mitt andra jobb är väldigt djupsinniga. De säger saker som att de drivs av kärleken till det skrivna ordet. Att man inte kan fånga berättelsen, den måste fånga dig. Eller att allting de gör kommer från universums innersta vilja. Det är fint sagt. Men jag är väldigt oklar över vad det betyder. Numera när någon frågar mig vad jag tycker om en viss bok brukar jag svara att den hade ett sådant djup, en sån förståelse för människans villkor. Jag läste repliken i en serietidning någon gång för trettiofem år sedan, och jag tyckte att det lät väldigt djupt. Det komiska är att överraskande många nickar och ser ut som att de precis begriper vad jag menar, trots att jag inte själv gör det. (På samma sätt brukar jag säga, när någon frågar vad jag tyckte om vinet, att det smakar som en galopperande oskuld på en sommaräng. Vissa tittar intensivt på mig och försöker komma fram till om jag driver med dem. Det bästa man kan göra är att lägga till att den smakar bättre än förra årets, men inte i närheten av året före det. Testa det på en middag så får du se. Ingen minns hur någonting var två år tillbaka, och du kommer att betraktas som en guru på viner under lång tid framåt.)

Sedan har vi ju de här individerna som inte har något djup alls. Som knappast tittar på nyheterna om det inte vore för att spana in nyhetsuppläsarens nya höstlook. Inte heller det bra. Som tittar uteslutande på dokusåpor på TV och undrar vilket drama som kommer att utspela sig i nästa avsnitt av Ullared. Som i ett samtal över en lunch pratar i tio minuter om vilket resmål som kommer att vara populärt nästa säsong, vilken öl som egentligen smakar bäst, om man kan ha bruna skor till svart kostym eller om Anna och Lasse kommer att bli tillsammans igen. Man blir misstänksam. Hur ska jag veta det? Och frågan som smyger sig över en är ju uppenbar: finns det något mer därinne än att gå på gymmet och att skaffa sig den rätta klockan? Vid sådana tillfällen brukar jag fråga vem de anser borde bli president i USA. Donald eller Hilary. Oftast möts jag av den där blicken, du vet, den som säger att var det verkligen nödvändigt att dra ner samtalet till den nivån nu när vi hade så trevligt? Iband kommer en kommentar om att det vore väl festligt om Hilary fick flytta tillbaka in i Vita Huset igen? Och varför behöll hon Bill efter det han gjorde? Och ganska snart pratar vi i stället om otrohet och om hur mycket pengar man tjänar som president.

Människor. De är knepiga.

Jag undrar hur de blev om de blev. Hur kommer det sig att en person blir pedant och en annan en obeskrivlig slarver? Eller att en blir en ärans snackpåse som ångar på om precis ingenting medan en annan är en introvert träbock som knappt svarar på tilltal? Går inte du och tänker på sådant här hela dagarna? Hur blev din ena kompis en person som tycker att det är riskabelt att prova en ny sorts flingor till frukost, medan en annan anser det knappt värt att nämna att lifta genom hela Europa utan ett öre på fickan?

Jag har själv en bekant som är så konflikträdd att bara man tittar på henne på fel sätt så tror hon att jag är arg. Eller om jag inte tittar på henne alls. Eller om det eventuellt, möjligen, kanske fanns ett korn av någonting obestämbart i min röst när jag bad om saltet. Vad är det? Varför låter du så arg? Min dotter gör på ett annat sätt. Hon är medvetet utmanande med vad hon säger eftersom hon tycker att det är kul om det blir lite debatt. Då gnuggar hon händerna och ser fram emot det verbala handgemänget. Jag har kommit på att hon ibland helt enkelt har tråkigt och då drar hon i gång en konflikt för att ha någonting att göra. Jag vet inte var hon har lärt sig det där.

Men jag har en idé. En otäck, illvillig ide som verkligen tilltalar mig. Jag har lust att sammanföra alltihop i ett stort rum. De extroverta snackpåsarna, de introverta mumlarna, de livrädda och de konfliktbenägna, de slarviga och de ordningsamma. In med de i samma rum. Stänga alla dörrar. Kanske borde jag även kasta in de  ytliga och de djupa. In med allihop i samma rum. Se till att de har kaffe och te eller vad de nu behöver. Att de sitter bekvämt eller står lika bekvämt eller vad de nu föredrar. Att rummet både är varmt och kallt på samma gång, mörkt och ljust och vad som nu är möjligt att ha synpunkter på.

Kan du se det framför dig? Visst vore det spännande? Att stoppa in alla dessa udda existenser i samma rum och tvinga dem att kommunicera med varandra. Att meddela dem att de har ett problem att lösa , att de inte kommer ut förrän det är löst. Nu har de bara att lyssna på varandra, att ta hänsyn till varandras lustiga små olikheter och komma fram till lösningen.

Jag kan se det framför mig lika tydligt som jag ser mitt eget ansikte speglas i skärmen just nu. Tanken roar mig faktiskt. Och jag har en fråga till dig:

Vilket problem skulle DU vilja att de löste?

Thomas Erikson

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

Sanningen bakom rubrikerna!

Hejsan alla nya och gamla läsare!

Idag kryper en kär vän upp i mitt soffhörn. En vän vars historia är stark – som mina andra gästers historier är – men denna är fasansfull. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor efter att ha läst texten och det enda jag önskar är att detta aldrig hade hänt.

Välkommen Åsa Chantre!

11880538_10153477552005535_1593949791150668635_n

Hej Åsa och tack för att jag får mysa i din bloggsoffa en stund.

När jag satte mig ner och började skriva ville jag dela ett glatt minne. Något lättsamt och humoristiskt som passade in på den här galet sköna sommaren. Men jag återkom hela tiden till en händelse som har påverkat och förändrat hela mitt liv så då fick det bli så.

Ni vet tidningsrubrikerna man läser ibland ”Kvinna misshandlad på öppen gata” eller liknande. Vidare läser man att offret är förd till sjukhus och att det inte är någon fara för hennes liv. Det är då man lättad bläddrar vidare i tidningen, trygg i vetskapen om att hon klarade sig. Hon lever ju! Frågan är hur hon lever? Med vilka skador?

Jag gjorde likadant fram till den 23 oktober 2010. Det var kvällen då jag blev helt oprovocerat nerslagen och misshandlad på öppen gata. Jo, jag fördes till sjukhus och nej, det var ingen fara för mitt liv men jag var sönderslagen. Min högra axel var så trasig att jag omedelbart sattes upp för en protesoperation. Axelkulan låg nere vid armbågen och hade slitit sönder allt på sin väg ner. Mitt öga var igenmurat och tre framtänder utslagna. Synen fick jag behålla, tack och lov för det, men mina tandrötter var så skadade och vridna att två av mina tänder fortfarande är lösa. Det är de fysiska skadorna. De psykiska skadorna är egentligen mycket värre. Att inte våga gå ut när det är mörkt, få panik när någon springer bakom mig fast jag vet att det bara är en joggare eller någon stackare som springer till bussen. För han kom ju bakifrån det fega aset. Jag hade inte en chans när han tog tag i mina axlar och slängde ner mig på marken.

Det är snart sex år sedan det hände men jag kämpar fortfarande med mina skador. Min axel är opererad tre gånger. Senaste gången var 27 augusti 2014 då de tog ut protesen som hade lossnat och satte in en ny. Det var bara att bita ihop och börja om med rehab för tredje gången. Jag försöker gå vidare men blir hela tiden påmind om den kvällen. Enkla, självklara saker som att bre en smörgås eller tvätta håret gör ont. Jag vet nu att smärtan alltid kommer finnas där och jag får leva med det. Ärrvävnad och skadade nerver går inte att göra något åt. Men jag lever och jag är så glad för det! Om man ser krasst på det så är mina skador petitesser i det stora hela. Det finns värre öden bakom rubrikerna. Människor som knuffas framför T-banetåg och förlorar både armar och ben men det får vi inte veta om vi inte råkar snubbla över en veckotidningsartikel några månader senare där offret berättar. Det är bara några dagar sedan jag läste ett pyttelitet inlägg i DN under rubriken I korthet: ”En man i 45-årsåldern knivhöggs svårt i Farsta Centrum.” Hur svårt då? Hur ser hans framtid ut?

Det positiva med det hemska som hände är att jag äntligen tog mig tiden att skriva klart min diktsamling ”I ensamhetens väntrum” som kom ut på Ordberoende förlag 2014. Jag har alltid skrivit men nu blev det ännu viktigare för mig att skriva medan jag läkte som människa. Livet går vidare om än med en trasig axel, lösa framtänder och en sorgsen själ. Jag älskar livet, jag lever livet och jag dricker champagne mitt i veckan bara för att jag kan!

Lev i nuet!

Önskar er en fortsatt underbar sommar!

Åsa Chantre

http://www.facebook.com/asa.alvebrand-författare

Min diktsamling finns att beställa hos alla näthandlare, Ordberoende Förlag och hos min absoluta favoritbokhandel ”Bysis Bok & Papper”. Beställer ni via mig så får ni den signerad också!

Jag finns även på podpoesi.nu om ni vill lyssna!

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Lite av varje | 2 kommentarer