När livet kom emellan

Förlåt, förlåt för att veckans avsnitt av ”Blogga hos Bonelli” blev inställt. Ibland inträffar saker man inte kan rå över och det bara blir vad det är. 

I fredags var det en sådan dag. 

Jag var mitt uppe redigeringen av ”Vid ögonblickets slut” och hade därför svårt att rycka in som vikarie. Men det var då och det blir nya tag kommande fredag. 

Kram till er alla!

Publicerat i Lite av varje | 2 kommentarer

Livrädd men lever ändå

Bloggdags!

Hoppas ni vid det här laget riktigt längtar tills att det blir fredag för att få reda på vem som är veckans gäst. :)

Idag får ni träffa en stark, målinriktad och talangfull tjej som också är en förlagskollega till mig. Inte nog med att hon bollar en vardag med jobb, nyblivet samboförhållande och barn, hon har också hunnit med att skriva sju böcker!
Sju!
Jag har en del att jobba på om jag ska hinna ikapp.

Välkommen Elisabeth Akteus Rex!

2016-04-22 06.49.24

Hej Åsa, och tack så mycket för att du ville ha mig som gäst i din bloggsoffa!

Rädsla. Ett litet ord med stor betydelse. Som påverkar så otroligt mycket i våra liv. Vi är rädda för att misslyckas, rädda för att folk ska se igenom de masker vi sätter upp mot omvärlden, vi är rädda för att släppa någon in på livet samtidigt som vi är livrädda för att bli lämnade ensamma utan någon att dela livet med.

Många ser mig som orädd och modig. En person som går mot strömmen, som inte bryr mig om vad folk ska tycka och tänka. Som går min egen väg och lever livet utifrån mina egna normer. Och det stämmer till viss del. Men allt bottnar i rädsla. Den enda skillnaden är att jag medvetet tvingar mig själv att inte låta rädsla styra mig och begränsa mig, utan att jag dagligen försöker utmana den, där jag pressar mig själv att ta itu med det som skrämmer mig.

Jag växte upp i en religiös sekt, där jag tidigt fick inpräntat i mig att jag var en syndare. Att Gud var en fördömande och hård Gud som skulle straffa mig om jag gjorde fel. Och jag fick också lära mig att alla som inte trodde som denna exklusiva skara som jag tillhörde, skulle dö och Gud skulle utplåna dessa hemska människor. Jag blev tidigt ”duktiga flickan”. Som hade toppbetyg i skolan, som försökte vara exemplarisk, ordnad, snygg o.s.v Jag tog på mig den glada masken, där jag utåt sett uppfattades som en glad tjej, tillfreds med livet, duktig och välartad. Inombords skrek jag. Vittrade långsamt sönder. Det var som att någon långsamt knaprade i sig min själ, och kvar var bara ett leende skal.

Jag fick anorexi, kämpade med dåligt självförtroende och känslan av att inte duga. Drog slutsatsen att det måste vara mig det var fel på. Att jag måste förändra mig. Försökte skära handlederna av mig när jag var 14, men pappa upptäckte det. Jag fick då gå hos en psykolog på BUP, men fick stränga order hemifrån att inte prata om det religiösa samfund som jag var med i. Mina föräldrar menade att det inte var någon idé att nämna detta i sammanhanget, det kunde bara misstolkas. Så där satt jag hos psykologen på BUP och försökte förklara varför jag mådde dåligt, utan att nämna det som var hela orsaken.

Tillslut gick det inte längre. Jag visste att jag skulle dö en långsam död om jag var kvar. Vid 18 års ålder, efter mycket vånda och många jobbiga turer med mig själv, bestämde jag mig för att ta det tuffaste steg jag någonsin har gjort. Jag lämnade sekten, och med den också alla mina vänner plus min familj. Alla som jag älskade vände mig ryggen, jag blev som död för dem och de hälsade inte ens längre på mig. Och rädslan att Gud skulle döda mig levde kvar i många år samtidigt som jag försökte bygga upp mitt liv på nytt. Rädslan gjorde att jag inte ville skaffa barn, för jag var övertygad om att jag inte skulle få se dem växa upp.

Osäkerheten på mig själv tillsammans med känslan av att jag är en ond person har gjort att jag ständigt sökt bekräftelse på att jag duger. I mina prestationer på jobbet, i privatlivet och framför allt i relationer. Det var också denna osäkerhet som fick mig att vara otrogen i mina relationer och det byggde bara på känslan av att vara en hemsk människa. Det var som att mina handlingar bekräftade detta för mig själv. Och jag blev otroligt rädd för att denna hemska hemlighet skulle uppdagas, så jag begravde den djupt i mig själv samtidigt som jag bara mådde sämre. På med masken igen. Le och var glad. Visa inte att du skriker på insidan.

Att inte duga, att behöva prestera för att vara omtyckt är en rädsla som har förföljt mig hela livet. Jag brottas fortfarande med den. Jag tränar som en galning, tänker ständigt på vad jag äter, lägger ner mycket tid och kraft på mitt utseende. Får panik om vågen visar uppåt och får ständigt jobba med mig själv på det här området. Att utmana mig att tycka att jag duger för den jag är.

Någonstans längs vägen började jag lätta på locket. Började prata om mina erfarenheter, om min uppväxt. Började visa att jag inte var en perfekt människa, väldigt långt därifrån egentligen. Jag var livrädd för att folk återigen skulle vända mig ryggen, men insåg att jag istället fick respekt och förståelse. Jag fick tre barn, min äldsta blir tonåring till sommaren.

Det mest skrämmande jag gjort var när jag i direktsänd TV berättade om hur jag varit otrogen mot mina båda män och hur detta är en sorg och en skam som jag får leva med resten av mitt liv. Aldrig hade jag trott att jag skulle prata om detta öppet, aldrig hade jag trott att jag skulle skriva en bok baserad på mina egna erfarenheter på det här området. Men jag känner att jag är trött på att vara rädd. Jag är trött på att bli styrd av min egen rädsla. Enda sättet att komma över sina rädslor är att utmana dem. Då tappar de sin kraft.

På grund av mina havererade äktenskap var jag fullkomligt livrädd för relationer. Jag tänkte att jag skulle leva som singel resten av mitt liv. Fixade inte tanken på att bli tillsammans med någon igen och kanske riskera att göra honom olycklig. Vågade inte närma mig känslor som blev starka, för då bubblade det också upp så mycket av osäkerhet, sårbarhet och rädsla.

Men en dag så stod han där. Mr Right. Och jag försökte till en början mota bort honom, försökte skrämma bort honom med att vara sval, avvisande, alldeles för kontrollerande och jobbig. Men han stod kvar där, tyckte fortfarande att jag var den han ville ha. Och sakta började jag utmana även den här skräcken i mitt liv. Vi blev ett par. Vi bodde på olika orter, båda hade barn sedan tidigare. Ingen av oss kunde flytta till den andre. Så vi hittade ett hus på en ort som ligger mitt emellan våra ursprungliga orter, som gjorde att vi kunde flytta in med fem barn och ha ungefär lika långt till skola/dagis/jobb.

Idag är vi sambos. Något som jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig när jag träffade honom. Vågade inte bli sårbar i en relation igen, vågade inte visa mig svag, vara en person som någon skulle känna utan och innan, där det skulle genomskådas att jag är långt ifrån perfekt. Men nu är jag ändå här. Och jag är lycklig. Han vet om att jag inte är perfekt, att jag inte har ett fläckfritt förflutet, men han älskar mig ändå. För den jag är.

Jag har skrivit 7 böcker idag, och berör ämnen som jag själv har mycket erfarenhet av, som sekterism, maktmissbruk och manipulation. (Dold Agenda, Naken Sanning och Mörk Avsikt) och min senaste roman handlar just om otrohet och vilka känslor av skam och förtvivlan man kan känna när man är den som är otrogen. (Valet) Jag har idag en stor läsekrets, mina läsare vet om min historia men accepterar mig ändå.

Det är dags att ta tag i min rädsla ytterligare. I höst kommer jag hålla föreläsningar om hur det är att växa upp i en sekt, om otrohet och misslyckanden. Det skrämmer mig, men livet är till för att utmanas. Och min erfarenhet hittills är att när man utmanar sina rädslor – det är då man blir fri.

Elisabeth Akteus Rex

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 5 kommentarer

Om mina femton minuter i rampljuset

Välkomna alla nya och gamla läsare till ”Blogga hos Bonelli”!

Gästen som slår sig ner hos mig idag är en tjej som jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag beundrar ofantligt mycket för hennes mod. Modet att dela med sig av det hemska hon blivit utsatt för och därmed drivit debatten om sexuella övergrepp ytterligare framåt. Även om det fortfarande finns massor kvar att göra.

Välkommen Sara Stille!

535242_1304364316256918_1367751752420263127_n

Hejsan alla och hej Åsa! 

När jag skriver det här inlägget föreställer jag mig att jag sitter i en tv-soffa redo för direktsändning. Det gäller att hålla känslan vid liv, den där känslan som säger att man fortfarande är något. Det är ju, trots allt, ett offentligt framträdande även om det inte är lika glamoröst som det rampljus som nästan bländade mig när jag debuterade som författare för lite mer än två år sedan.

Det var storslaget.

Där kom jag, lilla Sara, nitton år gammal från Säter och gav ut en öppenhjärtig självbiografi. Vissa skulle nog kanske till och med kalla den rå. En käftsmäll. En rak höger. Till mannen som förstörde mig, till samhället som inte såg mig och till rättssystemet som trots att det är år 2016 fortfarande inte har lärt sig innebörden av begreppet sexualbrott eller hur man bemöter personer som utsatts för sådana.

Expressens löpsedel: Sara, 19, skriver bok om våldtäkten. Bild på mig, på löpsedeln. Inne på Ica Maxi. Flersidigt reportage inuti tidningen.

Fjortonde februari 2014. Alla hjärtans dag. Jag öppnade dörren till den mörkaste delen av mitt hjärta och släppte in hela svenska folket. Bära leggings i januari var en häpnadsväckande historia som alla ville ta del av. För mig var det overkligt, det var ju bara mitt liv i tryckt version. Direktsändning i Nyhetsmorgon, radiosändning i p4 med Lotta Bromé, Gomorron Sverige. Det tog aldrig slut. Priset tog dock Go’kväll i SVT som satte mig på ett flygplan upp till Umeå. Där möttes jag av en egen loge, med mitt namn på dörren.

Jag minns inte vilka tidningar som skrev om mig och min bok. Expressen, Aftonbladet, SOLO, Dalademokraten, Helsingborgs dagblad, Göteborgsposten… Det var en intressant historia, men varför egentligen?

Missförstå mig inte. Det finns ingenting i mitt liv jag är så stolt över som min debutbok och jag älskar uppmärksamheten den fick. Inte för min egen skull, för ämnets skull. Jag älskar hur jag och min historia har bidragit till debatten kring sexualbrott, hur vi har hjälpt andra utsatta människor och hur den här erfarenheten har fått mig att växa som människa.

Men det finns en baksida av den här historien.

Det första som skrämmer mig är att min historia är en av tusentals, ändå uppmärksammas den på ett sätt som får den att framstå som något ovanligt. Det begås tusentals våldtäkter varje år. Min historia är en i mängden, egentligen. Det som skiljer den från resten är att jag pratar öppet om vad jag har varit med om. Jag vill inte vara en del av det mörkertal som ligger som en mörk ridå över det Sverige vi tycker att vi ska vara så stolta över.

Vi som land ska skämmas över mörkertalet. Det är inte bara ett juridiskt, politiskt, högt uppsatta människor-ansvar. Ansvaret för mörkertalet ligger på oss alla. På alla som ifrågasätter, skuldbelägger, felplacerar ansvar, dömer, inte vågar se, inte vågar fråga, inte lyssnar, låter det hända. Vi skapar det klimat som gör det möjligt för mörkertalet att existera.

Det andra som skrämmer mig är det mediala intresset. Pengavärdet. Tittarantalet. Hur man vill hitta vinklar i min historia för att skapa ett läsarvärde. Återigen, det är ingen häpnadsväckande historia. Jag är en vanlig tjej som råkade ut för något som väldigt många andra vanliga tjejer råkar ut för i sina liv.

Priset tog en svensk tv-soffa. Nämner inte vilken för det är inte relevant. Kontaktperson för programmet ringer mig under release-veckan. Frågar om jag vill medverka. Självklart vill jag det. Följdfrågan har etsat sig fast i mitt minne. Vi vill hitta en ny vinkel. Du kanske tycker det här är moraliskt fel men… Hur skulle du ställa dig till om mannen i din bok också medverkade?

Samtidigt som mig alltså. I samma tv-soffa. För att försonas i tv. Jag, nitton år gammal som precis har återgått till något som påminner om ett normalt liv ska alltså sitta i direktsänd tv och försonas med mannen som jag polisanmält för minst femtio fall av våldtäkt mot barn. Ja, försonas. Det var så hon kallade det. För vems skull? Min? Den enda jag har haft behovet av att försonas med är mig själv. Aldrig honom. Och definitivt inte i direktsänd tv.

Han är dömd i svensk rätt. I två instanser. Det är den försoningen vi har nått.

Min bok är öppenhjärtig. Den berättar så mycket jag klarar av. Den är inte påhittad, ingen fantasi. Den är min verklighet. Och det skrämmer mig att man vill vinkla den. Det värsta jag har varit med om, något som nästan tog mitt liv, vill man vinkla. Göra mer spännande. Se på med nya perspektiv. Han och jag i en tv-soffa. Våldtäktsmannen och hans offer.

Varför i helvete då? Inte för min skull, inte för hans. Det handlar egentligen inte om oss. Det handlar om att locka tittare. Tjäna pengar. Erbjud mig en miljon för det här och jag hade ändå tackat nej. För mig har det aldrig handlat om att bli känd, sitta i så många soffor som möjligt eller sälja böcker för brinnande livet. Jag hade en historia som tyngde mitt bröst som jag valde att berätta.

Jag tackade nej till att medverka. Bad henne med fina ord att dra åt helvete. Mina femton minuter i rampljuset åstadkom precis det jag ville – debatt och eftertänksamhet.

Utan att sälja min integritet och kränka mina värderingar för att tjäna pengar åt någon annan.

Sara Stille

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 3 kommentarer

Finns det något ensammare än att vara författare?

Hejsan alla och välkomna till det som är en alldeles utmärkt bra start på helgen!

Idag gästas jag av en man jag träffade på Fårö, då en av mina författarkollegor drog igång ett koncept för två år sedan som numera kallas för Författarveckan på Fårö. Där umgås vi, skriver eller lika gärna inte skriver alls, promenerar på stranden, äter och dricker gott och nördar ner oss med likasinnade. Med andra ord – under en hel vecka är vi bara författare. Läs denna fina beskrivning av hur de flesta av oss upplever det. Och hans första meningar beskriver exakt det som jag ville att ”Blogga hos Bonelli” skulle bli.

Välkommen Ronnie Lundin!

ronnie profilbild

Tack för inbjudan att medverka i ditt soffprogram Åsa.

Oj, nu drömde jag mig nog bort lite. Det här är inte Gomorron Sverige, Efter tio med Malou eller något annat soffprogram där man talar om sitt skrivande och om livet. Fast lite är det så ändå, fast på webben. Och det är lite så vi lever idag, ensamma med massor av vänner på Facebook, men få i verkliga livet.

Speciellt är det nog så för författare. Många av oss sitter hemma och skriver utan större kontakt med livet utanför bubblan. Många av oss vill ha det så. Några skriver obehindrat på ett café, men det skulle inte jag kunna göra. Jag måste ha lugn omkring mig och inte bli störd av bullrande människor. Radion vill jag ha på förstås medan jag lever mig in i mina karaktärers liv och är med dem där de gråter, älskar, slåss och lever.

Jag minns ännu med en lätt rysning hur en av karaktärerna i min första historiska roman ”Ivar Hamarsman”, plötsligt berättade för mig vad han hade gjort när han var ung. det var något jag inte hade planerat men gjorde att slutet knöts ihop på ett bättre sätt.

I ”Hamarsmans dotter”, en bok om en stark kvinna, såg jag min egen mamma på ålderns höst, envis och skulle bara klara av jordbruket på egen hand. I Hamarsmans ättlingar följde ännu en stark kvinna som höll ihop familjen när det krisade.

Ofta tar man delar av sitt eget eller andras liv och för in det i handlingen. ”Och Fårös jord blev till sten” är just en sådan där både min pappa och min farmors berättelser om den säkert märkliga övergången från jordbruks- till industrisamhälle med alla dess brytningar. Farmor, född 1903, såg sin första bil när hon var tolv år. När hon dog började datorn sitt intåg i våra hem.

”Blinka lilla stjärna” är något annorlunda då den beskriver verkliga händelser i nära nutid. Om en flicka i fosterhem som blir illa behandlad, får stryk och blir sexuellt utnyttjad av fosterfadern medan omgivningen blundar. En stark bok som man måste vara förberedd på att läsa.

Dessa fem böcker har jag i stort sett skrivit hemma i min ensamhet. Medan jag skriver vill jag vara ostörd, men i pauserna mellan skrivandet kan jag känna av ensamheten. Då jag är arbetslös, vilket i sig fick mig att börja skriva böcker, träffar jag färre människor än den som har ett jobb att gå till. Att hitta en partner är svårt, och kanske ännu svårare ju äldre man blir. Visst hoppas jag ännu att hitta den rätta, men prognosen är inte så god.

Jag har aldrig varit bra på att ragga, nästan alltid har jag väntat och väntat på ett tillfälle att bedyra min kärlek tills det blivit för sent. Eller när jag slutligen vågat, fått nobben. Ensamheten igen.

Jag har fått leva mig in i mina karaktärers kärleksliv istället. Och det är inte fy skam att få beskriva ett nyförälskat par eller när de grälar. I en kommande bok går jag ett steg längre och beskriver ett lesbiskt förhållande på 1500-talet efter ett förslag från en författarkollega. Det har inte beskrivits förr, tänkte jag. Så läste jag Johanne Hildebrandts böcker om Valhalla i vintras och då såg jag till min förvåning att hon redan skrivit om ett sådant. ”Allt som finns att skriva är redan skrivet”, sa någon och det är nog så. Men man kan variera det på oändligt många sätt. Just kärlek är grundbulten i majoriteten av romanerna och det finns hur många varianter som helst av det. Ändå är varje ny berättelse unik på sitt sätt.

Ensamheten är inte ständig, då skulle man nog bli tokig. Vännerna är viktiga. Och det är alltid kul att vara på marknader och boksläpp, få prata med läsarna och suga i sig det beröm om mina böcker som jag får. Eller att få prata om sitt bokskrivande för en intresserad publik. En sak jag prövade i somras var att anordna en rundtur ”I Hamarsman fotspår”, där jag visade och berättade om platser där böckerna utspelar sig.

Under våren flyttar jag tillbaka till min hemö Fårö och hoppas kunna utveckla sådana saker lite mer. På ett sätt är det en reträtt att flytta tillbaka, för vilken kvinna vill bo med mig på en ö där befolkning och service minskar och man får åka långt för att hitta ett jobb?

Vi får se hur det går. I juni är nästa roman ”Spegelskatten” (alt. Hamarsmans skatt) planerad att ges ut. En roman om skattplundrare idag, en arkeolog som försöker hindra det, en tjej som blir övergiven av sin kille och flyr till Fårö för att läka sorgen plus en uråldrig byse som vaktar den skatt han gömde för 700 år sedan. Det ska bli spännande att se om den kan bli det genombrott som jag väntar på. Och så klart filmanbuden. Men mest av allt hoppas jag på kärleken.

Ronnie G Lundin

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 4 kommentarer

Jag gjorde slut med min mamma

Hej både nya och gamla läsare och det är dags för ett nytt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”.

En av fördelarna med att jag skriva böcker är att jag fått möjligheten att lära känna så många fina och generösa människor.  Som peppar när det känns motigt och som gläds och applåderar när det går bra.

Dagens gäst är en tjej som alltid har ett vänligt ord och en varm kram till övers. Hon skickar meddelande bara för att tala om att det var på tok för länge sedan vi sågs och att hon saknar mig.
Jag är så glad över att hon är en av mina närmaste skrivarvänner.
Och så är hon en bad-ass på att skriva erotik och lade grunden för en ny genre:
Erotic-crime.

Välkommen Susanne Ahlenius! 

1960974_486116678180885_735153401869308077_o

Hej Åsa, din soffa med de färgglada kuddar ser väldigt inbjudande, så jag kryper upp här i ena hörnet.

Hoppet är det sista som lämnar en sägs det.
Mitt hopp tog slut när jag var arton år, och då hade mamma varit alkoholist i nästan fem år. Jag har aldrig dolt att mina föräldrar var alkoholister utan snarare tvärtom. I möten med andra kan jag prata om det utan problem. Det är inget jag skäms över.

Min mamma valde bort oss, sin familj.

Varför?

Man vaknar inte bara upp en vacker eller dålig dag för den delen och är alkoholist.
Eller?

Min mamma fick mig när hon var arton och min syster tre år senare. Min bror några år ytterligare. Det kanske var en av anledningarna till att hon började gå till pizzerian med sin väninna på helgerna.
Hon ville känna sig ung och fri, men problemet var att det inte slutade med helgerna. Det blev dricka på måndag, och sedan blev det även dricka på tisdag. Och så fortsatte det.

Till slut blev hon av med jobbet och då blev det dricka alla dagar i veckan.

På pizzerian i Jordbro, träffade hon likasinnade och det var inga duvungar direkt. Mamma hade en bit kvar till att ansluta sig till A-laget och bänken men hon jobbade på bra.

Det skulle inte ta många år skulle det visa sig.

Men fram till dess fick hon all hjälp som man kan tänka sig få från socialtjänsten. Både i form av olika behandlingar men även pengar.
En av behandlingarna, Minnesota modellen (http://www.minnesotamodellen.se) var en upplevelse.
Vi i familjen men även mammas syskon skulle vara med i den här behandlingen. De bjöd till och med in min mormor och morfar, men det ville inte kännas vid att deras dotter var alkoholist. Förnekelse av monumentala mått, vilket jag skulle förstå varför lite senare.

Jag vet inte hur många som lyckas komma ur sitt missbruk genom de här programmen men min mamma misslyckades i alla fall. Men resten av familjen fick toppbetyg i bra uppförande.

Det är väl lite så när man har en missbrukare i familjen, det är hela familjen som behandlas. Och det var lite så det var, vi tog till oss det mesta medan mamma struntade fullständigt i allt.

Det visade sig också att mormor hade problem med spriten, och nu förstod jag varför hon alltid stod vid skåpet i köket och möblerade om alla burkar i tid och otid när jag var liten.

Ett av de mer omfattande försöken att få mamma nykter var att hela familjen fick flytta in på ett hem, i ett hus på Lidingö. Jag och mina syskon fick åka taxi varje dag till skolan i Jordbro. Vi satt i samtal med terapeuter. Mycket gråt och anklagande röster. Vi bad och vi bönade om att hon skulle sluta dricka. Men även det här misslyckades.

Någonstans på vägen blev även pappa indragen i det här. Till en början hade han jobbat på med sitt jobb som taxichaufför men att varje dag komma hem till kaoset blev till slut för mycket. Vad gjorde han då? Jo, han började dricka tillsammans med resten av gänget.

Varför?

Även här visade det sig långt senare att min farfar också hade problem med sponken, som tur var dog min farmor många år tidigare och slapp vara med om allt elände med både mamma, pappa och farfar.
Till slut fungerade det inte mellan mamma och pappa och de skilde sig.

Mamma träffade en ny kille.
Vem?
En från A-laget såklart.

Men hoppet fanns fortfarande kvar hos mig. Varför kan man undra, men hon var min mamma och när hon lovade att det var sista gången hon drack så trodde jag på henne. Hon kunde skärpa sig ett tag men sedan blev suget för stort och hon åkte dit igen.

Nu hade missbruket gått så långt att A-laget var ett stående inslag hemma hos oss och kaoset hade slagit till ordentligt. Okända människor i soffan och i sängarna. Överallt stod det spritflaskor. Det gick inte ens att se vilken färg soffbordet hade. Frekventa besök av polisen på grund av slagsmål och klagomål från grannarna.
Nu började det försvinna smycken, och andra saker med ett värde i. Och min älskade stereo fick någon langare som betalning för ett helrör.

På den här tiden kunde man köpa svartsprit för systembolaget var öppet mer sällan än ofta. Så när pengarna från soc var slut fick allt som hade ett värde bli betalningen för deras missbruk.

Mitt upp i det här stod tre syskon och ett litet syskon på väg. Mamma var gravid.
Skulle en liten bebis föddas in i den här misären?
Och för första gången i mitt liv gick jag i direkt konfrontation med mamma.  Jag var femton år och kallade henne för en jävla hora.
Smällen lät inte vänta på sig. Det sved till bra på kinden.

Jag var vilsen, men samtidigt förbannad, besviken och det berömda hoppet hade börjat naggats rejält i kanten.

Men under en tid skärpte hon till sig och de flyttade till Norrtälje för de hade sugit allt från soc i Jordbro så de behövde flytta till en annan kommun. Jag var sexton, skulle börja gymnasium och ville inte lämna Stockholm. Vart skulle jag ta vägen?

Solen i den här sorliga historian var min moster. Hon var en livlina både för mig och mina syskon under de här åren och de kommande åren. Jag flyttade hem till henne och kom in på en tvåårig linje men eftersom betygen från åk 9 inte var någon vacker syn fick jag ta det som stod till buds. Konsument-ekonomisk linje.
Men jag klarade mig, och förbättrade mina betyg ordentligt under de här två åren.

Jag fick veta att det var lugnt i Norrtälje och åkte dit för att fira jul.
Något som man lär sig som barn till alkoholister är att högtider är en av de jobbigaste perioderna, men jag hade mitt hopp. Hon hade lovat att allt var bra.

Det började bra men kvällen slutade som vanligt i kaos. Hoppet hade naggats ytterligare i kanten.

Deras tid i Norrtälje blev kortvarig och de flyttade tillbaka till södra förorten. Jag var nu arton och hade gått ut gymnasiet. Nu bodde mamma i Tumba, och det verkade gå bra för henne. Vi kunde prata och hoppet växte lite. Hon ville att jag skulle flytta hem, jag bodde fortfarande hos min moster. Men eftersom det verkade fungera så bestämde jag mig för att flytta hem igen.
Ni vet, det där hoppet.

Det gick faktiskt riktigt bra för mamma, så bra att jag ställde mig på ett billån till henne. Min moster avrådde mig, men jag hade mitt hopp och mamma hade lovat. På den tiden var det rena ockerräntan på de här billånen men hon skötte sig.
Tills hon förfalskade min namnteckning och skrev över bilen på sig.

Det här var början på slutet.

Mamma sålde bilen.
Där stod jag, arton år, nästan nitton. Hela livet framför mig med ett billån till en ränta på över 25%.
Vad skulle jag göra?

Det fanns ingen annan lösning,  jag var tvungen att betala för att inte få betalningsanmärkningar. Alla pengar som jag kunde undvara gick till billånet varje månad.
Det var tufft vill jag lova.
Mycket under just den här perioden är en grå massa för mig, men nu var hoppet slut.

Jag gjorde slut med min mamma.

Hon hade gjort sitt val, och jag var inte med i det valet.
Och det kan låta dramatiskt men jag hade redan varit med om ett helvete under de här åren och nu fanns inget kvar inom mig.

Allt var tomt.
Men något annat hade hänt under de här åren.

Jag hade skaffat mig en rustning, redan från dag ett utan att veta om det. Lager för lager hade det byggts en rustning. För varje svek växte ytterligare ett lager. Rustningen började med att kapsla in mitt hjärta för att sedan fortsätta vidare upp i hjärnan.
För att överleva under de här åren var jag tvungen att bli hård som granit.

Något min pojkvän fick känna på när vi träffades, men han höll ut och vi har varit tillsammans sedan dess. Han har varit min fyr i mörkret och tillsammans har vi skapat oss en fantastisk familj. En familj utan missbruk, förutom godis.

Min mamma dog av sitt missbruk, och då hade jag fortfarande rustningen på mig.

Jag gick inte på begravningen.

För några år sedan var jag tvungen att få hjälp, det var något fel. Jag var så arg hela tiden, en ilska inom mig som jag inte blev av med. Jag mådde inte bra helt enkelt.
Jag är en människa som tror att inget händer av en slump, utan allt hänger ihop.

Jag kom i kontakt med en fantastisk kvinna på en skrivarkurs. Hon heter AC Collin, och det visade sig att hon var psykosyntesterapeut. Ni hittar henne via den här länken:
www.kreagrafen.wordpress.com/ac-collin-terapeut-under-utbildning/.

Under tiden jag gick hos AC skrev jag skrev på min romandebut. Och nu pratar vi inte om något tungt ämne som det jag precis berättat om. Nu skrev jag skönlitteratur. Men jag berättade för AC om ett visst kapitel i boken som jag storbölade över när jag skrev. Och hon frågade vad det handlade om.
I scenen dör en kvinna, och människorna runt henne får ingen möjlighet att ta farväl. De får inget avslut. Och då insåg jag, att jag undermedvetet skrev om min separation med mamma. Det återkommer i några ytterligare scener i boken.
AC hjälpte mig att bli av med den sista delen av rustningen. För det fanns vissa delar kvar som skavde en del. Det var jobbigt att prata om men hon hjälpte mig att bli mig själv igen. Bli hel och släppa taget om det som varit. Hon fick mig att lägga rustningen i en kista.

Jag är fortfarande ledsen över att mamma valde bort sin familj, hon valde bort sina fantastiska barnbarn och hon fick aldrig se vem jag blev.

Men jag tror att hon skulle vara stolt.

Tack finaste Åsa för att jag fick koppla av en stund hos dig.

Många kramar,
Susanne <3

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 12 kommentarer

Ses vi idag?

Hej alla och tack för ni återkommer fredag efter fredag. Det gör mig så glad för det bevisar ju att bloggsoffan med en ny gäst varje vecka, är något ni uppskattar!

Idag välkomnar jag en tjej som jag i ärlighetens namn inte känner alltför väl, men som jag klickade otroligt bra med på en gång när vi träffades. Och vi delar ett eldigt intresse. Vi älskar att elda i öppen spis och braskaminer. :)
Hennes inlägg präglas av en hög igenkännighetsfaktor så luta dig tillbaka och njut!

Välkommen Nina Ednertz!

FB Rom beskuren

Hej Åsa och alla läsare!

Eftersom vi inte känner varandra så väl skickar jag med den lååånga inledning och presentation jag skrev så har du nån’ liten form av underlag att ta av. Nu ska alltså jag in här, bland prominenta författare, som en katt bland hermelinerna. En egoboost som jag tackar Åsa allra ödmjukast för.

Jag är mitt i livet, har apa, häst och villa och min författarerfarenhet är så liten att den nästan är gullig.

Jag ”debuterade” 2015 genom att vara en av en hop granna fruntimmer som samsades i novellsamlingen ”12 minuter i Paris” genom Ordberoende Förlag.En intressant resa eftersom jag själv arbetat på bokförlag (det roligaste jag gjort i mitt yrkesliv och jag saknar det varje dag, men jag är inte bitter. Jo, litet, något litet kanske).

I höst samsas ett antal av ovan nämnda damer igen i en ny novellsamling, och denna gång tillbringar vi ”12 minuter i Lefkos”. Jag skriver förvisso en hel del å tjänstens vägnar, det har jag nästan alltid gjort, men då är det på marknadssidan, så när jag inte jobbskriver skriver jag bara för att det är roligt.
För att jag vill.
Och för att jag kan.
Ibland ligger det plötsligt bara en harang ord i bakhuvudet som helt enkelt måste ut, då kan Facebook vara ett utmärkt forum.
Eller kanske en framtida blogg. Vi får se.

Jag har (egentligen) två skrivprojekt på gång, två som kan bli ett; en släktkrönika baserad på de 110 senaste årens alla felval och brister i min familjs båda släktled.
Mörkt och obehagligt (våldtäkten är inte fiktiv) blandat med humor och vansinne (vad riktigt snåla hallänningar kan göra för pengar), sanningar blandade med precis det jag tycker passar mig. Och en helt fiktiv men rysligt äcklig (ja, äcklig) historia om ägaren och innevånarna i ett hyreshus.
Kanske slutar min släkt i det fiktiva huset?

Ett litet smolk i skrivmaskinen är dock att allt ligger på den PC som kraschade i höstas men som med allra största sannolikhet går att rädda.

Den är på vårdhem just nu.

Hinner vi förresten ses idag, är ledig och på sta’n?
Efter att ha lämnat badrummet i en lättare bohemisk röra åt mina nästa; vält, öppen schampoflaska och blöt handduk på golvet, en rejäl blårödvitrandig tandkrämsmask i handfatet och tandkrämstub utan kork och en hastig frukost senare, kvarlämnad framme i all sin prakt till resten av familjen, tar jag på ytterkläder, en försvarlig mängd parfym samt baxar upp en skrymmande, inte särskilt tung utan bara skrymmande, ryggsäck på ryggen och ger mig av till tunnelbanan.

Stannar mitt i spärren, placerar ryggsäcken vid fötterna, letandes efter mitt SL-kort. Det finns bara två spärrar men jag har ingen tid att passa. Måste förresten hämta en Metro också, ryggsäcken står kvar mitt i spärren, den är som sagt litet otymplig, och det bildas en kö bakom mig men de som prompt måste förbi får vackert ta andra spärren. De är ganska många så här i rusningstrafik, visar det sig ute på perrongen. Tänder en cigg, knappar in ett nummer på telefonen och tränger mig fram genom den morgontrötta massan, en ryggsäck fram fungerar bra som murbräcka.

Tåget kommer, jag kastar min halvrökta cigarett på perrongen (dumt nog finns här inga askkoppar), trängglider snyggt förbi de som köar och in genom vagnsdörrarna precis när de öppnas. En långsam herre som tycker att man ska låta utpasserande få göra det först muttrar det åt mig men jag är mer fokuserad på att hitta två lediga sittplatser åt mig och min ryggsäck än att lyssna på gnäll så jag påpekar inte att han gott kunde gjort sig redo för avstamp i bättre tid. Det svaras i andra änden av telefonlinjen och jag talar, litet onödigt högt kanske, samtidigt som jag och min ryggsäck hittar två platser och ockuperar dem. Jag fortsätter mitt telefonsamtal i påbörjad volym och en kvinna i min ålder blänger på mig. Men hallå, det här är viktiga saker, angår för övrigt inte dig, tänker jag och ger henne ett par himlande ögon. Samtalet avslutas, jag tar fram mina hörlurar och sätter på musik istället. Hög volym ska det vara. Dunka-dunka. Tåget kränger in mot sta’n, det kliver på fler än av så jag fokuserar intensivt på min Metro och mitt dunka-dunka. Ryggsäcken gör likadant. ´

Min första anhalt närmar sig och till skillnad från vissa andra gör jag mig beredd att stiga av i tid. Jag reser mig, får på mig ryggsäcken och knuffar mig fram mot dörren, litet lätt bara, men ändå ganska bestämt. Jag ska ju av. Dörrarna öppnas och jag möts jag av en yngling som tycker att han ska in innan jag fått kliva ut och jag bemöter honom med att svänga runt så min ryggsäck snärtigt hamnar precis i hakhöjd på den unge mannen. Det ska väl lära honom.

Jag har lovat att ta min väninnas hund på långpromenad och som tack får jag låna hennes cykel. Det ligger en bra park i området och precis inkomna i parken lägger hunden hukande en rejäl hög mitt på gångvägen. Jag sneglar på den osande högen, på hunden, på påsarna som sitter prydligt knutna på kopplet och sedan omkring mig i förhoppningen att det syns på mig att det inte är min hund jag är ute och rastar. Jag låtsas titta på armbandsuret jag inte har och får något jäktat över mig, väljer bort högen och stegar vidare bort från gångvägen, in i parkområdet, en riktig picknick- och barnfamiljpark.

Hunden lämnas tillbaka två högar men inga ödda plastpåsar senare, i utbyte mot cykel. Jag är ovan citycyklist, släpper ogärna styret för att handpeka vartåt jag ämnar ändra färdriktning. Men jag tycker att mitt kroppsspråk är tydligt nog och även om det är rätt körigt att kryssa mellan bilväg, cykel- och gångbanor så jag har fått upp hygglig fart när ett övergångsställe dyker upp. Med trafikljus. Som lyser rött åt mitt håll. Bilarna saktar ner, stannar, och det passar mig perfekt, jag cykelkryssar emellan dem och cyklar låååångsamt i smyghukande ställning över övergångsstället. Så fortsätter jag fram genom stan, övergångsställe för övergångsställe, rödljus för rödljus. Genaste vägen på vissa ställen visar sig vara via enkelriktat men då kör jag upp på trottoaren, där är det väl ändå inte enkelriktat, folk går ju åt båda hållen. Med barnvagnar stora som hästsläp, fan vad folk tar plats. Och vad de tutar.

Jag har en del ärenden som ska klaras av men först en fika. Jag beställer, sätter mig och ryggsäcken på varsin stol och jag lägger upp fötterna på en tredje. Det här är ett populärt barnfamiljstillhåll, och det går livat till vid vissa bord. Jag har lurarna fulla med dunka-dunka så jag störs inte, tänker jag godmodigt samtidigt som jag ser mig om efter ett askfat som inte finns. Äsch, vi sitter ju utomhus, på grus, det funkar. Ett par föräldrar tittar på mig med blickar som jag uppfattar som ogillande och en pappa säger något. Kanske till mig, vad vet jag? Jag läser inte på läppar.

Det är fint fikaväder så jag blir sittande ett bra tag, lagom till tidig lunch går jag till Posten. De verkar underbemannade, tänker jag när kön växer bakom mig. Kollegorna är kanske på lunch? Lunch, förresten, vore gott, men jag väntar till senare, då köerna är kortare. Ja just det, jag vill köpa frimärken, vad har ni för motiv? Är det verkligen alla? Kan du kolla ordentligt, jag vill ha trevliga frimärken på mina brev. Jag vill se alla.

Och sedan banken, vägg i vägg. Jag låter cykeln stå kvar parkerad vid en garageutfartsdörr. På banken är det rätt många före mig. Märkligt, borde inte folk vara på lunch? Bankpersonalen verkar i alla fall vara det och det tar sin lilla tid innan det blir min tur. Jag vill ha ett personligt designat bankkort. Det kan man förvisso göra via nätet men jag hittar inte min kod. Jag har inte heller riktigt bestämt motivet än men det tänker jag att min bankman kan hjälpa mig med. Det gör han. Det tar tid. Och sedan undrar jag litet om fonder. Vill jag beställa tid för personlig rådgivning? Nej, varför det, jag är ju på plats nu.

Rådgiven lämnar jag banken för en sen lunch med en kollega. Cykeln får står kvar. Mycket riktigt, restaurangen är halvtom, vi slår oss ner och beställer lunch samtidigt som ett större sällskap gör entré. De sätter sig vid ”Reserverat”-borden och väntar på servitrisen medan jag byter ut vissa lunchingredienser. Det tar litet tid men jag är ledig, mitt lunchsällskap likaså, så vi beställer ett glas vin också, det är ju fredag. Så vinlistan tack, vad föreslås? Det stora sällskapet ser mulet ut. De är väl inte lediga idag.

Det blir en långlunch. Klockan tickar på, visar plötsligt 16.30, jag måste till Systemet. Jag plockar ihop mina flaskor och ställer mig i kö. Märkligt mycket folk, jobbar man inte till 17.00 numera? Kön rör sig likt en tröglori och när det öppnas en ny kassa är jag smidig som en gnuhjord och snabb som en vessla dit. Kontantbetalar. Det tar tid att hitta löspengarna spridda i ryggsäcken.

Någon har flyttat på cykeln. Med en garageport, troligen. Den ser sorglig ut. Lämnar kvar den, får hämta den senare, tänker jag och rasslar ner till tunnelbanan. Mycket folk. Jag backbuffar på dem med min numera även tunga ryggsäck, smiter före och in. Jag och ryggsäcken tar de två prioriterade platserna men ryggsäcken får ge upp snart sin plats för en höggravid, man har väl stil och klass. Jag har dunka-dunkalurarna på så jag hör inte att min telefon ringer, trots hysterisk ringsignal. Den gravida puttar mig i sidan, jag svarar, högt. Som sagt, hade varit kul att ses idag. Eller gjorde vi det?

Med vänliga hälsningar, Nina Ednertz

nina.ednertz@propublik.se
www.attendance2.com

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

JAAAAA!! Jag kan springa!!

Välkomna till ett nytt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”!
 Veckans gäst är en fartfylld tjej som jag träffade genom ett par vänner. Det slutade med att vi spenderade två härliga veckor tillsammans i Spanien och därmed fick  möjligheten att lära känna varandra bättre. Gissa hur glad jag blev när det visade sig att vi har skrivandet som ett gemensamt intresse? Jag tycker hon är otroligt modig som vågar ta upp ett sådant tabubelagt ämne som det ni nu ska få läsa om.

Välkommen Anna Wohlfahrt Staaf!

Hej! Åsa!

Jättekul att få landa i din soffa en stund.

Vem är jag då? Jag heter Anna Wohlfahrt Staaf och arbetar som sjukgymnast och hälsorådgivare på ett stort företag i Lund. Jag har mångårig erfarenhet som tränare, utbildare och inspiratör inom träningsbranschen och tycker så klart att rörelse är lika viktigt som att borsta tänderna.

Jag tänker dela med mig av något som länge var en hemlighet. Något jag kämpade hårt för att dölja. Men nu är det dags. Här kommer den ljuva sanningen.

För vem vet, kanske just du som läser detta går och bär på samma våta hemlighet?

Jag KAN springa!

image001

HURRA, jag kan springa! Det händer faktiskt ingenting. Uppför en backe och ner för nästa. Nä, ingenting. Olika tempon, hoppar upp på en mur. Ingenting nu heller? Hoppar flera gånger. Shit, det funkar verkligen. Hurra!

Första gången det hände var för några år sedan när jag instruerade en av mina dansklasser. Plötsligt, mitt under passet, helt utan förvarning hände det. Jag fick panik. Tänk om någon hade sett. Förhoppningsvis trodde de bara att jag var svettig…i grenen??

Sedan hände det igen, och igen, och tillslut så fort jag tränade. Det kändes som om livet var slut. Instruktör och sjukgymnast. Full fart i livet och på jobbet. Alltid aktiv. Hur skulle det bli nu?

Jag började träna med dubbla trosskydd. Det funkade ett tag.

Jag kissade och kissade igen. Jag ”försäkerhets-skull” kissade ett par gånger innan varje träningspass, men ”svettades” trots det lite för ofta i grenen. Konditionen var på topp men jag kände mig tung. Tung i sinnet och i hjärtat. Ledsen.

Så småningom kröp jag till korset. Jag gick till Ica och köpte mitt första paket TENA INKONTINENSSKYDD.  Så osexigt! Jag som trodde att det bara var tanter som använde sådana. Jag hade liksom aldrig tänkt att just TENA reklamen snackade med mig.

Det kändes som om bokstäverna på paketet blinkade i neon och lyste upp hela min varukorg. Livrädd att möta någon jag kände smusslade jag ner det ljusgröna paketet längst ner i korgen. Jag scannade för säkerhets skull mina varor själv för att slippa lägga upp dem framför näsan på kassörskan. Suck.

Jag knep och knep. Och jag knep och jag knep. Träningen och mina klasser fortsatte som vanligt. Jag bet ihop och bröt ihop om vartannat. Till slut bestämde jag mig för att den där lilla defekten inte skulle få stoppa mig. Jag började träna ännu hårdare. Både bäckenbotten, men också resten av kroppen. Jag körde stenhårt i ren frustration och ilska.

Jag putsade upp min kilometertid och hamnade helt oväntat på prispallen efter ett galet terränglopp. Jag var helt slut och fruktansvärt lycklig efter nästan tre timmars löpning i vild terräng. Samtidigt som jag skålade i champagne och firade min tredje plats var jag fullkomligt medveten om den tunga, våta tegelstenen som nära svämmade över mellan benen på mig.

Tänk om mina grannar på prispallen skulle känna lukten eller om klumpen i brallorna skulle synas på fotot. Fan också!

Till slut blev det för mycket. Det tog helt enkelt udden av så många härliga upplevelser. Jag orkade inte låtsas längre.  Jag som älskar rörelse. Jag som jobbar med rörelse. Jag kände att jag skulle förtvina om det här inte fick ett slut.

Jag tog mod till mig och bokade en tid hos gynekologen. Det kändes så jobbigt. Vad skulle jag säga?

  • Hej, jag är 45 år och använder blöja.

Varför skulle det här hända just mig…?

När jag med sänkt blick berättade för gynekologen om min hemlighet möttes jag av ett helt annat ansiktsuttryck än jag hade väntat mig.
”Anna, det här är jättevanligt och inget att skämmas för. Eftersom så få pratar om det är det lätt att tro att man är ensam. Du är den typiska patienten. Du är dryga 40, du har fött stora barn och du är fysiskt aktiv. Det du lider av är ansträngningsinkontinens.”

Va fan!!! Ansträngningsinkontinens, ansträngningsinkontinens…
AAANSTRÄNGNINGSINKONTINÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNS!

”Anna, hallå? Hör du mig? Det går att fixa med ett enkelt ingrepp, en så kallad TVT operation.”

Efter en hälsoenkät, ett par dagars ”kissfrekvenskontroll” och ett besök hos en snygg (vad pinsamt) överläkare på Gyn var det klart. Jag hade kvalat in i operationskön. Sedan började några långa månaders väntan och med den en hel del funderingar.
Tänk om det inte funkar? Tänk om jag blir skadad under operationen eller ännu värre inte vaknar upp ur narkosen? Jag googlade på allt som hade med inkontinens att göra och började knipträna som en galning. Jag, självaste sjukgymnasten, skulle nog klara det här utan operation.
Jag knep och jag knep, och jag knep och jag knep. Och jag fortsatte att kissa på mig ända till operationskallelsen damp ner i brevlådan fem månader senare.

Så blev det gjort. Enkelt och lätt. Och när jag hade druckit upp saften och tömt blåsan ordentligt blev jag utsläppt från dagkirurgen.

”Anna, kom i håg att du inte får träna på en månad.”
”Det är ok, men jag tänker PRATA om det! Jag tänker förklara för ALLA som frågar, eller kanske inte frågar, vad jag varit med om.”

HALLÅ, HÖR DU MIG?
DET. FINNS. HJÄLP. ATT. FÅ.
DU BEHÖVER INTE SPRINGA MED EN TUNG, GENOMSUR TEGELSTEN I BRALLORNA RESTEN AV LIVET.
DET ÄR INGET ATT SKÄMMAS FÖR.

HÖR DU DET!?
JAG KAN SÄGA DET ÄNNU HÖGRE OM DU VILL!
JAG KAN SPRINGA UTAN ATT KISSA PÅ MIG!

Det är inte lätt när man känner sig ensam, ofräsch och livrädd för att bli avslöjad. Men kom ihåg att du inte är ensam. Det här är jättevanligt och om du vågar prata om det så kommer du att märka det.
Så du, om du går och kniper på samma våta hemlighet, så låt för bövelen inte blåsan blåsa dig på livet!

Åsa, tack för att jag fick sitta i din soffa en stund!

Kram Anna

PS 1: Aaaaaatjo!….nope ingenting nu heller.
PS 2: En TVT operation innebär i korthet att ett tunt syntetband sätts på plats under urinröret som ett stöd som förhindrar eller kraftigt minska läckage i samband med ansträngning. Ingreppet tar cirka 20 min.
PS 3: Behöver du nå mig för att snacka om det här så skicka ett mess på Facebook

Du hittar mig på https://www.facebook.com/anna.w.staaf

 

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

Så var det då äntligen min tur – och inte vilken tur som helst!

Hej alla!

Hoppas ni haft ett skön påskhelg och att ni ätit massor med mat och andra godsaker!

Efter ett påsklov är nu ”Blogga hos Bonelli” tillbaka och idag välkomnar jag den mest driftiga tjejen jag känner. Hon signerar till höger och vänster, säljer sin debutroman så det sprutar och nöjer sig inte med att skriva på bara ett manus utan bollar gärna fler samtidigt.

Välkommen Jenny Jacobsson!

FotogeNicco AB Nicolas Almanakis

FotogeNicco AB
Nicolas Almanakis

 

Ni vet när man går och väntar på det där samtalet eller det där brevet med svaret man så obeskrivligt gärna vill ha. Ni vet hur man kollar mailen flera gånger om dagen, tittar till telefonen så att den verkligen är påslagen. Ja, man tittar till och med i brevlådan… Den riktiga brevlådan alltså, jag menar, vem tittar i den 2016 liksom.

Ni vet också känslan av besvikelse när svaret inte finns där, när samtalet lyser med sin frånvaro. Förtvivlan, frustration och allmänt fanskap.
Få vet hur det verkligen känns, jag menar verkligen känns. Jag är en av dem som vet.
För i veckan som gick ringde det.

Ja, vem var det då som ringde?
Mr X. Han från det STORA förlaget. Han sa att han ville ge ut mitt manus. Mitt manus!
Fattar ni känslan? Fattar ni hur mycket skumpa jag har druckit de senaste dagarna? Fattar ni att jag nästan skulle kunna utveckla ett beroende?

Nu sitter jag här, utmattad och lycklig. Så där sjukt jobbigt lycklig enda in i själen. En sån där lycka som nästan gör ont. Den liksom vibrerar och spelar på strängar i kroppen jag knappt visste att jag hade.
Självklart vill jag skrika ut det här över hela världen, ja, i alla fall över hela Sverige.
Men något håller mig tillbaka och jag försöker ta reda på vad det är.
Kanske blir man lite nojig när man får ett stort förlag på kroken? Kanske vågar man inte säga något eftersom folk tänker ”stort förlag- bra bok- stora krav” och PANG så har jag satt mig mitt i rävsaxen med prestationsångest.
Prestationsångest, bara ordet ger mig ångest. Ångest enda in i själen.

Det stora förlaget, som i förlängningen kanske vill översätta boken och ge ut den i andra länder, som kanske sätter upp en turnéplan för mig. För lilla mig! Som skickar mig land och rike runt. Tänk ändå att det äntligen blev min tur. MIN TUR!!!

Ikväll blir det mer skumpa. Tillsammans med författarvänner. Vi ska skåla för våra framgångar och givetvis också för våra motgångar.

Åh nu minns jag.
Jag minns vilken dag det är och hur ont det gör när allt inte blir som jag hade hoppats.

Tack Åsa för att jag fick gästblogga på din sida.

Jenny Jacobsson

Välkomna att följa mitt författarskap på www.facebook.com/forfattardrommar
Insta: jennyjjacobsson
eller varför inte på min blogg: www.jennyjacobsson.blogg.se

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

I förpuppningsstadiet

Välkommen till ett rykande färskt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”!

Idag gästas bloggsoffan av en förlagskollega vars hela väsen andas konstnärssjäl. Hon skriver underbara texter, har ett öga för fotografering och målar fantastiska tavlor.
Läs och njut av novellkaramellen hon bjuder på!

Välkommen AC Collin!

12004893_985210088206936_2416213204216660095_n

 

Hej Åsa!

Kul att vara här (sjunker ner i soffhörnet).

Jag har tänkt på en sak. Brukar du leta fram gamla texter? Vad tänker du när du läser dem? Att det är kul att du har utvecklats, eller ”fan, vad bra jag var redan då?”.

Jag hittade en kortis i en bortglömd mapp. Den hör till kategorin ”har jag verkligen skrivit det här?”, och måste ha kommit till under min skärgårdsromantiska period för ett tiotal år sedan. Jag tänkte att den kanske skulle passa hos dig. Jag bjuder på den. Då finns ett syfte med att den blev till.

———————————————————————————————————-

Varför tar man livet av en människa? Tanken dyker upp när jag sitter vid ångbåtsbryggan. Det är sen eftermiddag. Cinderella lägger till och sommargästerna vinglar iland med all packning. Mannen med kattboxen i ena handen, och en påse färskpotatis i den andra, vad skulle få honom att tappa fattningen? Eller den bleka kvinnan med solglasögon som skymmer halva ansiktet? Hennes man har mjäll i sina buskiga ögonbryn. Hur hög är tröskeln för vanligt folk till vardags?

Det är sånt jag vill diskutera med Jörgen. Vi kan prata om allt. Men han är inte här. Han är i Prag och dricker Absint. Det var han som fick författarstipendiet, inte jag, och det blockerade mig totalt.

”Åk ut och skriv färdigt ditt underverk, darling!” sa han när jag ringde och beklagade mig. ”Nyckeln ligger bakom tidningsbunten på dasset.”

Jag var inte svårövertalad. Det var en tidig morgon i förra veckan. Staden var tillbakalutad och åskvädershet, som Harlem i ett gammalt avsnitt av Baretta. Jag tackade och packade trunken och åkte ut. Och där låg nyckeln, dold bakom glansiga magasin, med bilder av söta pojkar i cowboyhattar och chaps, och inget mer. Jag blev sittande en bra stund, medan regnet äntligen stod som snärtiga ridspön i backen. Det höll i sig tills igår, och idag tänker jag på mord och intriger.

”Nej, ryck upp sig”, säger jag lagom högt när kattmannen går förbi. Han blänger på mig. Jag reser mig och traskar tillbaka till Jörgens stuga. I pentryt under högen av broschyrer med säsongsanpassade recept från Arla ligger min anteckningsbok med svarta pärmar. En alldeles för kort blyertspenna, med IKEA präglat på skaftet, är fäst med en gummisnodd i bokryggen. Jag går ut på terrassen och sätter mig på nedersta trappsteget, trycker ner fötterna i mossan och bläddrar fram en tom sida. Plitar ner följande stolpar:

Namn

Relation

Geografisk plats

Konflikt

Motiv

Vändpunkt

???

Jag stoppar ner anteckningsboken i bakfickan på shortsen. Den får precis plats. På tvättlinan bakom syrénbuskarna hänger min ljusblå munktröja, fortfarande fuktig. Jag skakar ur alla bärfisar innan jag drar den över huvudet, den luktar ändå kväljande sötaktigt.

Kvällen är fin. Solen har legat på i den södervända slänten hela eftermiddagen och det doftar varm tallbacke. Jag är ganska lycklig ändå, tänker jag och följer stigen utmed buskaget bakom Stefan och Lenas hus. Lena ropar:
– Fitzcaraldo! FITZCARALDO!
Stefan hörs inifrån huset:
– Jävla kattjävel.
– Säg inte så!
– Måste du gapa då? Den kommer väl hem när den blir hungrig!
– Har du sett honom sen igår?
Stefan hörs tydligare nu, och ljudet av en kapsylöppnare:
– Du ska skrubba potatisen.
– Stefan, det finns rävar här!
– Jag sköter grillen, du resten, som vi kom överens om. Okej?
Jag antecknar Fitzcaraldo i min bok och smyger vidare. Det sista jag hör är något om ”buksvåger”, och jag skriver ner det också.

Glassboden skymtar strax hitom ångbåtsbryggan. Tätt intill varandra på varsin grön klaffstol sitter två skäggiga män i likadana fiskartröjor. De tittar ut över viken. Tvillingar har alltid fascinerat mig, särskilt vuxna män, och absolut sådana som klär sig identiskt. Jag kommer på mig själv med att röra handen över svanken, innanför byxlinningen, ner över ärret strax ovanför svanskotan. Jag sörjer inte längre. Har jag någonsin gjort det? Jag har en känsla av att mamma tycker att jag borde. Knölen opererades bort innan jag var ett halvår, och hon låter mig inte glömma det.

Jag köper en glass och lutar mig in i skuggan, mot bodens vägg. Jag vill inte störa magin mellan fiskartröjorna. Den roterar där, i tomrummet mellan deras lurviga nackar. Jag slickar i mig av glassen och väntar, väntar. En motorseglare puttrar långsamt förbi i sundet, och då händer det. De börjar prata.
– Lofoten.
– Nä, Smögen.
– Lofoten.
– Säger du det så.
– Ja.
– Då så.
Jag lirkar upp min anteckningsbok och använder väggen som stöd när jag skriver. Pennans udd är trubbig, bokstäverna blir barnsligt knubbiga och för en sekund är jag tillbaka i skolbänken i första klass. Till otåligheten att inte få lära sig mer än en bokstav i veckan. Och minnet av doftsuddet som vi suddade och suddade, medan fröken läste högt ur Sotarpojken. Smulorna samlades ihop, knådades med linjalen till en blyertsgrå jordgubbsdoftande massa.

Lilla söta, varför låter jag sådana här minnen ta plats? Jag ska ju skriva en roman! Jag stoppar ner anteckningsboken och lämnar fiskarbröderna ensamma med sina spegelbilder.
– Du ska alltid ha sista ordet, säger den ene.
– Ja, svarar den andre.
Jag lägger det på minnet.

Jag tar en sväng förbi varvet. Gavelportarna på den faluröda byggnaden står vidöppna och jag tittar in i mörkret. Utmed golvet ligger drivor av sågspån. Från bjälkarna i taket hänger tampar och kedjor. På väggarna verktyg. Det doftar tjära och fuktigt virke. Jag får lust att blunda och andas in, men vågar inte. Det räcker med minnesbilder för idag. När ögonen har vant sig vid dunklet ser jag en gammal köksbänk vid ena långväggen, och ett gammalt kylskåp med svarta fingeravtryck kring handtaget. Vita kaffemuggar står prydligt staplade på varandra och på väggen sitter ett anslag: ”Din morsa jobbar inte här, men din fjolliga farsa!”

Jag ler nöjd. Antecknar.

Jag vänder ut igen och solen är vass i mina ögon. En flakmoped står parkerad i slänten. Här finns inte en människa. Jag greppar styret, drar ner mopeden på grusplanen, sitter upp på sadeln och lyckas starta åbäket. Ger gas och strax bär det av, ut på landsvägen, bort från viken, in över ön, förbi skogar och hagar och vallmoröda ängar. Flugor i munnen. Dofter passerar och håret fladdrar. Huvan på tröjan fylls med luft och smattrar i nacken. Jag tappar ena sandalen, får vända och plocka upp den. När jag böjer mig ner ser jag en överkörd igelkott vid vägkanten. Jag lyfter ner den i diket och täcker med blad, gräs och blommor.

”Nu duggar dagg från dejlom i mörkomånan sjö, och stjärnor stinga hål i himmelen.”

Jag nynnar vidare och önskar att den har det bättre där den är nu.

Det är sent och jag sitter insvept i en filt på terrassen. Himlen är skymningsturkos i nordväst, och indigo rakt ovanför mitt huvud. Myggspiralen osar, men det ger myggen blanka fan i. Jag har bölder, stora som femkronor, på anklarna. Fläkten i min bärbara dator som vilar över mina lår drar igång igen. Värmen fortplantar sig genom filten, och just när jag tänker att det är en ganska behaglig känsla ringer mobilen. Jörgen. Lindrigt nykter.
– Lilla stumpan, allt väl?
Han är den enda som får kalla mig så.
– Det släppte idag, säger jag.
– Härligt. Berätta.
– Han heter Fitzcaraldo.
– Som i Herzog? Lysande! Mer då?
– Han har jobbat på sjön. Lofoten. Kanske Smögen.
– Motiv?
– Lite oklart, det kan finnas en bror i kulisserna, en riktig besserwisser.
– Kain och Abel?
– Och en bögig farsa.
– Nej, snälla, inte det!
Jag skrattar. Ingen är så ärlig som Jörgen.
– Lugn, jag tar en ny tur över ön imorgon. Nya uppslag.
– Skönt att skrivkrampen har släppt, sluddrar han och säger att han tror på mig. Att berättelserna finns där och bara väntar på att plockas upp, förädlas, skruvas till. Jag svarar att han är klok som en bok. Ingen av oss påminner den andre om att det var jag som babblade om berättelsernas förpuppning förra sommaren, när han satt här och tyckte synd om sig själv.
– God natt, min lilla ”fag hag”, skrattar min vän i Prag.
– Jag älskar dig också, svarar jag, men nu har jag ett mord att ta hand om.

: : :

AC Collin

AC Collin är lektören och författarcoachen som äntligen romandebuterade med ”Mamma kom aldrig hem” förra året. I helgen har hon och kollegan Elisabet Norin författarverkstad på Karby Gård i Täby. Det kommer helt säkert handla om gestaltning, och hur man kan mejsla fram litterära karaktärer.

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

Välkommen till en dag med familjen Annorlunda

HEJ och välkommen till veckans avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”!
Alltså nu ni …
Låt mig få presentera min kusin.
I några år nu har hennes statusar på Facebook fått mig att asgarva och inte minst uppskatta hur skönt det är att ha lugn och ro omkring sig. Med andra ord, hon är ung och jag är gammal.
I hennes inlägg låter hon er få vara en del av en helt vanlig dag på Lidingö.

Välkommen Elin Moe!

12804249_10154033211493278_1560795321_n Hej Åsa och tack för att jag får vara med.

Och när jag skriver Annorlunda menar jag inte att vi är inne på vårt 10:e barn. Nej, här håller vi oss nog ”bara” till tre barn. Mina barn har nämligen personlighet så det räcker och blir över till minst 15 pers. Åsa har ju redan presenterat mig så fint så jag tänkte fortsätta och presentera resten av familjen.

Sebastian heter min kära sambo, 32 år och jobbar som account manager. Därefter kommer Felicia, 2 år och 8 månader. Sen kommer Vincent, 1 år och 5 månader. Sist och definitivt minst har vi Hugo, 3 månader.

Här är vi!

Namnlös

Sebastian är tyvärr lite kameraskygg men tänk er en snygg, 173 cm rödhårig karl med extremt mycket tatueringar.

Jag och Sebastian har nu varit ihop i fyra år. Japp, vi har hunnit med att bli ihop, flytta ihop och skaffat tre barn på den tiden. Varför ligga på latsidan liksom?!

Jag tänkte att ni skulle få läsa lite hur en dag med tre vilda barn under tre år kan se ut. Jag ska försöka få det här inlägget så orörigt som möjligt.
Hoppas ni hänger med.
So here we go…

Kl 06.30. Klockan ringer i rummet bredvid. Sebastian ska upp och gå till jobbet. Nej, vi sover inte i samma rum. Romantik står dessvärre längst ner på vår priolista just nu. Om vi ska få nån sömn överhuvudtaget på nätterna så har vi löst det så att vi sover i skilda rum. Felicia sover inne hos Sebastian och jag och smågrabbarna sover i barnrummet. Både Felicia och Vincent vaknar nämligen miljoner gånger per natt. Man skulle ju kunna tro att det skulle vara vårt lilla spädbarn som höll oss vakna, men icke. Han sover som en klubbad säl. När han väl somnar då vill säga. Se så söt han är när han sover.NamnlösNamnlös

 

 

 

När han är vaken är han lite mer … ja vad ska man säga… kaxig? 😉

Var var vi? Jo, klockan ringde.
Felicia glider (hrm) graciöst i barnrummet och frågar tyst (läs väldigt högt) efter surfplattan. Såå… då vaknade Vincent också.
Felicia utbrister glatt: ”Nämen Vincent är vaken!” och däär vaknade Hugo.
Felicia utbrister glatt: ”Nämen Hugo vakna”!

Upp och hoppa.
Frukost ställs fram och barnen kommer springandes och sätter sig glatt vid bordet. Sedan kommer de på att båda matvägrar ju faktiskt sen ett års ålder så i princip hela frukosten hamnar på golvet. Det lilla som inte hamnade i magen eller på golvet sitter snyggt insmort i deras hår.
Löövly.
Efter en sanering av matplats samt barn brukar vi försöka ta oss ut en sväng. Lyckligtvis bor vi precis vid en lekpark så där vi kamperar rätt ofta. Börjar med att klä på Vincent.

Felicia sitter snällt bredvid och väntar på sin tur.
YEAH RIGHT.
Hon har hittat tepåsarna….

NamnlösMen man får se det positivt. Nu slipper vi fortsättningsvis plocka av pappret på tepåsen när vi ska dricka te. Då spar man lite tid!

 

 

 

 

 

 

En halvtimme senare…

Namnlös

SCORE!!! We made it out alive!!

 

 

 

 

 

 

Ibland kan jag få för mig att fråga Felicia om hon inte skulle kunna tänka sig att gå själv. Vi ska ju faktiskt inte så långt.

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

 
Never mind!

Vi leker i lekparken en stund innan vi beger oss hemåt igen. Av med alla kläder. Jag frågar Felicia om hon inte skulle vilja pröva sitta på pottan en sväng.
Jag får alltid till svar: ”NEJ TACK, det är bra!”
Eh Nähä, okej. Nästa gång kanske. Nån gång borde hon ju vilja?!

Kl 12.30. Vincent ska sova lunch. Hugo sover oftast samtidigt vilket betyder att jag bara har ett barn att underhålla i ca två timmar. Felica brukar den här tiden sitta lugnt i soffan en liten stund och titta på pedagogiska barnprogram, (läs hysteriska barnlåtar där får med solglasögon rockar loss till bäbä vita lamm, rockversion). Själv springer jag till kaffebryggaren. Sveper två koppar. Städar upp alla miljoner leksaker från vardagsrumsgolvet, (varför leka i lekrummet liksom?). Sätter mig i soffan bredvid Felicia och pustar ut.
I fem minuter.
Sen kommer jag på hur köket ser ut. Ställer mig och diskar, torkar av alla ytor och sopar golvet. Kommer ut till vardagsrummet …

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 
När jag skrev att hon sitter lugnt i soffan en liten stund menade jag verkligen en liiiten stund. 😉

Vincent och Hugo vaknar. Klockan är väl runt 15. Om två timmar slutar Sebastian jobbet. Den här tiden brukar inte mina barn älska att hålla sams så det gäller att hålla dem sysselsatta.

Varför inte rita lite?

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eller leka fint på sitt rum med nån leksak?

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men oftast så blir det bada badkar. Alla barn är samlade på två kvadratmeter, hyfsat stilla, de blir rena, lätt att hålla koll på, alla nöjda och glada! Kan ju inte bli bättre.

Sen kommer Sebastian hem. Yes, jag har äntligen tid att gå på toa … ifred!

Fan … Pappret är slut. Försöker desperat ropa på nån. Ingen kommer. Det va väl då själva *svordom* att ingen kan komma och störa när man för en gångs skull vill bli störd.
Jaja … Jag skuttar iväg, med byxorna i knävecket, till skåpet med nya toarullar. Skuttar tillbaka.

Nu ska det lagas mat. Återigen sätter vi oss vid matbordet. Återigen hamnar de mesta på golvet. Återigen saneras golv, bord och barn.

Klockan är 19.00. Läggdags för de äldsta vildningarna. Sebastian nattar Felicia, jag och Hugo nattar Vincent. De brukar somna på fem minuter.
Yay!

Nu är det dags för Hugo-kvalitets-mys-tid.

Namnlös

Eftersom Hugo har haft kolik som drar igång vid 19.30 så har vi hängt större delen av kvällarna inne på toaletten och lyssnat på kranen som spolar vatten. Jätte-omiljövänligt, jag vet. Förlåt! Av nån konstig anledning är rinnande vatten de som hjälper bäst mot kolik. Men nu på senare dar så börjar det lugna ner sig med magen så då kör vi på lite soffmys som är helt klart väldigt mycket mer bekvämare för mig.

 

 

 

Vid 23.30 somnar den lilla korven.
Oftast.

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

(bild lånad från www.google.se)

Jag skyndar mig i säng för snart drar nattpasset igång.

Kl 03.00.
Morrnmorrn! Matdags!

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi somnar om. Vincent vaknar igen, han har tappat nappen. Jag letar upp nappen. Vi somnar om. Jag vaknar av att jag hör Felicia vakna i rummet bredvid och fråga efter nappen. Jag antar att Sebastian vaknar och ger henne den för hon somnar om, jag somnar om.

Kl 05.00
Hugo vaknar. Matdags. Han somnar om, jag försöker somna om. Brukar ta en halvtimme.

Kl 06.00.
Vincent vaknar. Morgonvälling. Han somnar om. Jag somnar om.

Kl 06.30.
Klockan ringer i rummet bredvid. Sebastian ska till jobbet. Felicia glider graciöst i barnrummet.

Ibland sitter jag och funderar över vad jag gjorde med all min tid innan jag fick barn. Nu för tiden har jag inte mycket tid till att bara vara. Men det vill jag inte heller ha. Jag älskar mina barn till universums slut och jag vill inte missa en sekund med dem. Jag saknar dem till och med när de sover. De är överaktiva, vilda och fruktansvärt busiga. De är helt underbara och otroligt fina precis som de är. Man har aldrig tråkigt när man umgås med dem.

Jag har tre underbara barn och de gör mig till den rikaste människan i världen.

Nu tackar jag för mig och jag önskar er en fortsatt bra dag!

Elin Moe

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 4 kommentarer