Juicedrottningen är här!

Hejsan!

På grund av omständigheter som jag inte kunde råda på så blev veckans avsnitt i ”Blogga hos Bonelli” ett dygn försenat. Men här är det.

Idag ska ni få träffa ytterligare en inspiratör och livsbejakare. Och det är så härligt att få träffa människor som trots stora svårigheter ändå finner glädje och motiverar andra. Hennes böcker är fokuserade på hälsa och där hittar du recept på de mest härliga juicer och smoothies.

Välkommen Marlene Gustawson!

12030264_10204452320737372_6421181585307490673_o

Hejsan Åsa! Vilken tur att du kånkat ut din fina blommiga bloggsoffa på altanen. Det som händer idag, vilket väder vi än har i detta land ska det baske mig ske under bar himmel så även min sköna bloggstund! Det är så fin sjöutsikt där jag sitter och jag ser två bikiniklädda tjejer som tänker ta ett tidigt morgondopp. En bukett med ljust rosa pioner står framför mig på ett litet skrangligt slitet trädgårdsbord. Jag har ett glas Rödklöverte i min hand och börjar känner jag mig redo för att ta fram block och penna och skriva ner mina morgontankar. Jag kryper upp i din soffa denna supertidiga midsommarafton!

Jag tittar alltid på kvinnors magar även just nu. Tjejerna som nu med viss tveksamhet är på väg att skrattande kasta sig i det förmodligen ännu väldigt svala vattnet. Dom har fina magar!

För några år sedan drogs ”rullgardinen” ner för mig och jag fick en mörk tid som kändes mer än kämpig. Det var besvärliga tumörer längst ned i ryggen som spökade, inte cancerogena men som förstörde stora delar av mitt tarmsystem. Det ledde till besvärliga operationer och den sista operationen gjorde att jag inte kan gå på toa som vanligt – jag har en annan utväg. Den sitter mitt på magen. Operationerna gjorde mig alltså stomiopererad på livstid, svanskotan blev avsågad, äggstockar och livmoder borttagna och delar av min bäckenbottens muskulatur också … men jag är fortfarande en kvinna som har massor av glädje varje dag och massor att vara tacksam över.

Jag minns tiden på Karolinska, den var solig varm nästan het. Jag svettades och hade ont och ville bara hem.

Om jag bara kommer härifrån ska jag aldrig göra något dumt som ska kunna påverka mig eller någon annan negativt…så tänkte jag då, gång på gång. Nu har tiden sprungit iväg och det dyker upp nya händelser i mitt och i mina vänners liv som att gör våra dagar är mörkare då och då men också helt rosaskimrande mellan varven. Jag påminns allt oftare om att livet är sååååå skirt och är tacksam för livets alla dagar.

Jag vill ropa på tjejerna som ännu inte doppat sig! Ni är så fina! Lyckost Er att ni har så fina magar. Jag har också bikini på mig men också också en påse mitt på magen. Jag har kommit en bit på väg… jag accepterar numera den förändring som jag ändå alltid ska leva med och varför inte försöka till och med att bli lite förtjust i magen och ge den alla förutsättningar för att den ska acceptera mig och det liv som jag lever.

Mobilen ringer, det finns någon som upptäckt att jag är en morgonpigg. En sommarglad väninna vill bara säga hej! Ännu en gång påminns jag av att värdesätta vänner och att vi ska göra allt vi kan för att vara rädda om vår hälsa.

Även om värmen inte riktigt landat här i soffan så sprider den sig i kroppen av samtalet och jag påminns vad viktigt det är “vattna där jag är”. Jag stänger av mobilen och tankarna ramlar tillbaka lite i tiden igen när jag blev stomiopererad. Det var nog då jag blev ännu lite skörare i både kropp och själ och att det var kanske då jag började lägga märke till att mitt liv ändå försöker välja vackra vägar som jag älskar och njuter av att gå på. Det var under den tiden som det gick upp för mig att ha riktiga vänner är som att ha god hälsa och jag vet hur det känns att förlora både vänner och hälsa. Påminn mig ofta om det!

 Min mage är alltså ingen skönhet som ni förstår, däremot är alla alla blommor så vackra och dom pryder våra dikeskanter och alla midsommarkransar idag. Allt det här gör att jag känner mig så där alldeles sorgfri när jag får sitta här i soffan med mina egna tankar den här supertidiga midsommarmorgon.

Min insida mår bättre än på länge medan utsidan visar mina repor i lacken. Som tur är det få tillfällen jag vill gå naken på stan och idag ska midsommarklänningen på.

Med den erfarenhet jag har som en vanlig kvinna mitt i livet så börjar nu knopp och kropp lyssna lite mer ödmjukt på varandra, äntligen!

Numera gör jag mina egna val av kost, träning, vänner, jobb och hur jag vill fylla min lediga tid. Förr gjorde jag ofta vad som förväntades av mig eller rättare sagt som jag trodde förväntades av mig. Jag kan se med en aning humor på den stomiopererade kvinna jag är och inse … vem bryr sig. Vi är alla olika och utsätts på olika sätt av livet. Godhet, skönhet, vänlighet, kärlek och ärlighet har inget bäst före datum och det har inte någon kropps eller klädkod heller!

13458770_10205941525286555_2740622816688399523_o Nu är det hög tid att förbereda inför midsommar!

Det är dags att kliva upp ur den bekväma bloggsoffan. Morgonpromenad, snälla ord i spegeln, baka kanelbullar och jordgubbstårta står på göra listan … men så ljuvligt! Ja jag vet att det är gröna juicer och smoothies som är mitt signum men midsommaren kräver dessa ljuvliga bakverk. En gång om året är det helt nödvändigt.

Nu äntligen är bikinitjejerna i vattnet och jag önskar badtjejerna och

Er Alla En Glad Fin Solig Midsommar!

Varma kramar, Marlene Gustawson

www.marlenshalsokoll.se

Läs gärna mina böcker om gröna juicer och smoothies. Dryckerna som givit mig ny grön livskraft!

 

 

 

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

Jag var en ”sådan tjej”.

Bloggfredag!

Jag är så glad att den här tjejen som ni nu ska få träffa tackade ja när jag frågade om hon ville vara med i ”Blogga hos Bonelli”.
För jag visste att hon bar på en intressant historia. Ärligt talat så bär hon på fler och vem vet – det kanske inte är den sista gången som ni får träffa henne här.
Det här inlägget är otroligt starkt och fick mig att gråta för det finns så många tjejer och killar som bär på likadana känslor.

Välkommen Linnea Gustavsson!

IMG_7158

Hej Åsa och tack så mycket för att jag fick vara med här! Det jag ska berätta om hände för några år sedan och jag ryser när jag tittar tillbaka på den tiden.
Och det är inte av välbehag…

Jag körde bil. Tårarna rann nerför kinderna, men inte utav sorg utan av glädje!

Det händer att jag åker bil ganska långt på morgonen, och just idag var en sån dag. Jag hade precis passerat Uppsala och svängde in på en liten landsväg där det stod Östhammar på vägskylten. Låten ”The best thing I never had” med Beyonce spelades från Spotifylistan och det var då tårarna smög sig på.

Orden träffade rakt in i hjärtat.
Hon sjöng om det bästa som någonsin INTE hade hänt.

Jag torkade tårar och hulkade om vartannat. En inre film spelades upp framför ögonen.
Filmen var om mig.
En tjej vars självkänsla var på botten.

Jag har massvis med vänner, både killar och tjejer, men jag – den ”tjocka” tjejen – fick aldrig några killar. Jag var den utåtriktade och glada som bara var kompis med alla. Mitt sökande efter någon att älska kändes som en historia utan slut.

Det var då han kom in i mitt liv. Han som var som en jävla Gud, lång och ståtlig. En hunk!
Varje gång han ringde fladdrade det till i magen och jag skrattade så där nervöst som en 6-årig flicka ibland gör.
Han fick mig totalt ur balans och hela tiden snurrade tankarna kring varför han ville vara med mig eftersom jag var så tjock och ful. Jag visste att jag aldrig skulle hitta någon bättre och snyggare än honom!
Wow!

Jag fortsatte att köra samtidigt som jag kastades tillbaka till ett skarpt minne när jag gick fram och tillbaka i mitt lilla rum och upprepade för mig själv: ”Han är bara min vän, vi har bara vänskap för varandra.”
Och det för att han bara något ögonblick tidigare hade sagt att han aldrig kunde vara tillsammans med en sådan tjej som jag.
En ”sådan tjej” som har många manliga vänner. Ångesten kröp i kroppen. Jag var en partytjej, som han uttryckte det, som enligt min mening är en tjej som gillar att dansa och att vara social , men som för honom är en dålig tjej. Det uppskattades inte! Vi kunde ju ses och så ibland – men bli tillsammans? Inleda ett förhållande?
Nej.

Jag har nog alltid upplevts som en stark, positiv och självsäker tjej. Till viss del stämmer det. Självkänslan däremot var nere på botten, och det är precis en sådan människa som är lätt att manipulera. Vilket jag var. Hör man saker tillräckligt många gånger så tror man till slut på dem. När jag tittade mig i spegeln fanns det ingenting på min kropp som jag tyckte om. Möjligtvis mitt långa blonda hår, men det var också allt.

Enligt hans tycke var jag konstig. Det påpekade han i telefonen varje dag. Konstig? Det är ett ord som klingar negativt och efter att jag fått det slängt i ansiktet tillräckligt många gånger frågade jag min vän om jag var det. Han undrade vad jag menade.
”Vadå?” sa han. ”Du är inte som alla andra, men det är också den egenskapen jag tycker mest om hos dig.”

Under ett halvårs tid ville jag aldrig boka upp mig ifall han möjligtvis ville ses. Väntade och väntade för jag visste att han hade mycket med sin sjuka mamma och sitt jobb. Det sa han väldigt ofta. Det var bortförklaringar och lögner som varvades om vartannat. Jag tror inte att han själv ens kom ihåg vad han sagt eftersom om jag påpekade det, fick jag mothugg och diskussionen vändes snabbt till att handla om mig. Varför jag var si och varför jag gjorde så.
Dock brukade han dyka upp då och då och sitta kvar i bilen utanför porten i ca tjugo minuter för att kyssas och prata lite, sedan var han tvungen att åka igen. Och där stod jag glatt och vinkade och ville inte verka berörd, trots att jag återigen blivit sviken. Jag var inte värd mer än de där tjugo minuterna.
Jag kände mig smutsig.

Jag kom ihåg ett tillfälle då vi äntligen skulle ses. En hel kväll.
Äntligen skulle jag få ha en dejt, jag med. Precis som alla andra! Och, MED HONOM!
Självklart berättade jag den goda nyheten för mina vänner.

Vilket jag bittert ångrade redan samma kväll.
Dejten blev aldrig av.

En timme innan vi skulle ses kom han på ännu en lögn om varför han var tvungen att ställa in, och där stod jag med nystädad lägenhet, mat och snygg som fan.
Vad skulle jag nu säga till mina kompisar? Det var ju jättepinsamt att jag återigen behövde berätta att jag hade blivit sviken. Då blev jag ju den stackars lilla, tjocka och fula tjejen.
En vecka senare blev dejten trots allt av och vi åt den där middagen och hade en jättetrevlig kväll.
Sedan svarade han aldrig mer när jag hörde av mig …

Nu gör jag en lång historia kort. Det finns många fler dåliga minnen från den här tiden då jag blev manipulerad och nedtryckt. Det är läskigt att träffa en sådan person. Hon eller han kan verkligen ta över din hjärna.

Så det jag vill säga till er alla där ute – omge er med människor som ger er glädje, inte negativitet. Omge er med människor som för er till toppen, inte botten. Det har jag gjort de senaste åren och har jobbat upp min självkänsla såpass bra att jag inte längre ser ner på mig själv så som jag gjorde då.

Nu avskyr jag inte personen i spegeln utan tycker om och respekterar henne. 

Beyonces ord träffade mitt i prick, ”Det bästa som jag aldrig hade”, eftersom hon sjöng om min relation med den killen.
Att han slutade svara på mina samtal och sms och att vi därmed inte hade fortsatt kontakt, är det bästa som någonsin har hänt mig. Jag vet ärligt talat inte var jag hade befunnit mig i livet annars.
Men en sak vet jag definitivt.
Jag kommer aldrig hamna där igen.

Ta hand om er, det finns bara en som du, och det är du.
Kram, Linnéa Gustavsson

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 6 kommentarer

Skrivpubertet

Hejsan alla och välkomna!

Nu ska ni få träffa en fin och mycket nära vän som varit med mig ända sedan min skrivarresa började. Med henne vågar jag fulskriva, vilket säger mycket. Vårt första möte var ödesbestämt, men det är en annan historia.

Och hon gör mig galen med det hon ska berätta. Släpp sargen nu!

Välkommen Annie Hedberg!


Hej Åsa och tack för att jag får slå mig ned i din bloggsoffa! Det drar lite här – du har inte en extrafilt någonstans? Tack, och jag vill inte vara till något besvär men du har inte något att dricka? Ett glas rött blir utmärkt, tack snälla du! Du kan ställa flaskan här på en gång så slipper du springa fram och tillbaka.

Sådär ja, mysigt blogghörn hon har skapat här. Undrar vem det var förra veckan, det ligger ett långt ljust hårstrå här på kudden, ja flera om man nu vill vara petig. Och en halväten skorpa mellan soffdynorna. Men nåja, jag är inte den som är den.

Jag funderade ganska länge på vad jag skulle blogga om när jag väl satt här i soffan, vred och vände på olika vinklar och vrår i hjärnhalvorna och kom fram till att det får handla om skrivprocessen. Eller i mitt fall snarare frånvaron. Själv misstänker jag att jag har hamnat i någon slags skrivpubertet – en trotsig bubbla där motståndet har blivit essensen i skrivtillvaron. Man skulle kunna fuska och säga att jag har skrivkramp, inte minst för all medlidande jag skulle kunna få och det vore trevligt – fast då ljuger jag, för det är det inte. Jag vaknar varje morgon, ja nästan i alla fall, eller minst ett par i veckan och tänker att ” IDAG ska jag skriva” och sedan skyller jag på allt och alla till varför jag inte skriver. Har ingen bra plats att vara på, inget skrivbord och har jag det så står det fel, står det rätt så är stolen fel och dynan skaver på olämpliga ställen. Och står det inte en två dagars disk där ute i köket som kräver min omedelbara uppmärksamhet? Och en tvätt, och är det ingen som behöver skjuts och… Det var bättre förr. I alla fall för mig.

Förr, närmare bestämt för 10 år sedan skrev jag överallt och jag menar verkligen ÖVERALLT. Varje dag. I bilen, på barnens träningspass både i svettiga karatelokaler och stimmiga simhus. Jag skrev samtidigt som jag lagade mat, ja, nästan samtidigt som jag läste sagor. När jag väntade på att barnen skulle somna kunde tiden inte gå fort nog tills jag fick smyga ut ur deras rum och skriva ned det jag kommit på under insomningsprocessen med tappade nappar och gosedjur som förvandlats till hemska monster. Nattliga tv-dokumentärer blev uppslag till en ström av karaktärer och berättelser. Jag blev nästan sjuk om jag inte fick skriva minst ett par historier i veckan, redigera, skriva om, tänka nytt och hitta på. Under den tiden lärde jag mig att historier föder historier. För så är det, de snubblar liksom över varandra, och som små enträgna barn tjatar om att komma först och ”är vi inte framme snart”? Och vi kom fram fort, enkelt och varje gång. Sen hände något, processen förändrades och övergick smygandes till det jag idag menar är skrivpubertet.

Och precis som en tonårsförälder som saknar de där mysiga stunderna av närheten till sin avkomma, kan jag sakna närheten till karaktärerna, flödet av ord som får fingrarna att rusa över tangentbordet likt galna kackerlackor och den fantastiska känslan av att tiden har stått stilla trots att flera timmar av skrivtid passerat. Och glädjen i att skapa.

Har jag choklad på hakan? Förlåt, men påsen låg här på bordet och det gick av bara farten. Jag torkar mig på filten här, den verkar ha tillhört någon hund eller så? Jasså inte.

*viskar* Åsa verkar inte så glad över att jag använde hennes filt som servett, människan har väl tvättmaskin gud bevars?

Var var jag? Jo, saknaden ja. Av att skapa. Leka med ord. Bygga karaktärer precis som när man var liten och lekte med dockhuset. Få dyka ned i en värld som inte finns och göra precis vad man vill med den. Om ni godtar mitt tidigare påstående om att historier föder historier så blir motsatsen, oförfattandet, som när man eldar och inte lägger in mer ved – brasan slocknar. Man kan blåsa hur mycket man vill på glöden, det kommer bara att damma aska i ansiktet i alla fall och har man riktig otur så bränner man sig på kvarvarande glödfragment.

Så lösningen på skrivpuberteten kan alltså vara ved. Man måste elda i sin inre författarlya, ösa ved på glöden, överlista den pubertala idioten som ersatt skaparglädjen. För egentligen är det ganska enkelt, det vet tonåringen också även om det tar emot. Vilken förälder som helst skulle öppna sina armar om de där Aliens som flyttat in släntrade ut i köket och sa ”hej, jag behöver en kram, jag är förvirrad och egentligen hatar jag inte alls allt och alla. Hjälp mig”. Jag vet att mina karaktärer skulle göra detsamma – sen skulle de skälla ut mig för att jag övergett dem även om jag med jämna mellanrum kastat åt dem en pizza eller två där de sitter fast i sin limbo.

Med handen på hjärtat så är det väldigt enkelt – om man inte måste skriva – så skriv inte. Det har jag läst i en Klokbok för författare och brukar ta fram och vifta med som en fredsflagga till mig själv. Ge upp – börja skriv igen – inte för att du vill utan för att du måste! Jag ser fram emot när de pubertala nitarna ramlar bort och jag inte längre färgar håret blått bara för att revoltera utan istället ägnar mig åt att lägga till bokstav för bokstav och bilda en historia. Och en till. Och ytterligare en… Fan, nu spillde jag vin i soffan.

Åsa. Åsa! ÅSA!!! Men var har hon tagit vägen nu då? Jaså sitter du här ute, ser kallt ut, här får du en filt. Jag spillde visst på den också. Jo, jag har bloggat klart nu och tänkte att du och jag skulle kunna dricka upp den sista slatten ur flaskan och diskutera adverbs vara eller icke vara. Oj, var den tom och du har inte fler och har tid hos frissan nu?

Då får jag tacka för soffstunden och om det är ok för dig så tar jag med mig resten av chokladen.

Annie Hedberg

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

Kommer jag dö vid trettiotre års ålder?

Bloggfredag!

Idag välkomnar jag en produktiv tjej med en smittande energi. Hon är en författarkollega som har en fantastisk förmåga att hitta nya vinklingar på problem och som gärna hjälper till med vad helst hon kan.
Idag ger hon dig det viktigaste rådet som du kan få.

Välkommen Eva Ludvigsen!

11987119_1166575060036494_6607249758643768636_n

Hej Åsa och tack för att jag får vara med! Här kommer en bit av min livshistoria.

Min pappa dog när han var trettiotre år gammal. Trettiotre. Mitt uppe i livet. I karriären. I småbarnstiden. Han försvann och hemma i det röda radhuset satt en chockad fru och tre små barn. Jag var bara fyra år.

Storasyster Ulrika, pappa och jag

Storasyster Ulrika, pappa och jag

Det där tänker jag ofta på.

Pappa försvann och mamma blev änka, utan inkomst och barn som gärna ville ha mat på bordet och kläder på kroppen. Pappa dog för att en patient som han opererade smittat honom med hepatit. Det är tragiskt och hemskt och en del av vår verklighet. Det som kom att bli min barndoms vardag.

”Var är din pappa?”
Mitt omedelbara svar blev alltid: ”Ska vi spela fotboll?”

Ja, jag skämdes nog lite över det. Mest över att inte vara normal, från att sticka ut från mängden. Att inte leva i en kärnfamilj eller ens ha skilda föräldrar. En död pappa, det skrämmer. Jag gick ju redan till hemspråksundervisning och vi hade inte råd med några märkeskläder.

Mitt val blev att inte prata om det. Jag stängde in pappa och tankarna om vem han var och vad vi kunde ha varit och tänkte inte mer på det. Jag njöt visserligen att gå i hans fotspår i sommarhuset i Danmark. Att bada i samma hav, sova i samma säng, men annars lade jag honom på hyllan. Min mor och mina systrar var min familj. Mina kusiner och deras föräldrar blev den förlängda armen.

Men han fattades mig.
Han fattas mig.
Han fattas mina barn.

Mina barn undrar ofta hur det är att förlora en förälder så tidigt. Lilleman pekar på sig själv och säger ”när du var lika gammal som jag hade du ingen pappa.” Jag nickar bara. Ja, när jag var fyra och hade koll på livet och dess omgivningar. När jag stod på ett berg och såg ut över landskapet. När jag satt på hans axlar och nuddade himlen med fingertopparna. Då dog han. Mitt i livet. I början av mitt.
”Har vi ingen morfar alls?”
”Nej, men ni kan låna min morfar. Han är fin, er stormorfar.”

Morfar och Oskar

Morfar och Oskar

Det var svårt att närma sig åldern trettiotre. Skulle jag överleva? Skulle jag bli äldre än min far? Förtjänade jag det? I hela mitt liv hade jag hört om min fars bedrifter, hans enorma framgångar som Sveriges yngsta överläkare och dessutom gift med en härjedalsk skönhet, far till tre, hus- och sommarhusägare. Vad hade jag att säga om det? Ingenting. Vad är jag då?

En sak vet jag säkert. Att pappa dog formade hur jag ville leva mitt liv. Om jag bara skulle bli trettiotre så ville jag leva till max. Känna livet i varje andetag. Utmana mig själv och lära mig nya saker. Varje dag.

Saken var bara den att jag inte hade en aning hur jag skulle fylla mitt liv. Omedvetet och medvetet jagade jag efter min far. Jag ville ha hans titlar, hans framgång. Jag ville uppfattas som intelligent och begåvad. En talang inom mitt område.
Men vad var det som var mitt område?
Så jag staplade titlar på rad, sökte nya utbildningar och jagade vidare. Någonstans fanns det väl något där ute för mig.

Doktorspromovering, Uppsala universitet

DoktorspromoveringUppsala universitet

Så blev jag trettiotre. Jag och min far var lika gamla. Jag hann ikapp honom. Fast jag aldrig ville. Aldrig ville att han skulle lämna oss och vårt liv.

På många sätt var det faktiskt en lättnad att fylla trettiotre. Sedan blev jag trettiofyra och överlevde min far med ett år. Träffade mannen i mitt liv, barnen kom, huset köptes och två bilar ställdes utanför dubbelgaraget.

Men vem var jag?

Jag blev trettiofem och tänkte att det här ska nog gå bra. Jag blir säkert lika gammal som morfar, som de flesta i vår familj. Jag levde inte längre på lånad tid, men levde jag egentligen?
Det var dags att göra något åt det. Prestationsprinsessan i mig och alla titlar hade bara gjort mig feg. Nu ville jag våga misslyckas och skratta högt och bullrigt. Vara svag och gråta inför andra. Stilla och kvidande. Det var helt enkelt dags att forma mig att bli till just jag. Med allt vad det innebar.

Simona Ahrnstedt, Susanne Boll, Emmelie Hardenborg och jag på Anna Lönnqvists releasefest

Simona Ahrnstedt, Susanne Boll, Emmelie Hardenborg och jag på Anna Lönnqvists releasefest

Mannen tipsade om en skrivarkurs. Aldrig, var mitt svar. Jodå, sade han och bokade plats. Prestationsprinsessan skrek högt i panik men satte sig ner och fick ihop en text just innan dead-line. En skrivarövning ledde till en uppmaning att skriva en roman istället. En roman som utspelar sig i Australiens ödemark. En handling där spindlar och hästar är vanligt förekommande.

Ja, precis. Ni tänker rätt. Två fobier i mitt liv. Naturligtvis har jag samlat på mig en del sådana. Så jag utmanade dem. Satte mig på en islandshäst bara för att se hur det var. Det hade ju varit en saga ifall jag sade att jag nu är en inbiten ryttare. Sanningen var att det var hemskt. Det enda positiva är att jag gjorde det. Jag gav mig en rejäl klapp på axeln och kastade mig ut i nya äventyr. Ett färdigställt manus fick möta lektörer och förlag. Det var lika hemskt som ridturen men oj vad jag lärde mig mycket genom att våga misslyckas.

För tänk om man lyckas.

Det porlade och bubblade härligt i magen när förlaget vill ge ut boken, den som kom att heta ”Lova”.

Debutromanen Lova

Debutromanen Lova

I och med att boken kom ut i boklådorna förstod jag att mitt hitte-på är något folk gärna läser. Jag behövde inte skämmas för att jag skrev kärleksböcker utan lärde mig hur enormt fantastiskt det är att diskutera Lova och Chris med läsarna, att stå på en scen och höra applåderna.

Framträdande på Uppsala Bibliotek

Framträdande på Uppsala stadsbibliotek

Det fick mig att skriva på ett till manus, och ett till, och ett till… I skrivande stund har jag fem böcker i boklådorna och kontrakt på fler. Jag har hittat min talang, mitt specialområde. Meningen med mitt liv.

I år skulle pappa ha fyllt sjuttio år. Nu blev det inte så. Ödet ville annat för honom och jag hoppas att han har det bra. Det är möjligt att jag inte heller blir sjuttio. Jag kanske inte ens blir fyrtiotre. Det är ingen av oss som vet hur lång tid vi har kvar. Jag tycker fortfarande det är svårt att säga att min pappa är död men jag jobbar på det, bland annat här på Åsas blogg.

Ett vet jag säkert, jag lever med livet inom mig. I varje misslyckande, i varje framgång och i varje andetag. Hela livet ut. Gör det ni också!

Läs gärna mer om mig, mina böcker och mitt skrivande på www.evaludvigsen.wordpress.com

Mina böcker finns att beställa bland annat via Adlibris, CDON, Bokus, Idus förlag eller direkt via mig (så bjuder jag på autograf).

Dagen till ära, lottar jag ut ett exemplar av valfri titel ur mina samlade verk. Det enda du behöver göra är att klicka här (länk till www.evaludvigsen.wordpress.com) och skriva en kommentar i fältet på min blogg så är du med i utlottningen.

Lev livet!

Eva Ludvigsen

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 9 kommentarer

Farhågan som slog in

Den här gången gick det två veckor innan det blev ett nytt avsnitt av
”Blogga hos Bonelli”.

Idag har en tjej, som ligger mig varmt om hjärtat, krupit upp i mitt soffhörn för att dela med sig av en minst sagt omtumlande upplevelse. En rysning slingrar sig uppför min ryggrad när jag tydligt minns det hon nu ska berätta för er.

Välkommen Marina Öhman! 

1382886_10151768794789737_483350907_n

 

Hej Åsa och tack för att jag fick vara med!

Jag heter Marina och har den stora äran att vara kusin med Åsa.
I år fyller jag fyller 50 år.
Ett halvt sekel.
Herregud!

Jag är gift och träffade min man för ett halvt liv sen. Jag har fyra barn, tre tjejer och en kille, två bonusbarn samt tre barnbarn, alla pojkar. Inte att förglömma, bonusbarnets dotter som till min glädje kallar mig ”mommo Marina”. Livets efterrätt, minsann. Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende här i Piteå.

Ni vet när man sitter i soffan och ser på nyheterna att en brand brutit ut i ett bostadsområde, att husen är bortom räddning och man tänker: ”tänk om mitt hem brann ner”, eller ”hur skulle jag reagera om jag blev hemlös”?

Detta hände min familj 21 oktober 2006 klockan 06.30.

Vi köpte huset från 1880 på en auktion april 1993. Vi renoverade och byggde ut. Kände glädjen av att få sätta en egen prägel på det som skulle bli vårt hem. Åren gick och slutligen stod huset klart sommaren 2006. De stora glaspartierna ner mot sjön var det mest underbara. Att få blicka ut över vattnet med en kaffekopp i sin hand kunde inte ge mig en bättre start på dagen.

Min man jobbade i Kiruna varannan vecka och var borta när det hände.

Det som bara händer andra.

Jag och mina två yngsta flickor var i Stockholm på hundutställning med vår irländska varghund. Vi bodde hos ett par underbara vänner som delade vårt hundintresse och som var ägare till en kullsyster till vår hund.
Lördagen den 21 oktober klockan 06.30 sitter jag och Eva i bilen på väg till utställningen, då jag får ett samtal på mobilen från en väninna i vår by.
Jag kommer aldrig glömma hennes ord:
”Ert hus brinner!” Rösten darrar när hon ställde frågan: ”Är barnen hemma?”

Jag blir helt tom i hjärnan. Sedan kom tårarna, frustrationen och den förtvivlan som fick mig att slå i instrumentpanelen tills händerna värkte.
Väninnan berättade att en granne sett en rökpelare, åkt dit och då upptäckt bilar på uppfarten. Han hade krossat ett fönster och ropat in, men inte fått något svar.
Halva huset stod då i lågor.

Räddningstjänsten hade tillkallats och rökdykare tagit sig in, men de kunde inte söka igenom hela huset på grund av hettan från den kraftiga elden.
Polisen ringde och bad mig lokalisera våra andra barn som var hemmavid. Jag och min man hade kommit överens med de fyra större barnen att de skulle vara hos kompisar eller hos sina andra föräldrar, men att det också var okej om de ville bo hemma.

Lättnaden visste inga gränser när vi fick tag på alla relativt fort.
Förutom min äldsta dotter som inte svarade i mobilen.
Hennes pappa svarade inte heller.

PANIK!
Vad var numret till pappans tjej? Vad var adressen? Hjärnsläpp!!

Det var då Eva tog över och lyckades googla fram vad gatan hette, för jag visste ungefär var tjejens lägenhet var. Hon fick fram adressen och vilka som bodde där. Ringde en granne som hon bad gå över för att väcka pappan.
Min exman blev naturligtvis chockad när han meddelades den fruktansvärda nyheten, och skyndade sig omedelbart att lugna mig med att dottern låg och sov hemma hos honom.

Vilken lycka!
Alla oskadda, bara det materiella gick upp i rök.

Tiden efter var väldigt jobbig. Inte minst psykiskt. Människor jag aldrig pratat med kom fram och frågade vad som hänt, om vi visste orsaken. Det var mer än en gång jag förundrades över att människors nyfikenhet ibland är gränslös.

Men budskapet med mitt inlägg är – var rädda om varandra, visa kärlek och lev idag!

 Marina Öhman

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

När livet kom emellan

Förlåt, förlåt för att veckans avsnitt av ”Blogga hos Bonelli” blev inställt. Ibland inträffar saker man inte kan rå över och det bara blir vad det är. 

I fredags var det en sådan dag. 

Jag var mitt uppe redigeringen av ”Vid ögonblickets slut” och hade därför svårt att rycka in som vikarie. Men det var då och det blir nya tag kommande fredag. 

Kram till er alla!

Publicerat i Lite av varje | 2 kommentarer

Livrädd men lever ändå

Bloggdags!

Hoppas ni vid det här laget riktigt längtar tills att det blir fredag för att få reda på vem som är veckans gäst. :)

Idag får ni träffa en stark, målinriktad och talangfull tjej som också är en förlagskollega till mig. Inte nog med att hon bollar en vardag med jobb, nyblivet samboförhållande och barn, hon har också hunnit med att skriva sju böcker!
Sju!
Jag har en del att jobba på om jag ska hinna ikapp.

Välkommen Elisabeth Akteus Rex!

2016-04-22 06.49.24

Hej Åsa, och tack så mycket för att du ville ha mig som gäst i din bloggsoffa!

Rädsla. Ett litet ord med stor betydelse. Som påverkar så otroligt mycket i våra liv. Vi är rädda för att misslyckas, rädda för att folk ska se igenom de masker vi sätter upp mot omvärlden, vi är rädda för att släppa någon in på livet samtidigt som vi är livrädda för att bli lämnade ensamma utan någon att dela livet med.

Många ser mig som orädd och modig. En person som går mot strömmen, som inte bryr mig om vad folk ska tycka och tänka. Som går min egen väg och lever livet utifrån mina egna normer. Och det stämmer till viss del. Men allt bottnar i rädsla. Den enda skillnaden är att jag medvetet tvingar mig själv att inte låta rädsla styra mig och begränsa mig, utan att jag dagligen försöker utmana den, där jag pressar mig själv att ta itu med det som skrämmer mig.

Jag växte upp i en religiös sekt, där jag tidigt fick inpräntat i mig att jag var en syndare. Att Gud var en fördömande och hård Gud som skulle straffa mig om jag gjorde fel. Och jag fick också lära mig att alla som inte trodde som denna exklusiva skara som jag tillhörde, skulle dö och Gud skulle utplåna dessa hemska människor. Jag blev tidigt ”duktiga flickan”. Som hade toppbetyg i skolan, som försökte vara exemplarisk, ordnad, snygg o.s.v Jag tog på mig den glada masken, där jag utåt sett uppfattades som en glad tjej, tillfreds med livet, duktig och välartad. Inombords skrek jag. Vittrade långsamt sönder. Det var som att någon långsamt knaprade i sig min själ, och kvar var bara ett leende skal.

Jag fick anorexi, kämpade med dåligt självförtroende och känslan av att inte duga. Drog slutsatsen att det måste vara mig det var fel på. Att jag måste förändra mig. Försökte skära handlederna av mig när jag var 14, men pappa upptäckte det. Jag fick då gå hos en psykolog på BUP, men fick stränga order hemifrån att inte prata om det religiösa samfund som jag var med i. Mina föräldrar menade att det inte var någon idé att nämna detta i sammanhanget, det kunde bara misstolkas. Så där satt jag hos psykologen på BUP och försökte förklara varför jag mådde dåligt, utan att nämna det som var hela orsaken.

Tillslut gick det inte längre. Jag visste att jag skulle dö en långsam död om jag var kvar. Vid 18 års ålder, efter mycket vånda och många jobbiga turer med mig själv, bestämde jag mig för att ta det tuffaste steg jag någonsin har gjort. Jag lämnade sekten, och med den också alla mina vänner plus min familj. Alla som jag älskade vände mig ryggen, jag blev som död för dem och de hälsade inte ens längre på mig. Och rädslan att Gud skulle döda mig levde kvar i många år samtidigt som jag försökte bygga upp mitt liv på nytt. Rädslan gjorde att jag inte ville skaffa barn, för jag var övertygad om att jag inte skulle få se dem växa upp.

Osäkerheten på mig själv tillsammans med känslan av att jag är en ond person har gjort att jag ständigt sökt bekräftelse på att jag duger. I mina prestationer på jobbet, i privatlivet och framför allt i relationer. Det var också denna osäkerhet som fick mig att vara otrogen i mina relationer och det byggde bara på känslan av att vara en hemsk människa. Det var som att mina handlingar bekräftade detta för mig själv. Och jag blev otroligt rädd för att denna hemska hemlighet skulle uppdagas, så jag begravde den djupt i mig själv samtidigt som jag bara mådde sämre. På med masken igen. Le och var glad. Visa inte att du skriker på insidan.

Att inte duga, att behöva prestera för att vara omtyckt är en rädsla som har förföljt mig hela livet. Jag brottas fortfarande med den. Jag tränar som en galning, tänker ständigt på vad jag äter, lägger ner mycket tid och kraft på mitt utseende. Får panik om vågen visar uppåt och får ständigt jobba med mig själv på det här området. Att utmana mig att tycka att jag duger för den jag är.

Någonstans längs vägen började jag lätta på locket. Började prata om mina erfarenheter, om min uppväxt. Började visa att jag inte var en perfekt människa, väldigt långt därifrån egentligen. Jag var livrädd för att folk återigen skulle vända mig ryggen, men insåg att jag istället fick respekt och förståelse. Jag fick tre barn, min äldsta blir tonåring till sommaren.

Det mest skrämmande jag gjort var när jag i direktsänd TV berättade om hur jag varit otrogen mot mina båda män och hur detta är en sorg och en skam som jag får leva med resten av mitt liv. Aldrig hade jag trott att jag skulle prata om detta öppet, aldrig hade jag trott att jag skulle skriva en bok baserad på mina egna erfarenheter på det här området. Men jag känner att jag är trött på att vara rädd. Jag är trött på att bli styrd av min egen rädsla. Enda sättet att komma över sina rädslor är att utmana dem. Då tappar de sin kraft.

På grund av mina havererade äktenskap var jag fullkomligt livrädd för relationer. Jag tänkte att jag skulle leva som singel resten av mitt liv. Fixade inte tanken på att bli tillsammans med någon igen och kanske riskera att göra honom olycklig. Vågade inte närma mig känslor som blev starka, för då bubblade det också upp så mycket av osäkerhet, sårbarhet och rädsla.

Men en dag så stod han där. Mr Right. Och jag försökte till en början mota bort honom, försökte skrämma bort honom med att vara sval, avvisande, alldeles för kontrollerande och jobbig. Men han stod kvar där, tyckte fortfarande att jag var den han ville ha. Och sakta började jag utmana även den här skräcken i mitt liv. Vi blev ett par. Vi bodde på olika orter, båda hade barn sedan tidigare. Ingen av oss kunde flytta till den andre. Så vi hittade ett hus på en ort som ligger mitt emellan våra ursprungliga orter, som gjorde att vi kunde flytta in med fem barn och ha ungefär lika långt till skola/dagis/jobb.

Idag är vi sambos. Något som jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig när jag träffade honom. Vågade inte bli sårbar i en relation igen, vågade inte visa mig svag, vara en person som någon skulle känna utan och innan, där det skulle genomskådas att jag är långt ifrån perfekt. Men nu är jag ändå här. Och jag är lycklig. Han vet om att jag inte är perfekt, att jag inte har ett fläckfritt förflutet, men han älskar mig ändå. För den jag är.

Jag har skrivit 7 böcker idag, och berör ämnen som jag själv har mycket erfarenhet av, som sekterism, maktmissbruk och manipulation. (Dold Agenda, Naken Sanning och Mörk Avsikt) och min senaste roman handlar just om otrohet och vilka känslor av skam och förtvivlan man kan känna när man är den som är otrogen. (Valet) Jag har idag en stor läsekrets, mina läsare vet om min historia men accepterar mig ändå.

Det är dags att ta tag i min rädsla ytterligare. I höst kommer jag hålla föreläsningar om hur det är att växa upp i en sekt, om otrohet och misslyckanden. Det skrämmer mig, men livet är till för att utmanas. Och min erfarenhet hittills är att när man utmanar sina rädslor – det är då man blir fri.

Elisabeth Akteus Rex

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 5 kommentarer

Om mina femton minuter i rampljuset

Välkomna alla nya och gamla läsare till ”Blogga hos Bonelli”!

Gästen som slår sig ner hos mig idag är en tjej som jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag beundrar ofantligt mycket för hennes mod. Modet att dela med sig av det hemska hon blivit utsatt för och därmed drivit debatten om sexuella övergrepp ytterligare framåt. Även om det fortfarande finns massor kvar att göra.

Välkommen Sara Stille!

535242_1304364316256918_1367751752420263127_n

Hejsan alla och hej Åsa! 

När jag skriver det här inlägget föreställer jag mig att jag sitter i en tv-soffa redo för direktsändning. Det gäller att hålla känslan vid liv, den där känslan som säger att man fortfarande är något. Det är ju, trots allt, ett offentligt framträdande även om det inte är lika glamoröst som det rampljus som nästan bländade mig när jag debuterade som författare för lite mer än två år sedan.

Det var storslaget.

Där kom jag, lilla Sara, nitton år gammal från Säter och gav ut en öppenhjärtig självbiografi. Vissa skulle nog kanske till och med kalla den rå. En käftsmäll. En rak höger. Till mannen som förstörde mig, till samhället som inte såg mig och till rättssystemet som trots att det är år 2016 fortfarande inte har lärt sig innebörden av begreppet sexualbrott eller hur man bemöter personer som utsatts för sådana.

Expressens löpsedel: Sara, 19, skriver bok om våldtäkten. Bild på mig, på löpsedeln. Inne på Ica Maxi. Flersidigt reportage inuti tidningen.

Fjortonde februari 2014. Alla hjärtans dag. Jag öppnade dörren till den mörkaste delen av mitt hjärta och släppte in hela svenska folket. Bära leggings i januari var en häpnadsväckande historia som alla ville ta del av. För mig var det overkligt, det var ju bara mitt liv i tryckt version. Direktsändning i Nyhetsmorgon, radiosändning i p4 med Lotta Bromé, Gomorron Sverige. Det tog aldrig slut. Priset tog dock Go’kväll i SVT som satte mig på ett flygplan upp till Umeå. Där möttes jag av en egen loge, med mitt namn på dörren.

Jag minns inte vilka tidningar som skrev om mig och min bok. Expressen, Aftonbladet, SOLO, Dalademokraten, Helsingborgs dagblad, Göteborgsposten… Det var en intressant historia, men varför egentligen?

Missförstå mig inte. Det finns ingenting i mitt liv jag är så stolt över som min debutbok och jag älskar uppmärksamheten den fick. Inte för min egen skull, för ämnets skull. Jag älskar hur jag och min historia har bidragit till debatten kring sexualbrott, hur vi har hjälpt andra utsatta människor och hur den här erfarenheten har fått mig att växa som människa.

Men det finns en baksida av den här historien.

Det första som skrämmer mig är att min historia är en av tusentals, ändå uppmärksammas den på ett sätt som får den att framstå som något ovanligt. Det begås tusentals våldtäkter varje år. Min historia är en i mängden, egentligen. Det som skiljer den från resten är att jag pratar öppet om vad jag har varit med om. Jag vill inte vara en del av det mörkertal som ligger som en mörk ridå över det Sverige vi tycker att vi ska vara så stolta över.

Vi som land ska skämmas över mörkertalet. Det är inte bara ett juridiskt, politiskt, högt uppsatta människor-ansvar. Ansvaret för mörkertalet ligger på oss alla. På alla som ifrågasätter, skuldbelägger, felplacerar ansvar, dömer, inte vågar se, inte vågar fråga, inte lyssnar, låter det hända. Vi skapar det klimat som gör det möjligt för mörkertalet att existera.

Det andra som skrämmer mig är det mediala intresset. Pengavärdet. Tittarantalet. Hur man vill hitta vinklar i min historia för att skapa ett läsarvärde. Återigen, det är ingen häpnadsväckande historia. Jag är en vanlig tjej som råkade ut för något som väldigt många andra vanliga tjejer råkar ut för i sina liv.

Priset tog en svensk tv-soffa. Nämner inte vilken för det är inte relevant. Kontaktperson för programmet ringer mig under release-veckan. Frågar om jag vill medverka. Självklart vill jag det. Följdfrågan har etsat sig fast i mitt minne. Vi vill hitta en ny vinkel. Du kanske tycker det här är moraliskt fel men… Hur skulle du ställa dig till om mannen i din bok också medverkade?

Samtidigt som mig alltså. I samma tv-soffa. För att försonas i tv. Jag, nitton år gammal som precis har återgått till något som påminner om ett normalt liv ska alltså sitta i direktsänd tv och försonas med mannen som jag polisanmält för minst femtio fall av våldtäkt mot barn. Ja, försonas. Det var så hon kallade det. För vems skull? Min? Den enda jag har haft behovet av att försonas med är mig själv. Aldrig honom. Och definitivt inte i direktsänd tv.

Han är dömd i svensk rätt. I två instanser. Det är den försoningen vi har nått.

Min bok är öppenhjärtig. Den berättar så mycket jag klarar av. Den är inte påhittad, ingen fantasi. Den är min verklighet. Och det skrämmer mig att man vill vinkla den. Det värsta jag har varit med om, något som nästan tog mitt liv, vill man vinkla. Göra mer spännande. Se på med nya perspektiv. Han och jag i en tv-soffa. Våldtäktsmannen och hans offer.

Varför i helvete då? Inte för min skull, inte för hans. Det handlar egentligen inte om oss. Det handlar om att locka tittare. Tjäna pengar. Erbjud mig en miljon för det här och jag hade ändå tackat nej. För mig har det aldrig handlat om att bli känd, sitta i så många soffor som möjligt eller sälja böcker för brinnande livet. Jag hade en historia som tyngde mitt bröst som jag valde att berätta.

Jag tackade nej till att medverka. Bad henne med fina ord att dra åt helvete. Mina femton minuter i rampljuset åstadkom precis det jag ville – debatt och eftertänksamhet.

Utan att sälja min integritet och kränka mina värderingar för att tjäna pengar åt någon annan.

Sara Stille

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 3 kommentarer

Finns det något ensammare än att vara författare?

Hejsan alla och välkomna till det som är en alldeles utmärkt bra start på helgen!

Idag gästas jag av en man jag träffade på Fårö, då en av mina författarkollegor drog igång ett koncept för två år sedan som numera kallas för Författarveckan på Fårö. Där umgås vi, skriver eller lika gärna inte skriver alls, promenerar på stranden, äter och dricker gott och nördar ner oss med likasinnade. Med andra ord – under en hel vecka är vi bara författare. Läs denna fina beskrivning av hur de flesta av oss upplever det. Och hans första meningar beskriver exakt det som jag ville att ”Blogga hos Bonelli” skulle bli.

Välkommen Ronnie Lundin!

ronnie profilbild

Tack för inbjudan att medverka i ditt soffprogram Åsa.

Oj, nu drömde jag mig nog bort lite. Det här är inte Gomorron Sverige, Efter tio med Malou eller något annat soffprogram där man talar om sitt skrivande och om livet. Fast lite är det så ändå, fast på webben. Och det är lite så vi lever idag, ensamma med massor av vänner på Facebook, men få i verkliga livet.

Speciellt är det nog så för författare. Många av oss sitter hemma och skriver utan större kontakt med livet utanför bubblan. Många av oss vill ha det så. Några skriver obehindrat på ett café, men det skulle inte jag kunna göra. Jag måste ha lugn omkring mig och inte bli störd av bullrande människor. Radion vill jag ha på förstås medan jag lever mig in i mina karaktärers liv och är med dem där de gråter, älskar, slåss och lever.

Jag minns ännu med en lätt rysning hur en av karaktärerna i min första historiska roman ”Ivar Hamarsman”, plötsligt berättade för mig vad han hade gjort när han var ung. det var något jag inte hade planerat men gjorde att slutet knöts ihop på ett bättre sätt.

I ”Hamarsmans dotter”, en bok om en stark kvinna, såg jag min egen mamma på ålderns höst, envis och skulle bara klara av jordbruket på egen hand. I Hamarsmans ättlingar följde ännu en stark kvinna som höll ihop familjen när det krisade.

Ofta tar man delar av sitt eget eller andras liv och för in det i handlingen. ”Och Fårös jord blev till sten” är just en sådan där både min pappa och min farmors berättelser om den säkert märkliga övergången från jordbruks- till industrisamhälle med alla dess brytningar. Farmor, född 1903, såg sin första bil när hon var tolv år. När hon dog började datorn sitt intåg i våra hem.

”Blinka lilla stjärna” är något annorlunda då den beskriver verkliga händelser i nära nutid. Om en flicka i fosterhem som blir illa behandlad, får stryk och blir sexuellt utnyttjad av fosterfadern medan omgivningen blundar. En stark bok som man måste vara förberedd på att läsa.

Dessa fem böcker har jag i stort sett skrivit hemma i min ensamhet. Medan jag skriver vill jag vara ostörd, men i pauserna mellan skrivandet kan jag känna av ensamheten. Då jag är arbetslös, vilket i sig fick mig att börja skriva böcker, träffar jag färre människor än den som har ett jobb att gå till. Att hitta en partner är svårt, och kanske ännu svårare ju äldre man blir. Visst hoppas jag ännu att hitta den rätta, men prognosen är inte så god.

Jag har aldrig varit bra på att ragga, nästan alltid har jag väntat och väntat på ett tillfälle att bedyra min kärlek tills det blivit för sent. Eller när jag slutligen vågat, fått nobben. Ensamheten igen.

Jag har fått leva mig in i mina karaktärers kärleksliv istället. Och det är inte fy skam att få beskriva ett nyförälskat par eller när de grälar. I en kommande bok går jag ett steg längre och beskriver ett lesbiskt förhållande på 1500-talet efter ett förslag från en författarkollega. Det har inte beskrivits förr, tänkte jag. Så läste jag Johanne Hildebrandts böcker om Valhalla i vintras och då såg jag till min förvåning att hon redan skrivit om ett sådant. ”Allt som finns att skriva är redan skrivet”, sa någon och det är nog så. Men man kan variera det på oändligt många sätt. Just kärlek är grundbulten i majoriteten av romanerna och det finns hur många varianter som helst av det. Ändå är varje ny berättelse unik på sitt sätt.

Ensamheten är inte ständig, då skulle man nog bli tokig. Vännerna är viktiga. Och det är alltid kul att vara på marknader och boksläpp, få prata med läsarna och suga i sig det beröm om mina böcker som jag får. Eller att få prata om sitt bokskrivande för en intresserad publik. En sak jag prövade i somras var att anordna en rundtur ”I Hamarsman fotspår”, där jag visade och berättade om platser där böckerna utspelar sig.

Under våren flyttar jag tillbaka till min hemö Fårö och hoppas kunna utveckla sådana saker lite mer. På ett sätt är det en reträtt att flytta tillbaka, för vilken kvinna vill bo med mig på en ö där befolkning och service minskar och man får åka långt för att hitta ett jobb?

Vi får se hur det går. I juni är nästa roman ”Spegelskatten” (alt. Hamarsmans skatt) planerad att ges ut. En roman om skattplundrare idag, en arkeolog som försöker hindra det, en tjej som blir övergiven av sin kille och flyr till Fårö för att läka sorgen plus en uråldrig byse som vaktar den skatt han gömde för 700 år sedan. Det ska bli spännande att se om den kan bli det genombrott som jag väntar på. Och så klart filmanbuden. Men mest av allt hoppas jag på kärleken.

Ronnie G Lundin

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 4 kommentarer

Jag gjorde slut med min mamma

Hej både nya och gamla läsare och det är dags för ett nytt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”.

En av fördelarna med att jag skriva böcker är att jag fått möjligheten att lära känna så många fina och generösa människor.  Som peppar när det känns motigt och som gläds och applåderar när det går bra.

Dagens gäst är en tjej som alltid har ett vänligt ord och en varm kram till övers. Hon skickar meddelande bara för att tala om att det var på tok för länge sedan vi sågs och att hon saknar mig.
Jag är så glad över att hon är en av mina närmaste skrivarvänner.
Och så är hon en bad-ass på att skriva erotik och lade grunden för en ny genre:
Erotic-crime.

Välkommen Susanne Ahlenius! 

1960974_486116678180885_735153401869308077_o

Hej Åsa, din soffa med de färgglada kuddar ser väldigt inbjudande, så jag kryper upp här i ena hörnet.

Hoppet är det sista som lämnar en sägs det.
Mitt hopp tog slut när jag var arton år, och då hade mamma varit alkoholist i nästan fem år. Jag har aldrig dolt att mina föräldrar var alkoholister utan snarare tvärtom. I möten med andra kan jag prata om det utan problem. Det är inget jag skäms över.

Min mamma valde bort oss, sin familj.

Varför?

Man vaknar inte bara upp en vacker eller dålig dag för den delen och är alkoholist.
Eller?

Min mamma fick mig när hon var arton och min syster tre år senare. Min bror några år ytterligare. Det kanske var en av anledningarna till att hon började gå till pizzerian med sin väninna på helgerna.
Hon ville känna sig ung och fri, men problemet var att det inte slutade med helgerna. Det blev dricka på måndag, och sedan blev det även dricka på tisdag. Och så fortsatte det.

Till slut blev hon av med jobbet och då blev det dricka alla dagar i veckan.

På pizzerian i Jordbro, träffade hon likasinnade och det var inga duvungar direkt. Mamma hade en bit kvar till att ansluta sig till A-laget och bänken men hon jobbade på bra.

Det skulle inte ta många år skulle det visa sig.

Men fram till dess fick hon all hjälp som man kan tänka sig få från socialtjänsten. Både i form av olika behandlingar men även pengar.
En av behandlingarna, Minnesota modellen (http://www.minnesotamodellen.se) var en upplevelse.
Vi i familjen men även mammas syskon skulle vara med i den här behandlingen. De bjöd till och med in min mormor och morfar, men det ville inte kännas vid att deras dotter var alkoholist. Förnekelse av monumentala mått, vilket jag skulle förstå varför lite senare.

Jag vet inte hur många som lyckas komma ur sitt missbruk genom de här programmen men min mamma misslyckades i alla fall. Men resten av familjen fick toppbetyg i bra uppförande.

Det är väl lite så när man har en missbrukare i familjen, det är hela familjen som behandlas. Och det var lite så det var, vi tog till oss det mesta medan mamma struntade fullständigt i allt.

Det visade sig också att mormor hade problem med spriten, och nu förstod jag varför hon alltid stod vid skåpet i köket och möblerade om alla burkar i tid och otid när jag var liten.

Ett av de mer omfattande försöken att få mamma nykter var att hela familjen fick flytta in på ett hem, i ett hus på Lidingö. Jag och mina syskon fick åka taxi varje dag till skolan i Jordbro. Vi satt i samtal med terapeuter. Mycket gråt och anklagande röster. Vi bad och vi bönade om att hon skulle sluta dricka. Men även det här misslyckades.

Någonstans på vägen blev även pappa indragen i det här. Till en början hade han jobbat på med sitt jobb som taxichaufför men att varje dag komma hem till kaoset blev till slut för mycket. Vad gjorde han då? Jo, han började dricka tillsammans med resten av gänget.

Varför?

Även här visade det sig långt senare att min farfar också hade problem med sponken, som tur var dog min farmor många år tidigare och slapp vara med om allt elände med både mamma, pappa och farfar.
Till slut fungerade det inte mellan mamma och pappa och de skilde sig.

Mamma träffade en ny kille.
Vem?
En från A-laget såklart.

Men hoppet fanns fortfarande kvar hos mig. Varför kan man undra, men hon var min mamma och när hon lovade att det var sista gången hon drack så trodde jag på henne. Hon kunde skärpa sig ett tag men sedan blev suget för stort och hon åkte dit igen.

Nu hade missbruket gått så långt att A-laget var ett stående inslag hemma hos oss och kaoset hade slagit till ordentligt. Okända människor i soffan och i sängarna. Överallt stod det spritflaskor. Det gick inte ens att se vilken färg soffbordet hade. Frekventa besök av polisen på grund av slagsmål och klagomål från grannarna.
Nu började det försvinna smycken, och andra saker med ett värde i. Och min älskade stereo fick någon langare som betalning för ett helrör.

På den här tiden kunde man köpa svartsprit för systembolaget var öppet mer sällan än ofta. Så när pengarna från soc var slut fick allt som hade ett värde bli betalningen för deras missbruk.

Mitt upp i det här stod tre syskon och ett litet syskon på väg. Mamma var gravid.
Skulle en liten bebis föddas in i den här misären?
Och för första gången i mitt liv gick jag i direkt konfrontation med mamma.  Jag var femton år och kallade henne för en jävla hora.
Smällen lät inte vänta på sig. Det sved till bra på kinden.

Jag var vilsen, men samtidigt förbannad, besviken och det berömda hoppet hade börjat naggats rejält i kanten.

Men under en tid skärpte hon till sig och de flyttade till Norrtälje för de hade sugit allt från soc i Jordbro så de behövde flytta till en annan kommun. Jag var sexton, skulle börja gymnasium och ville inte lämna Stockholm. Vart skulle jag ta vägen?

Solen i den här sorliga historian var min moster. Hon var en livlina både för mig och mina syskon under de här åren och de kommande åren. Jag flyttade hem till henne och kom in på en tvåårig linje men eftersom betygen från åk 9 inte var någon vacker syn fick jag ta det som stod till buds. Konsument-ekonomisk linje.
Men jag klarade mig, och förbättrade mina betyg ordentligt under de här två åren.

Jag fick veta att det var lugnt i Norrtälje och åkte dit för att fira jul.
Något som man lär sig som barn till alkoholister är att högtider är en av de jobbigaste perioderna, men jag hade mitt hopp. Hon hade lovat att allt var bra.

Det började bra men kvällen slutade som vanligt i kaos. Hoppet hade naggats ytterligare i kanten.

Deras tid i Norrtälje blev kortvarig och de flyttade tillbaka till södra förorten. Jag var nu arton och hade gått ut gymnasiet. Nu bodde mamma i Tumba, och det verkade gå bra för henne. Vi kunde prata och hoppet växte lite. Hon ville att jag skulle flytta hem, jag bodde fortfarande hos min moster. Men eftersom det verkade fungera så bestämde jag mig för att flytta hem igen.
Ni vet, det där hoppet.

Det gick faktiskt riktigt bra för mamma, så bra att jag ställde mig på ett billån till henne. Min moster avrådde mig, men jag hade mitt hopp och mamma hade lovat. På den tiden var det rena ockerräntan på de här billånen men hon skötte sig.
Tills hon förfalskade min namnteckning och skrev över bilen på sig.

Det här var början på slutet.

Mamma sålde bilen.
Där stod jag, arton år, nästan nitton. Hela livet framför mig med ett billån till en ränta på över 25%.
Vad skulle jag göra?

Det fanns ingen annan lösning,  jag var tvungen att betala för att inte få betalningsanmärkningar. Alla pengar som jag kunde undvara gick till billånet varje månad.
Det var tufft vill jag lova.
Mycket under just den här perioden är en grå massa för mig, men nu var hoppet slut.

Jag gjorde slut med min mamma.

Hon hade gjort sitt val, och jag var inte med i det valet.
Och det kan låta dramatiskt men jag hade redan varit med om ett helvete under de här åren och nu fanns inget kvar inom mig.

Allt var tomt.
Men något annat hade hänt under de här åren.

Jag hade skaffat mig en rustning, redan från dag ett utan att veta om det. Lager för lager hade det byggts en rustning. För varje svek växte ytterligare ett lager. Rustningen började med att kapsla in mitt hjärta för att sedan fortsätta vidare upp i hjärnan.
För att överleva under de här åren var jag tvungen att bli hård som granit.

Något min pojkvän fick känna på när vi träffades, men han höll ut och vi har varit tillsammans sedan dess. Han har varit min fyr i mörkret och tillsammans har vi skapat oss en fantastisk familj. En familj utan missbruk, förutom godis.

Min mamma dog av sitt missbruk, och då hade jag fortfarande rustningen på mig.

Jag gick inte på begravningen.

För några år sedan var jag tvungen att få hjälp, det var något fel. Jag var så arg hela tiden, en ilska inom mig som jag inte blev av med. Jag mådde inte bra helt enkelt.
Jag är en människa som tror att inget händer av en slump, utan allt hänger ihop.

Jag kom i kontakt med en fantastisk kvinna på en skrivarkurs. Hon heter AC Collin, och det visade sig att hon var psykosyntesterapeut. Ni hittar henne via den här länken:
www.kreagrafen.wordpress.com/ac-collin-terapeut-under-utbildning/.

Under tiden jag gick hos AC skrev jag skrev på min romandebut. Och nu pratar vi inte om något tungt ämne som det jag precis berättat om. Nu skrev jag skönlitteratur. Men jag berättade för AC om ett visst kapitel i boken som jag storbölade över när jag skrev. Och hon frågade vad det handlade om.
I scenen dör en kvinna, och människorna runt henne får ingen möjlighet att ta farväl. De får inget avslut. Och då insåg jag, att jag undermedvetet skrev om min separation med mamma. Det återkommer i några ytterligare scener i boken.
AC hjälpte mig att bli av med den sista delen av rustningen. För det fanns vissa delar kvar som skavde en del. Det var jobbigt att prata om men hon hjälpte mig att bli mig själv igen. Bli hel och släppa taget om det som varit. Hon fick mig att lägga rustningen i en kista.

Jag är fortfarande ledsen över att mamma valde bort sin familj, hon valde bort sina fantastiska barnbarn och hon fick aldrig se vem jag blev.

Men jag tror att hon skulle vara stolt.

Tack finaste Åsa för att jag fick koppla av en stund hos dig.

Många kramar,
Susanne <3

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 12 kommentarer