Lisa Ekdahl är en centimeter längre än jag

Hejsan!

Välkomna till en underbar fredag! Just nu sitter jag i Örebro och njuter av värmen och solen och jag hoppas den även lyser på er.

Idag gästas jag av en tjej som jag träffade för första gången på Fårö där vi varje år har en författarvecka. Mitt första intryck av henne var att hennes hjälpsamhet har inga gränser och hon sprang mellan deltagarna på författarveckan för att få igång internet som hon delade med flera andra. Hon är ett energiknippe och man blir glad bara av att vara i hennes närhet.

Välkommen Josephine Almanakis!

Bild_1

Fotograf: Nicholas Almanakis

Hej Åsa,

Nu är det min tur att slå mig ner i din härliga soffa. Jag tycker det ska bli supermysigt att snacka med dig, jag kryper längst in så att benen dinglar. Idag googlade jag på Lisa Ekdahls längd. Hon är 1 cm längre än jag, hon är jättelång. Precis som hon, vill jag också nå stjärnorna. Tack för att du bjöd in mig!

Det går fram flera signaler. Det tutar så där extra mycket på distans. Jag känner avståndet. Exakt 2669 kilometer fågelvägen hem. Från mitt hem. Undra om det är samma telefonvägen. Alltså hemtelefonvägen.

-Almanakis.
Det är mamma som svarar.
-Hej, det är jag.
Hon blir glad på rösten. Det var inte länge sedan jag var hemma och firade jul, typ två veckor sedan. Hon undrar vad jag har på hjärtat. Hon vet inte att jag har varit arbetslös sedan i oktober. Efter nästan tolv år i Spanien har jag bestämt mig för att packa väskan och komma hem. Ett tag i alla fall.
-Jo, kan jag få flytta hem?

Att vara 31 år och flytta hem till mamma och pappa kändes som att ta minst tio steg bak i tiden. Det var inte det jag hade tänkt mig. Det kändes konstigt när planet lyfte från Madrid i slutet av januari 2008. Jag var på väg hem samtidigt som jag åkte hemifrån.

Alltså, i ärlighetens namn så var jag inte i någon toppform när jag flyttade till radhuset i Alingsås. Några kanske skulle kalla det kris. Jag kallade det meck. Jag brukade ta kusinens hund och gå långa promenader sena kvällar. Mina föräldrar är ganska soft, men ändå! Det hela var rätt så segt.

Jag ville inte vara hemma, jag ville bara åka. Fast det gick inte. Det var bara till att söka jobb. Så småningom hittade jag ett. Pö om pö skapade jag mig ett liv. Men det var KONSTIGT att flytta hem. Bara en sådan sak som att äta lunch klockan tolv och inte hälsa på folk som man åkte samma hiss som. Det blev en kulturkrock. Numer är jag anpassad, hälsar endast ibland på folk i hissen.

När då livet blev så där glatt igen, när jag var harmonisk och blickade framåt. Vad ville jag göra? Hela mitt liv har jag älskat att skriva. Jag har skrivit på allt, överallt och tänkt ”någon dag ska jag skriva en bok”. Men, när kom den där dagen då jag skulle börja på den? Jag gick en skrivarkurs och mitt skrivprojekt Debutmanus tog form. Det tog två och ett halvt år att bli klar, nu ligger det och väntar på att bli läst och antaget av något förlag.

Bild_2

 

Jag fascineras av människor som vänder motgångar till framgångar, som jobbar mot det som verkar omöjligt eftersom de så gärna vill leva sin dröm. Inspiration är att träffa människor som brinner för det de gör. Sanna Kallur är en drömjagare jag beundrar. Alltså på riktigt – kan ni förstå vilket tålamod och målmedvetenhet? Hon är lojal mot sina mål. Det där sista tar jag till mig. Sanna om drivkrafter och motivation.

Om jag då vill ge ut min roman, hur ska jag göra? Ska jag tänka att de stora förlagen får in cirka två tusen manus om året; och av dem är det ett eller två som blir utgivna debutanter? Jag väljer att tänka att det är möjligt. Mitt manus ska bli en bok en vacker dag. En djävligt bra bok.

Mycket här i livet tror jag handlar om inställning. Ta död på alla barriärer. Vem är det som har byggt upp dem förresten? Svara istället på frågan om vad du vill göra. Vad blir du glad av? När du har svaret på det, sätt upp en plan, steg för steg, hur du ska ta dig mot målet. Och ha kul under resans gång. Jag har haft jättekul i skrivandet och träffat många härliga människor, och lärt mig massor.

Tacka alltid ja till sådant som du får lite ont i magen av. De gånger jag har antagit utmaningar, varit nervös och ändå peppat mig själv har jag vuxit. Senast tackade jag ja till att moderera ett seminarium om digitalisering. Superintressant, men verkligen inte mitt expertområde. Goda förberedelser, en portion nervositet och med mantrat ”det kommer att bli succé” gjorde jag det. Jag hade kul och det blev bra.

Ibland, när det inte går vägen, då gäller det att göra en Sanna Kallur. Res dig, borsta av gruset från knäna och ladda om. Kan hon, kan du. Om Sanna har fått sin biljett till Rio, då kommer jag att ge ut min bok en vacker dag och nå precis hur högt som helst, även om jag är kortare än Lisa Ekdahl. Nu kör vi. Där ser du själv hur högt du når! 

Bild_3

Fotograf: Nicholas Almanakis

PS: Om vi ses i hissen, hälsa gärna. Eventuellt står jag så där spikrakt svenskt och tittar på luften. 😉

Josephine Almanakis

facebook.com/josephinealmanakis
instagram.com/josephineskrivmaskin

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

När Kim Kardashian och det mentala kolliderar

Veckans gäst är en alldeles speciell sådan.
Hon är lika vacker på insidan som på utsidan och väldigt klok med ett gigantiskt hjärta där alla får plats.
Och jag är inte alls partisk…
Inte alls…

Välkommen Stephanie Bonelli!

13227712_10208551552599129_3652068205668181713_o Mina damer och herrar!
Mitt namn är Stephanie Bonelli, 24 år, jobbar som frisör sedan ca 4 år tillbaka, dotter till the one and only Åsa Bonelli som driver denna blogg.

Jaha! Då var det min tur att gästblogga här hos min underbara mamma. Väldigt kul men också lite småklurigt att komma på nåt bra och vettigt att skriva om.

Efter många funderingar (och lite tips från min kära mor hehe) så har jag i alla fall valt att skriva om ett stort och aktuellt ämne i dagens samhälle; träning, kost och hälsa.

Jag har mer eller mindre varit aktiv hela mitt liv. Dansat olika typer av dans när jag var yngre, spelat fotboll i många år och därefter, till och från, tränat på gym och löpt rätt så mycket. Men trots att jag har varit aktiv och rört på mig relativt mycket under min uppväxt så har jag alltid varit den där ”mulliga” tjejen. Den där ”mulliga” tjejen som är så snäll. Den där ”mulliga” tjejen som alla tycker om. Den där ”mulliga” tjejen som var lite av en plugghäst.

Hatar ordet ”mullig”.

Min pappas sida av släkten är från Italien vilket innebär att mat är en stor del av vår kultur. Jag älskar mat! Och jag har tack och lov aldrig haft problem med varken mat eller att äta. Men det är dock ett stort problem som man ser hos många unga tjejer och killar idag.
Man ska räkna kalorier.
Man ska träna som alla ”fitness-människor” gör som man ser på Instagram.
Man ska svanka med ryggen tills den nästan går av för att få till den där perfekta träningsselfien.

Jag ska inte ljuga – jag står också där på gymmet och gör det ibland tills någon kommer in i omklädningsrummet och ”kommer på en” och då inser jag hur idiotisk jag måste se ut. Det har liksom blivit en mani. Unga tjejer och killar som sätter sådan hög press på sig själva för att se ut på ett visst sätt. Se ut som alla ”Instagram-kändisar”. Strävan efter deras glamourösa liv och deras perfekta kroppar. Bilder som dessa ”Instagram-kändisar” lägger upp på sociala medier kan jag lova är det PERFEKTA fotot av 500 bilder som blev tagna innan. Det PERFEKTA fotot med det PERFEKTA ljuset, den PERFEKTA vinkeln och med den PERFEKTA posen.

Här ger jag ett PERFEKT exempel för att visa hur mycket ljus, pose och vinkel gör:
image1image2
Dessa bilder är tagna med ca 10 sekunders mellanrum.

Jag har haft en hel del problem med att acceptera min kropp och lära mig att tycka om mig för mig.
Och jag vet – det är sjuhelsikes jävla jobbigt.
Men jag har äntligen kommit till den punkten i mitt liv då jag tränar för att jag ska må bra, för att jag tycker det är roligt och för att jag vet att min kropp mår bra av det. Och det är inte VÄRLDENS UNDERGÅNG om jag faktiskt inte orkar eller inte har någon lust att gå till gymmet någon gång ibland. Och det är inte VÄRLDENS UNDERGÅNG om jag smäller i mig en Marabou Chokladkaka (helst apelsinkrokant) någon gång ibland. Det handlar om att hitta en balans och känna sig trygg i sig själv.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag alltid känner mig nöjd, för det gör jag inte. Vissa dagar känner jag mig som en strandad valross. Man har bra och dåliga dagar. Och så är det.
Men tjejer och killar!
Meningen med livet är inte att leva efter en mall som säger hur mycket köttfärs du får lägga på din tallrik (som ABSOLUT inte får innehålla mer än 10% fett!!!!!) eller som säger hur många kalorier du ska bränna på crosstrainern. Det finns så mycket andra trevligare saker att lägga ner sin energi på än att tänka på hur mycket du får äta och hur länge du måste träna för att träna bort det du har ätit. Likt allt annat här i världen kan man missbruka träning också.

Träna och ät för att din kropp ska må bra, inte för att Kim Kardashian har skrivit att hon precis tappat 10 kilo för att hon sprang 1 mil om dagen och endast åt ingefära och grönkål i två veckor.

You are all awesome!
Tack för mig, hare hej! ✌🏼️

Stephanie Bonelli

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 3 kommentarer

Jag minns hennes tystnad

Veckorna springer iväg och jag kan knappt fatta att det redan gått ett halvår sedan jag drog igång projektet ”Blogga hos Bonelli”. Och jag är så glad över att konceptet blev så lyckat som jag hoppades på.

Idag välkomnar jag en författarkollega som varit till stor hjälp i arbetet med en scen i min kommande roman ”Vid ögonblickets slut”. Jag är ju en sucker för humor och det var något som jag direkt lade märke till hos henne. Humor en del av hennes personlighet och jag älskar glimten i hennes ögon och än en gång slås jag av hur tacksam jag är för alla nya människor som jag genom författarskapet lärt känna de senaste åren.

Välkommen Ulrika Alenfelt! 

Hej Åsa. Och tack för att du bjudit in mig till din bloggsoffa. Jag vet att många tankar, minnen och historier ur och om livet har ventilerats just här.

Häromdagen fick ett minne mig att le, jag vill dela det med er. Jag rensade stökiga lådor hemma och hittade ett block där jag skrivit ner roliga konversationer med barnen när de var yngre. Det är bra att skriva ner saker, så många härliga minnen som annars skulle bleknat och fallit i glömska. På en sida i blocket hade jag skrivit ner en konversation med min yngsta dotter.
-Mamma, kan man heta Häck i förnamn?
– Eh, nej det kan man inte.
-Men kan man heta Sten?
-Ja, Sten är ett namn.
– Kan man heta Barr?
– Nej, Barr är inget namn.
-Fast det heter ju Linns mamma… Eller…Nej Barr-bro var det kanske.

Jag log och kände värmen i bröstet, den som jag alltid får när jag tänker på mina barn. Sen tänkte jag på hur otroligt tacksam jag är över att jag har mina döttrar. Ödmjuk. Lycklig. För jag vet att det inte är något självklart. I vuxen ålder lärde jag mig att det som för mig var en självklarhet som liten, att när man blir vuxen ska man gifta sig och få egna barn, inte alltid är så enkelt. Och ibland blir det inte alls så som man tänkt sig eller som man vill.

Jag var 27 år när vi bestämde oss för att skaffa barn. Bestämde oss för att skaffa barn. Det var så jag såg på det. Jag hade tänkt att nu var jag redo att bli gravid så då blir jag väl det. Och det blev jag. Det jag inte hade räknat med var att jag skulle få missfall. Första gången var det en chock. Jag hade svårt att förstå att det hände mig, det var ju inte så det skulle vara, inte så jag tänkt det…
Men det skulle bli fler missfall. Många fler. När vi försökte få ett syskon till äldsta dottern hade jag så många missfall i rad att barnmorskan tillslut tog tag i min arm och såg mig in i ögonen och sa:
”Din kropp behöver vila, Ulrika. DU behöver få vila. Vänta nu med att försöka igen. Vänta ett år och sen kommer det nog gå bra.”
Jag lyssnade på henne, tog till mig orden och lydde (nästan). Väntade inte ett helt år, men nära. Och så blev jag gravid igen. Fick ett ultraljud i vecka tolv och allt såg bra ut. Åh så lycklig jag var. Nu kunde jag slappna av och njuta, nu skulle det gå bra.

Några dagar senare fick jag ännu en kallelse till ultraljud. Det hade blivit en miss med dubbelbokning och jag borde egentligen avboka, men glädjen över att få se det lilla sprattlande livet inuti magen ännu en gång tog över, och som den förväntansfulla ivriga blivande tvåbarnsmamma jag var, spelade jag dum och skyndade iväg till undersökningen ändå.
Det är många år sedan nu. Men jag minns det så tydligt ännu. Hur jag låg där i undersökningsrummet. Minns det vita taket. Minns lampan vars ljus bländade mig något. Minns ultraljudsapparaten. Minns sköterskan som arbetade med den. Minns hennes tystnad. En sådan där tystnad som kryper in under huden och kväver en. Som kramar om hjärtat så det nästan stannar. Den där tystnaden som betyder att något är fel. Att något är fel. Jag minns orden jag till slut fick ur mig för att bryta tystnaden.
”Nu blir jag orolig.” Det var allt jag lyckades säga. Sedan blundade jag hårt, bad tyst att hon skulle svara att jag inte alls behövde vara orolig. Att allt såg bra ut. Att hjärtat på den lilla slog. Snälla säg att allt är bra. Snälla. Snälla. Men istället svarade hon.
”Jag förstår det.”
Då kom tårarna.

I februari var jag gravid på nytt. Jag tänkte för mig själv- detta är sista chansen. Jag orkar inte en förlust till. Nu måste det gå bra. För jag orkar inte mer.
Några år senare sitter lillasystern framför mig och funderar över om man kan heta Barr. Livet är fantastiskt. Jag är så otroligt tacksam.

Det finns så mycket som vi är vana att ta för givet. Som att kunna få barn. Att ha ett jobb. Eller att hitta kärleken. När jag för ett antal år sedan skiljde mig från barnens pappa och blev singel började frågorna komma.

”Men hur kan du vara singel? Du verkar ju vara en fantastisk tjej.”
Från början tog jag det som en komplimang. Förstod ju att avsändaren bara menade väl. Men när åren gick utan att jag hittade någon som kändes rätt blev det allt jobbigare med de frågorna.
Men HUR kan DU vara singel?
Ibland var jag frestad att svara: Men HUR kan DU vara i en relation?

Det gjorde jag givetvis aldrig. Istället svarade jag sanningsenligt att det är väldigt svårt att träffa rätt person. För det är svårt. Jäklar vad svårt det är!

Som författare vet jag att det är svårt att skriva en bok. Det är svårt att få ett förlag att anta manuset och ge ut boken. Det är svårt att få till en bra försäljning när boken väl är tryckt. Allt det är skitsvårt och inget man kan ta för givet bara för att man drömmer om att skriva på heltid. Men jag vill ändå hävda att det är ännu svårare att hitta sitt livs kärlek. Någon som man kan vara sig själv med. Fullt ut. När man är ledsen och glad, trött och pigg, någon man kan prata och skratta med, där man ömsesidigt stöttar varandra och tillåter varandra att bara vara och att växa. Någon att slösa all sin kärlek på samtidigt som man får ännu mer kärlek tillbaka. Att hitta det är inte lätt. För då behöver man passa ihop. Som två pusselbitar. Det GÅR att sätta ihop två pusselbitar som inte passar också. Man KAN pressa och trycka ner dem med våld. Man KAN såga av en kant och fixa till, anpassa dem. Men det blir inte bra. Inte blir det? Inte så som när man hittar de rätta bitarna och de passar ihop precis så som de är.

Jag har äntligen hittat min pusselbit. En man som passar mig perfekt. Precis som han är. Precis som jag är. Åter igen fylls jag av kärlek och tacksamhet.
För det stora i livet, familj och kärleken mellan människor, det är stort och enkelt och svårt. Och alldeles underbart.
Denna sommar är min sommar. Jag känner att den kommer bli fantastisk. Och innan september är slut ska jag ha mitt nya bokmanus klart. En spänningsroman om en klassåterträff som spårar ur. En berättelse om vänskap, kärlek och hat. Om möten mellan människor som förändrar livet.
Jag vet att det är skitsvårt att skriva en bok. Jag vet att det är skitsvårt att få ett manus antaget av ett förlag. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Det bästa i livet är stort och enkelt och svårt. Och jag är fylld av tacksamhet.

Önskar er en underbar sommar!
Ulrika Alenfelt

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

När blondinen angrep pokerbordet

Hej alla nya och gamla läsare och välkomna till ”Blogga hos Bonelli”!
Hoppas allt är bra och att solen lyser på er.

Idag har en relativt nyfunnen vän lutat sig tillbaka i mitt soffhörn. Vi träffades för cirka två år sedan i samband med en författarkollegas releasefest. Hon är en skön tjej med härlig humor och inte minst en talangfull deckarförfattare.

Välkommen Ida Axelsson!

IdaAxelsson

Hej Åsa och tack för att du bjudit in mig till din härliga soffa igen! Sist jag var här släppte jag bomben om att jag var gravid i åttonde veckan. Den gröna färgen i ansiktet gick liksom inte att dölja så jag berättade omedelbart, vi hann knappt slå oss ner. Först tänkte jag blogga om det eftersom det är anledningen som gjort att uppföljaren till Svart Skugga dröjt men så kände jag gud vad tråkigt. Helt ärligt. Det kan summeras i en mening: Jag spydde i sju månader, lyckades inte skriva en rad och sedan kom vår härliga son Julius. Däremot kommer den bli klar i sommar för dem som undrar. Istället tänker jag bjuda på mig själv och en historia som fortfarande toppar min lista över det mest pinsamma jag någonsin gjort!

*

    ”Gör det! Bara köööör! Det blir jätteroligt!”
”Okej, jag gör det.” Med bestämda, någorlunda raka steg gick jag fram till pokerbordet. Memorerade en sista gång vad jag skulle säga innan jag trängde mig in mellan killarna som stod runt bordet. Av någon anledning slutade alla spela och tittade på mig, blondinen som precis angripit pokerbordet mitt i en pågående runda. Även personen som jag ville prata med tittade upp. Perfekt! Med en lapp i ena handen och ett champagneglas i andra fattade jag mod att säga det jag ville ha sagt.
”Min bok ska bli film. Om du har en bra backhand tycker jag du ska ringa mig.” Jag lämnade lappen och han log (hoppas jag). Trots att självförtroendet, eller snarare champagnehybrisen var på topp vågade jag inte stanna kvar och prata utan lade benen på ryggen och skyndade tillbaka till min kompis som begrundat spektaklet.

När och var utspelade sig denna pinsamma incident? Och vem var mannen jag castade till filmatiseringen av min ännu ICKE publicerade kriminalroman Svart Skugga? Vi backar bandet!

December 2013. En, för årstiden, ganska regnig lördag. Jag och min barndomskompis Christin hade blivit bjudna till ett företagsevent för Volkswagen nere i Frihamnen genom vår gemensamma vän. Det var en påkostad fest, Ebbot Lundberg fixade senaste musiken på dansgolvet och när Mando Diao intog scenen lyftet taket. Likaså vi! Humöret var utmärkt och vi minglade runt bland alla gästerna, småsnackade med de flesta som kom vår väg. Det var länge sedan bara jag och Christin var ute och verkligen slog klackarna i taket, så där som att det inte finns någon morgondag ni vet. Oftast brukar det bli en middag och i bästa fall en drink på någon bar efteråt. Fast just den kvällen stod F E S T på agendan!

Partner in crime

    Tomma glas i handen byttes hela tiden ut mot nya bubblor. När klockan passerat midnatt fick jag syn på Honom. Jag berättade för Christin att han var den jag hade som förlaga när jag skrev om en av poliserna i Svart Skugga och att när min bok blev film skulle ”han” spela Mattias.

”Skitbra idé!”, sa Christin och vi skålade. Igen.
Vi fortsatte diskutera. Han var klippt och skuren: Dramatenskådis som gjort flertal uppsättning av Ingmar Bergman. Haft huvudrollen i åtskilliga svenska filmer där han spelat allt från hårdkokt polis, till skurk och hopplös romantiker. Plus att alla vet vem han är. Det kunde inte bli bättre.
Jag vet att steget kan tyckas långt mellan att ha den här typen av diskussion till att faktiskt agera. För de flesta. Men inte för oss. Inte då.
Dagen efter vaknade jag upp med lätt huvudvärk som blev lite kraftigare när minnesbilderna från natten före spelar upp min attack vid pokerbordet. Alla spärrar jag inte hade haft under kvällen sköljde över mig. Jag kan ha varit en lämplig kandidat som illustration till ordet ”ångest” i ett uppslagsverk … Jag ringde min kompis och till slut började vi gapskratta. Lugnade oss med att ingen kommer någonsin få veta och han vet inte vem vi är. Förhoppningsvis kände han sig smickrad! Dagen går och min huvudvärk försvinner allt eftersom timmarna går. Tills jag får ett sms från ett nummer jag inte känner igen.

    Hej! Hittade lappen idag och kom så småningom på var jag fick den någonstans… Men det tog ett tag… haha. Berätta, vad är det du ska göra?

Nu hade jag inte bara ångest, jag ville dö! Återigen ringde jag min kompis och vi låg dubbla i skratt. Diskuterade om jag skulle strunta i att svara överhuvudtaget, eller krypa till kors och erkänna att allt kanske inte riktigt var hundra procent klart med filmatiseringen. Det blev det senare.
En timme senare hade vi fått ihop ett rimligt sms där jag skrev att det varit en rolig fest som innebar en gnutta champagnehybris vid ettsnåret. Jag berättade om mitt manus och att han blivit ”modell” för en av karaktärerna men att jag också bad att få återkomma tills något filmteam hört av sig. Det tyckte ”han” var en jättebra idé och att han såg fram emot att läsa min historia.
Där och då lovade jag mig själv att jag skulle skicka min bok när den väl blivit utgiven men det har jag glömt bort, eller snarare förträngt. Jag har faktiskt träffat honom på en bokrelease efteråt men då strök jag mest runt som en katt längs med väggarna och höll mig borta från champagnen.

Nä, vet ni vad mina vänner? Nu ska jag ta en promenad bort till brevlådan och posta ett exemplar av Svart Skugga. Jag är helt övertygad att Thomas Hanzon behöver något att läsa i hängmattan. Och att han fortfarande kan ta denna komplimang. :)

Trevlig sommar!
Ida  Axelsson
 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Juicedrottningen är här!

Hejsan!

På grund av omständigheter som jag inte kunde råda på så blev veckans avsnitt i ”Blogga hos Bonelli” ett dygn försenat. Men här är det.

Idag ska ni få träffa ytterligare en inspiratör och livsbejakare. Och det är så härligt att få träffa människor som trots stora svårigheter ändå finner glädje och motiverar andra. Hennes böcker är fokuserade på hälsa och där hittar du recept på de mest härliga juicer och smoothies.

Välkommen Marlene Gustawson!

12030264_10204452320737372_6421181585307490673_o

Hejsan Åsa! Vilken tur att du kånkat ut din fina blommiga bloggsoffa på altanen. Det som händer idag, vilket väder vi än har i detta land ska det baske mig ske under bar himmel så även min sköna bloggstund! Det är så fin sjöutsikt där jag sitter och jag ser två bikiniklädda tjejer som tänker ta ett tidigt morgondopp. En bukett med ljust rosa pioner står framför mig på ett litet skrangligt slitet trädgårdsbord. Jag har ett glas Rödklöverte i min hand och börjar känner jag mig redo för att ta fram block och penna och skriva ner mina morgontankar. Jag kryper upp i din soffa denna supertidiga midsommarafton!

Jag tittar alltid på kvinnors magar även just nu. Tjejerna som nu med viss tveksamhet är på väg att skrattande kasta sig i det förmodligen ännu väldigt svala vattnet. Dom har fina magar!

För några år sedan drogs ”rullgardinen” ner för mig och jag fick en mörk tid som kändes mer än kämpig. Det var besvärliga tumörer längst ned i ryggen som spökade, inte cancerogena men som förstörde stora delar av mitt tarmsystem. Det ledde till besvärliga operationer och den sista operationen gjorde att jag inte kan gå på toa som vanligt – jag har en annan utväg. Den sitter mitt på magen. Operationerna gjorde mig alltså stomiopererad på livstid, svanskotan blev avsågad, äggstockar och livmoder borttagna och delar av min bäckenbottens muskulatur också … men jag är fortfarande en kvinna som har massor av glädje varje dag och massor att vara tacksam över.

Jag minns tiden på Karolinska, den var solig varm nästan het. Jag svettades och hade ont och ville bara hem.

Om jag bara kommer härifrån ska jag aldrig göra något dumt som ska kunna påverka mig eller någon annan negativt…så tänkte jag då, gång på gång. Nu har tiden sprungit iväg och det dyker upp nya händelser i mitt och i mina vänners liv som att gör våra dagar är mörkare då och då men också helt rosaskimrande mellan varven. Jag påminns allt oftare om att livet är sååååå skirt och är tacksam för livets alla dagar.

Jag vill ropa på tjejerna som ännu inte doppat sig! Ni är så fina! Lyckost Er att ni har så fina magar. Jag har också bikini på mig men också också en påse mitt på magen. Jag har kommit en bit på väg… jag accepterar numera den förändring som jag ändå alltid ska leva med och varför inte försöka till och med att bli lite förtjust i magen och ge den alla förutsättningar för att den ska acceptera mig och det liv som jag lever.

Mobilen ringer, det finns någon som upptäckt att jag är en morgonpigg. En sommarglad väninna vill bara säga hej! Ännu en gång påminns jag av att värdesätta vänner och att vi ska göra allt vi kan för att vara rädda om vår hälsa.

Även om värmen inte riktigt landat här i soffan så sprider den sig i kroppen av samtalet och jag påminns vad viktigt det är “vattna där jag är”. Jag stänger av mobilen och tankarna ramlar tillbaka lite i tiden igen när jag blev stomiopererad. Det var nog då jag blev ännu lite skörare i både kropp och själ och att det var kanske då jag började lägga märke till att mitt liv ändå försöker välja vackra vägar som jag älskar och njuter av att gå på. Det var under den tiden som det gick upp för mig att ha riktiga vänner är som att ha god hälsa och jag vet hur det känns att förlora både vänner och hälsa. Påminn mig ofta om det!

 Min mage är alltså ingen skönhet som ni förstår, däremot är alla alla blommor så vackra och dom pryder våra dikeskanter och alla midsommarkransar idag. Allt det här gör att jag känner mig så där alldeles sorgfri när jag får sitta här i soffan med mina egna tankar den här supertidiga midsommarmorgon.

Min insida mår bättre än på länge medan utsidan visar mina repor i lacken. Som tur är det få tillfällen jag vill gå naken på stan och idag ska midsommarklänningen på.

Med den erfarenhet jag har som en vanlig kvinna mitt i livet så börjar nu knopp och kropp lyssna lite mer ödmjukt på varandra, äntligen!

Numera gör jag mina egna val av kost, träning, vänner, jobb och hur jag vill fylla min lediga tid. Förr gjorde jag ofta vad som förväntades av mig eller rättare sagt som jag trodde förväntades av mig. Jag kan se med en aning humor på den stomiopererade kvinna jag är och inse … vem bryr sig. Vi är alla olika och utsätts på olika sätt av livet. Godhet, skönhet, vänlighet, kärlek och ärlighet har inget bäst före datum och det har inte någon kropps eller klädkod heller!

13458770_10205941525286555_2740622816688399523_o Nu är det hög tid att förbereda inför midsommar!

Det är dags att kliva upp ur den bekväma bloggsoffan. Morgonpromenad, snälla ord i spegeln, baka kanelbullar och jordgubbstårta står på göra listan … men så ljuvligt! Ja jag vet att det är gröna juicer och smoothies som är mitt signum men midsommaren kräver dessa ljuvliga bakverk. En gång om året är det helt nödvändigt.

Nu äntligen är bikinitjejerna i vattnet och jag önskar badtjejerna och

Er Alla En Glad Fin Solig Midsommar!

Varma kramar, Marlene Gustawson

www.marlenshalsokoll.se

Läs gärna mina böcker om gröna juicer och smoothies. Dryckerna som givit mig ny grön livskraft!

 

 

 

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

Jag var en ”sådan tjej”.

Bloggfredag!

Jag är så glad att den här tjejen som ni nu ska få träffa tackade ja när jag frågade om hon ville vara med i ”Blogga hos Bonelli”.
För jag visste att hon bar på en intressant historia. Ärligt talat så bär hon på fler och vem vet – det kanske inte är den sista gången som ni får träffa henne här.
Det här inlägget är otroligt starkt och fick mig att gråta för det finns så många tjejer och killar som bär på likadana känslor.

Välkommen Linnea Gustavsson!

IMG_7158

Hej Åsa och tack så mycket för att jag fick vara med här! Det jag ska berätta om hände för några år sedan och jag ryser när jag tittar tillbaka på den tiden.
Och det är inte av välbehag…

Jag körde bil. Tårarna rann nerför kinderna, men inte utav sorg utan av glädje!

Det händer att jag åker bil ganska långt på morgonen, och just idag var en sån dag. Jag hade precis passerat Uppsala och svängde in på en liten landsväg där det stod Östhammar på vägskylten. Låten ”The best thing I never had” med Beyonce spelades från Spotifylistan och det var då tårarna smög sig på.

Orden träffade rakt in i hjärtat.
Hon sjöng om det bästa som någonsin INTE hade hänt.

Jag torkade tårar och hulkade om vartannat. En inre film spelades upp framför ögonen.
Filmen var om mig.
En tjej vars självkänsla var på botten.

Jag har massvis med vänner, både killar och tjejer, men jag – den ”tjocka” tjejen – fick aldrig några killar. Jag var den utåtriktade och glada som bara var kompis med alla. Mitt sökande efter någon att älska kändes som en historia utan slut.

Det var då han kom in i mitt liv. Han som var som en jävla Gud, lång och ståtlig. En hunk!
Varje gång han ringde fladdrade det till i magen och jag skrattade så där nervöst som en 6-årig flicka ibland gör.
Han fick mig totalt ur balans och hela tiden snurrade tankarna kring varför han ville vara med mig eftersom jag var så tjock och ful. Jag visste att jag aldrig skulle hitta någon bättre och snyggare än honom!
Wow!

Jag fortsatte att köra samtidigt som jag kastades tillbaka till ett skarpt minne när jag gick fram och tillbaka i mitt lilla rum och upprepade för mig själv: ”Han är bara min vän, vi har bara vänskap för varandra.”
Och det för att han bara något ögonblick tidigare hade sagt att han aldrig kunde vara tillsammans med en sådan tjej som jag.
En ”sådan tjej” som har många manliga vänner. Ångesten kröp i kroppen. Jag var en partytjej, som han uttryckte det, som enligt min mening är en tjej som gillar att dansa och att vara social , men som för honom är en dålig tjej. Det uppskattades inte! Vi kunde ju ses och så ibland – men bli tillsammans? Inleda ett förhållande?
Nej.

Jag har nog alltid upplevts som en stark, positiv och självsäker tjej. Till viss del stämmer det. Självkänslan däremot var nere på botten, och det är precis en sådan människa som är lätt att manipulera. Vilket jag var. Hör man saker tillräckligt många gånger så tror man till slut på dem. När jag tittade mig i spegeln fanns det ingenting på min kropp som jag tyckte om. Möjligtvis mitt långa blonda hår, men det var också allt.

Enligt hans tycke var jag konstig. Det påpekade han i telefonen varje dag. Konstig? Det är ett ord som klingar negativt och efter att jag fått det slängt i ansiktet tillräckligt många gånger frågade jag min vän om jag var det. Han undrade vad jag menade.
”Vadå?” sa han. ”Du är inte som alla andra, men det är också den egenskapen jag tycker mest om hos dig.”

Under ett halvårs tid ville jag aldrig boka upp mig ifall han möjligtvis ville ses. Väntade och väntade för jag visste att han hade mycket med sin sjuka mamma och sitt jobb. Det sa han väldigt ofta. Det var bortförklaringar och lögner som varvades om vartannat. Jag tror inte att han själv ens kom ihåg vad han sagt eftersom om jag påpekade det, fick jag mothugg och diskussionen vändes snabbt till att handla om mig. Varför jag var si och varför jag gjorde så.
Dock brukade han dyka upp då och då och sitta kvar i bilen utanför porten i ca tjugo minuter för att kyssas och prata lite, sedan var han tvungen att åka igen. Och där stod jag glatt och vinkade och ville inte verka berörd, trots att jag återigen blivit sviken. Jag var inte värd mer än de där tjugo minuterna.
Jag kände mig smutsig.

Jag kom ihåg ett tillfälle då vi äntligen skulle ses. En hel kväll.
Äntligen skulle jag få ha en dejt, jag med. Precis som alla andra! Och, MED HONOM!
Självklart berättade jag den goda nyheten för mina vänner.

Vilket jag bittert ångrade redan samma kväll.
Dejten blev aldrig av.

En timme innan vi skulle ses kom han på ännu en lögn om varför han var tvungen att ställa in, och där stod jag med nystädad lägenhet, mat och snygg som fan.
Vad skulle jag nu säga till mina kompisar? Det var ju jättepinsamt att jag återigen behövde berätta att jag hade blivit sviken. Då blev jag ju den stackars lilla, tjocka och fula tjejen.
En vecka senare blev dejten trots allt av och vi åt den där middagen och hade en jättetrevlig kväll.
Sedan svarade han aldrig mer när jag hörde av mig …

Nu gör jag en lång historia kort. Det finns många fler dåliga minnen från den här tiden då jag blev manipulerad och nedtryckt. Det är läskigt att träffa en sådan person. Hon eller han kan verkligen ta över din hjärna.

Så det jag vill säga till er alla där ute – omge er med människor som ger er glädje, inte negativitet. Omge er med människor som för er till toppen, inte botten. Det har jag gjort de senaste åren och har jobbat upp min självkänsla såpass bra att jag inte längre ser ner på mig själv så som jag gjorde då.

Nu avskyr jag inte personen i spegeln utan tycker om och respekterar henne. 

Beyonces ord träffade mitt i prick, ”Det bästa som jag aldrig hade”, eftersom hon sjöng om min relation med den killen.
Att han slutade svara på mina samtal och sms och att vi därmed inte hade fortsatt kontakt, är det bästa som någonsin har hänt mig. Jag vet ärligt talat inte var jag hade befunnit mig i livet annars.
Men en sak vet jag definitivt.
Jag kommer aldrig hamna där igen.

Ta hand om er, det finns bara en som du, och det är du.
Kram, Linnéa Gustavsson

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 7 kommentarer

Skrivpubertet

Hejsan alla och välkomna!

Nu ska ni få träffa en fin och mycket nära vän som varit med mig ända sedan min skrivarresa började. Med henne vågar jag fulskriva, vilket säger mycket. Vårt första möte var ödesbestämt, men det är en annan historia.

Och hon gör mig galen med det hon ska berätta. Släpp sargen nu!

Välkommen Annie Hedberg!


Hej Åsa och tack för att jag får slå mig ned i din bloggsoffa! Det drar lite här – du har inte en extrafilt någonstans? Tack, och jag vill inte vara till något besvär men du har inte något att dricka? Ett glas rött blir utmärkt, tack snälla du! Du kan ställa flaskan här på en gång så slipper du springa fram och tillbaka.

Sådär ja, mysigt blogghörn hon har skapat här. Undrar vem det var förra veckan, det ligger ett långt ljust hårstrå här på kudden, ja flera om man nu vill vara petig. Och en halväten skorpa mellan soffdynorna. Men nåja, jag är inte den som är den.

Jag funderade ganska länge på vad jag skulle blogga om när jag väl satt här i soffan, vred och vände på olika vinklar och vrår i hjärnhalvorna och kom fram till att det får handla om skrivprocessen. Eller i mitt fall snarare frånvaron. Själv misstänker jag att jag har hamnat i någon slags skrivpubertet – en trotsig bubbla där motståndet har blivit essensen i skrivtillvaron. Man skulle kunna fuska och säga att jag har skrivkramp, inte minst för all medlidande jag skulle kunna få och det vore trevligt – fast då ljuger jag, för det är det inte. Jag vaknar varje morgon, ja nästan i alla fall, eller minst ett par i veckan och tänker att ” IDAG ska jag skriva” och sedan skyller jag på allt och alla till varför jag inte skriver. Har ingen bra plats att vara på, inget skrivbord och har jag det så står det fel, står det rätt så är stolen fel och dynan skaver på olämpliga ställen. Och står det inte en två dagars disk där ute i köket som kräver min omedelbara uppmärksamhet? Och en tvätt, och är det ingen som behöver skjuts och… Det var bättre förr. I alla fall för mig.

Förr, närmare bestämt för 10 år sedan skrev jag överallt och jag menar verkligen ÖVERALLT. Varje dag. I bilen, på barnens träningspass både i svettiga karatelokaler och stimmiga simhus. Jag skrev samtidigt som jag lagade mat, ja, nästan samtidigt som jag läste sagor. När jag väntade på att barnen skulle somna kunde tiden inte gå fort nog tills jag fick smyga ut ur deras rum och skriva ned det jag kommit på under insomningsprocessen med tappade nappar och gosedjur som förvandlats till hemska monster. Nattliga tv-dokumentärer blev uppslag till en ström av karaktärer och berättelser. Jag blev nästan sjuk om jag inte fick skriva minst ett par historier i veckan, redigera, skriva om, tänka nytt och hitta på. Under den tiden lärde jag mig att historier föder historier. För så är det, de snubblar liksom över varandra, och som små enträgna barn tjatar om att komma först och ”är vi inte framme snart”? Och vi kom fram fort, enkelt och varje gång. Sen hände något, processen förändrades och övergick smygandes till det jag idag menar är skrivpubertet.

Och precis som en tonårsförälder som saknar de där mysiga stunderna av närheten till sin avkomma, kan jag sakna närheten till karaktärerna, flödet av ord som får fingrarna att rusa över tangentbordet likt galna kackerlackor och den fantastiska känslan av att tiden har stått stilla trots att flera timmar av skrivtid passerat. Och glädjen i att skapa.

Har jag choklad på hakan? Förlåt, men påsen låg här på bordet och det gick av bara farten. Jag torkar mig på filten här, den verkar ha tillhört någon hund eller så? Jasså inte.

*viskar* Åsa verkar inte så glad över att jag använde hennes filt som servett, människan har väl tvättmaskin gud bevars?

Var var jag? Jo, saknaden ja. Av att skapa. Leka med ord. Bygga karaktärer precis som när man var liten och lekte med dockhuset. Få dyka ned i en värld som inte finns och göra precis vad man vill med den. Om ni godtar mitt tidigare påstående om att historier föder historier så blir motsatsen, oförfattandet, som när man eldar och inte lägger in mer ved – brasan slocknar. Man kan blåsa hur mycket man vill på glöden, det kommer bara att damma aska i ansiktet i alla fall och har man riktig otur så bränner man sig på kvarvarande glödfragment.

Så lösningen på skrivpuberteten kan alltså vara ved. Man måste elda i sin inre författarlya, ösa ved på glöden, överlista den pubertala idioten som ersatt skaparglädjen. För egentligen är det ganska enkelt, det vet tonåringen också även om det tar emot. Vilken förälder som helst skulle öppna sina armar om de där Aliens som flyttat in släntrade ut i köket och sa ”hej, jag behöver en kram, jag är förvirrad och egentligen hatar jag inte alls allt och alla. Hjälp mig”. Jag vet att mina karaktärer skulle göra detsamma – sen skulle de skälla ut mig för att jag övergett dem även om jag med jämna mellanrum kastat åt dem en pizza eller två där de sitter fast i sin limbo.

Med handen på hjärtat så är det väldigt enkelt – om man inte måste skriva – så skriv inte. Det har jag läst i en Klokbok för författare och brukar ta fram och vifta med som en fredsflagga till mig själv. Ge upp – börja skriv igen – inte för att du vill utan för att du måste! Jag ser fram emot när de pubertala nitarna ramlar bort och jag inte längre färgar håret blått bara för att revoltera utan istället ägnar mig åt att lägga till bokstav för bokstav och bilda en historia. Och en till. Och ytterligare en… Fan, nu spillde jag vin i soffan.

Åsa. Åsa! ÅSA!!! Men var har hon tagit vägen nu då? Jaså sitter du här ute, ser kallt ut, här får du en filt. Jag spillde visst på den också. Jo, jag har bloggat klart nu och tänkte att du och jag skulle kunna dricka upp den sista slatten ur flaskan och diskutera adverbs vara eller icke vara. Oj, var den tom och du har inte fler och har tid hos frissan nu?

Då får jag tacka för soffstunden och om det är ok för dig så tar jag med mig resten av chokladen.

Annie Hedberg

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

Kommer jag dö vid trettiotre års ålder?

Bloggfredag!

Idag välkomnar jag en produktiv tjej med en smittande energi. Hon är en författarkollega som har en fantastisk förmåga att hitta nya vinklingar på problem och som gärna hjälper till med vad helst hon kan.
Idag ger hon dig det viktigaste rådet som du kan få.

Välkommen Eva Ludvigsen!

11987119_1166575060036494_6607249758643768636_n

Hej Åsa och tack för att jag får vara med! Här kommer en bit av min livshistoria.

Min pappa dog när han var trettiotre år gammal. Trettiotre. Mitt uppe i livet. I karriären. I småbarnstiden. Han försvann och hemma i det röda radhuset satt en chockad fru och tre små barn. Jag var bara fyra år.

Storasyster Ulrika, pappa och jag

Storasyster Ulrika, pappa och jag

Det där tänker jag ofta på.

Pappa försvann och mamma blev änka, utan inkomst och barn som gärna ville ha mat på bordet och kläder på kroppen. Pappa dog för att en patient som han opererade smittat honom med hepatit. Det är tragiskt och hemskt och en del av vår verklighet. Det som kom att bli min barndoms vardag.

”Var är din pappa?”
Mitt omedelbara svar blev alltid: ”Ska vi spela fotboll?”

Ja, jag skämdes nog lite över det. Mest över att inte vara normal, från att sticka ut från mängden. Att inte leva i en kärnfamilj eller ens ha skilda föräldrar. En död pappa, det skrämmer. Jag gick ju redan till hemspråksundervisning och vi hade inte råd med några märkeskläder.

Mitt val blev att inte prata om det. Jag stängde in pappa och tankarna om vem han var och vad vi kunde ha varit och tänkte inte mer på det. Jag njöt visserligen att gå i hans fotspår i sommarhuset i Danmark. Att bada i samma hav, sova i samma säng, men annars lade jag honom på hyllan. Min mor och mina systrar var min familj. Mina kusiner och deras föräldrar blev den förlängda armen.

Men han fattades mig.
Han fattas mig.
Han fattas mina barn.

Mina barn undrar ofta hur det är att förlora en förälder så tidigt. Lilleman pekar på sig själv och säger ”när du var lika gammal som jag hade du ingen pappa.” Jag nickar bara. Ja, när jag var fyra och hade koll på livet och dess omgivningar. När jag stod på ett berg och såg ut över landskapet. När jag satt på hans axlar och nuddade himlen med fingertopparna. Då dog han. Mitt i livet. I början av mitt.
”Har vi ingen morfar alls?”
”Nej, men ni kan låna min morfar. Han är fin, er stormorfar.”

Morfar och Oskar

Morfar och Oskar

Det var svårt att närma sig åldern trettiotre. Skulle jag överleva? Skulle jag bli äldre än min far? Förtjänade jag det? I hela mitt liv hade jag hört om min fars bedrifter, hans enorma framgångar som Sveriges yngsta överläkare och dessutom gift med en härjedalsk skönhet, far till tre, hus- och sommarhusägare. Vad hade jag att säga om det? Ingenting. Vad är jag då?

En sak vet jag säkert. Att pappa dog formade hur jag ville leva mitt liv. Om jag bara skulle bli trettiotre så ville jag leva till max. Känna livet i varje andetag. Utmana mig själv och lära mig nya saker. Varje dag.

Saken var bara den att jag inte hade en aning hur jag skulle fylla mitt liv. Omedvetet och medvetet jagade jag efter min far. Jag ville ha hans titlar, hans framgång. Jag ville uppfattas som intelligent och begåvad. En talang inom mitt område.
Men vad var det som var mitt område?
Så jag staplade titlar på rad, sökte nya utbildningar och jagade vidare. Någonstans fanns det väl något där ute för mig.

Doktorspromovering, Uppsala universitet

DoktorspromoveringUppsala universitet

Så blev jag trettiotre. Jag och min far var lika gamla. Jag hann ikapp honom. Fast jag aldrig ville. Aldrig ville att han skulle lämna oss och vårt liv.

På många sätt var det faktiskt en lättnad att fylla trettiotre. Sedan blev jag trettiofyra och överlevde min far med ett år. Träffade mannen i mitt liv, barnen kom, huset köptes och två bilar ställdes utanför dubbelgaraget.

Men vem var jag?

Jag blev trettiofem och tänkte att det här ska nog gå bra. Jag blir säkert lika gammal som morfar, som de flesta i vår familj. Jag levde inte längre på lånad tid, men levde jag egentligen?
Det var dags att göra något åt det. Prestationsprinsessan i mig och alla titlar hade bara gjort mig feg. Nu ville jag våga misslyckas och skratta högt och bullrigt. Vara svag och gråta inför andra. Stilla och kvidande. Det var helt enkelt dags att forma mig att bli till just jag. Med allt vad det innebar.

Simona Ahrnstedt, Susanne Boll, Emmelie Hardenborg och jag på Anna Lönnqvists releasefest

Simona Ahrnstedt, Susanne Boll, Emmelie Hardenborg och jag på Anna Lönnqvists releasefest

Mannen tipsade om en skrivarkurs. Aldrig, var mitt svar. Jodå, sade han och bokade plats. Prestationsprinsessan skrek högt i panik men satte sig ner och fick ihop en text just innan dead-line. En skrivarövning ledde till en uppmaning att skriva en roman istället. En roman som utspelar sig i Australiens ödemark. En handling där spindlar och hästar är vanligt förekommande.

Ja, precis. Ni tänker rätt. Två fobier i mitt liv. Naturligtvis har jag samlat på mig en del sådana. Så jag utmanade dem. Satte mig på en islandshäst bara för att se hur det var. Det hade ju varit en saga ifall jag sade att jag nu är en inbiten ryttare. Sanningen var att det var hemskt. Det enda positiva är att jag gjorde det. Jag gav mig en rejäl klapp på axeln och kastade mig ut i nya äventyr. Ett färdigställt manus fick möta lektörer och förlag. Det var lika hemskt som ridturen men oj vad jag lärde mig mycket genom att våga misslyckas.

För tänk om man lyckas.

Det porlade och bubblade härligt i magen när förlaget vill ge ut boken, den som kom att heta ”Lova”.

Debutromanen Lova

Debutromanen Lova

I och med att boken kom ut i boklådorna förstod jag att mitt hitte-på är något folk gärna läser. Jag behövde inte skämmas för att jag skrev kärleksböcker utan lärde mig hur enormt fantastiskt det är att diskutera Lova och Chris med läsarna, att stå på en scen och höra applåderna.

Framträdande på Uppsala Bibliotek

Framträdande på Uppsala stadsbibliotek

Det fick mig att skriva på ett till manus, och ett till, och ett till… I skrivande stund har jag fem böcker i boklådorna och kontrakt på fler. Jag har hittat min talang, mitt specialområde. Meningen med mitt liv.

I år skulle pappa ha fyllt sjuttio år. Nu blev det inte så. Ödet ville annat för honom och jag hoppas att han har det bra. Det är möjligt att jag inte heller blir sjuttio. Jag kanske inte ens blir fyrtiotre. Det är ingen av oss som vet hur lång tid vi har kvar. Jag tycker fortfarande det är svårt att säga att min pappa är död men jag jobbar på det, bland annat här på Åsas blogg.

Ett vet jag säkert, jag lever med livet inom mig. I varje misslyckande, i varje framgång och i varje andetag. Hela livet ut. Gör det ni också!

Läs gärna mer om mig, mina böcker och mitt skrivande på www.evaludvigsen.wordpress.com

Mina böcker finns att beställa bland annat via Adlibris, CDON, Bokus, Idus förlag eller direkt via mig (så bjuder jag på autograf).

Dagen till ära, lottar jag ut ett exemplar av valfri titel ur mina samlade verk. Det enda du behöver göra är att klicka här (länk till www.evaludvigsen.wordpress.com) och skriva en kommentar i fältet på min blogg så är du med i utlottningen.

Lev livet!

Eva Ludvigsen

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 9 kommentarer

Farhågan som slog in

Den här gången gick det två veckor innan det blev ett nytt avsnitt av
”Blogga hos Bonelli”.

Idag har en tjej, som ligger mig varmt om hjärtat, krupit upp i mitt soffhörn för att dela med sig av en minst sagt omtumlande upplevelse. En rysning slingrar sig uppför min ryggrad när jag tydligt minns det hon nu ska berätta för er.

Välkommen Marina Öhman! 

1382886_10151768794789737_483350907_n

 

Hej Åsa och tack för att jag fick vara med!

Jag heter Marina och har den stora äran att vara kusin med Åsa.
I år fyller jag fyller 50 år.
Ett halvt sekel.
Herregud!

Jag är gift och träffade min man för ett halvt liv sen. Jag har fyra barn, tre tjejer och en kille, två bonusbarn samt tre barnbarn, alla pojkar. Inte att förglömma, bonusbarnets dotter som till min glädje kallar mig ”mommo Marina”. Livets efterrätt, minsann. Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende här i Piteå.

Ni vet när man sitter i soffan och ser på nyheterna att en brand brutit ut i ett bostadsområde, att husen är bortom räddning och man tänker: ”tänk om mitt hem brann ner”, eller ”hur skulle jag reagera om jag blev hemlös”?

Detta hände min familj 21 oktober 2006 klockan 06.30.

Vi köpte huset från 1880 på en auktion april 1993. Vi renoverade och byggde ut. Kände glädjen av att få sätta en egen prägel på det som skulle bli vårt hem. Åren gick och slutligen stod huset klart sommaren 2006. De stora glaspartierna ner mot sjön var det mest underbara. Att få blicka ut över vattnet med en kaffekopp i sin hand kunde inte ge mig en bättre start på dagen.

Min man jobbade i Kiruna varannan vecka och var borta när det hände.

Det som bara händer andra.

Jag och mina två yngsta flickor var i Stockholm på hundutställning med vår irländska varghund. Vi bodde hos ett par underbara vänner som delade vårt hundintresse och som var ägare till en kullsyster till vår hund.
Lördagen den 21 oktober klockan 06.30 sitter jag och Eva i bilen på väg till utställningen, då jag får ett samtal på mobilen från en väninna i vår by.
Jag kommer aldrig glömma hennes ord:
”Ert hus brinner!” Rösten darrar när hon ställde frågan: ”Är barnen hemma?”

Jag blir helt tom i hjärnan. Sedan kom tårarna, frustrationen och den förtvivlan som fick mig att slå i instrumentpanelen tills händerna värkte.
Väninnan berättade att en granne sett en rökpelare, åkt dit och då upptäckt bilar på uppfarten. Han hade krossat ett fönster och ropat in, men inte fått något svar.
Halva huset stod då i lågor.

Räddningstjänsten hade tillkallats och rökdykare tagit sig in, men de kunde inte söka igenom hela huset på grund av hettan från den kraftiga elden.
Polisen ringde och bad mig lokalisera våra andra barn som var hemmavid. Jag och min man hade kommit överens med de fyra större barnen att de skulle vara hos kompisar eller hos sina andra föräldrar, men att det också var okej om de ville bo hemma.

Lättnaden visste inga gränser när vi fick tag på alla relativt fort.
Förutom min äldsta dotter som inte svarade i mobilen.
Hennes pappa svarade inte heller.

PANIK!
Vad var numret till pappans tjej? Vad var adressen? Hjärnsläpp!!

Det var då Eva tog över och lyckades googla fram vad gatan hette, för jag visste ungefär var tjejens lägenhet var. Hon fick fram adressen och vilka som bodde där. Ringde en granne som hon bad gå över för att väcka pappan.
Min exman blev naturligtvis chockad när han meddelades den fruktansvärda nyheten, och skyndade sig omedelbart att lugna mig med att dottern låg och sov hemma hos honom.

Vilken lycka!
Alla oskadda, bara det materiella gick upp i rök.

Tiden efter var väldigt jobbig. Inte minst psykiskt. Människor jag aldrig pratat med kom fram och frågade vad som hänt, om vi visste orsaken. Det var mer än en gång jag förundrades över att människors nyfikenhet ibland är gränslös.

Men budskapet med mitt inlägg är – var rädda om varandra, visa kärlek och lev idag!

 Marina Öhman

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

När livet kom emellan

Förlåt, förlåt för att veckans avsnitt av ”Blogga hos Bonelli” blev inställt. Ibland inträffar saker man inte kan rå över och det bara blir vad det är. 

I fredags var det en sådan dag. 

Jag var mitt uppe redigeringen av ”Vid ögonblickets slut” och hade därför svårt att rycka in som vikarie. Men det var då och det blir nya tag kommande fredag. 

Kram till er alla!

Publicerat i Lite av varje | 2 kommentarer