Ses vi idag?

Hej alla och tack för ni återkommer fredag efter fredag. Det gör mig så glad för det bevisar ju att bloggsoffan med en ny gäst varje vecka, är något ni uppskattar!

Idag välkomnar jag en tjej som jag i ärlighetens namn inte känner alltför väl, men som jag klickade otroligt bra med på en gång när vi träffades. Och vi delar ett eldigt intresse. Vi älskar att elda i öppen spis och braskaminer. :)
Hennes inlägg präglas av en hög igenkännighetsfaktor så luta dig tillbaka och njut!

Välkommen Nina Ednertz!

FB Rom beskuren

Hej Åsa och alla läsare!

Eftersom vi inte känner varandra så väl skickar jag med den lååånga inledning och presentation jag skrev så har du nån’ liten form av underlag att ta av. Nu ska alltså jag in här, bland prominenta författare, som en katt bland hermelinerna. En egoboost som jag tackar Åsa allra ödmjukast för.

Jag är mitt i livet, har apa, häst och villa och min författarerfarenhet är så liten att den nästan är gullig.

Jag ”debuterade” 2015 genom att vara en av en hop granna fruntimmer som samsades i novellsamlingen ”12 minuter i Paris” genom Ordberoende Förlag.En intressant resa eftersom jag själv arbetat på bokförlag (det roligaste jag gjort i mitt yrkesliv och jag saknar det varje dag, men jag är inte bitter. Jo, litet, något litet kanske).

I höst samsas ett antal av ovan nämnda damer igen i en ny novellsamling, och denna gång tillbringar vi ”12 minuter i Lefkos”. Jag skriver förvisso en hel del å tjänstens vägnar, det har jag nästan alltid gjort, men då är det på marknadssidan, så när jag inte jobbskriver skriver jag bara för att det är roligt.
För att jag vill.
Och för att jag kan.
Ibland ligger det plötsligt bara en harang ord i bakhuvudet som helt enkelt måste ut, då kan Facebook vara ett utmärkt forum.
Eller kanske en framtida blogg. Vi får se.

Jag har (egentligen) två skrivprojekt på gång, två som kan bli ett; en släktkrönika baserad på de 110 senaste årens alla felval och brister i min familjs båda släktled.
Mörkt och obehagligt (våldtäkten är inte fiktiv) blandat med humor och vansinne (vad riktigt snåla hallänningar kan göra för pengar), sanningar blandade med precis det jag tycker passar mig. Och en helt fiktiv men rysligt äcklig (ja, äcklig) historia om ägaren och innevånarna i ett hyreshus.
Kanske slutar min släkt i det fiktiva huset?

Ett litet smolk i skrivmaskinen är dock att allt ligger på den PC som kraschade i höstas men som med allra största sannolikhet går att rädda.

Den är på vårdhem just nu.

Hinner vi förresten ses idag, är ledig och på sta’n?
Efter att ha lämnat badrummet i en lättare bohemisk röra åt mina nästa; vält, öppen schampoflaska och blöt handduk på golvet, en rejäl blårödvitrandig tandkrämsmask i handfatet och tandkrämstub utan kork och en hastig frukost senare, kvarlämnad framme i all sin prakt till resten av familjen, tar jag på ytterkläder, en försvarlig mängd parfym samt baxar upp en skrymmande, inte särskilt tung utan bara skrymmande, ryggsäck på ryggen och ger mig av till tunnelbanan.

Stannar mitt i spärren, placerar ryggsäcken vid fötterna, letandes efter mitt SL-kort. Det finns bara två spärrar men jag har ingen tid att passa. Måste förresten hämta en Metro också, ryggsäcken står kvar mitt i spärren, den är som sagt litet otymplig, och det bildas en kö bakom mig men de som prompt måste förbi får vackert ta andra spärren. De är ganska många så här i rusningstrafik, visar det sig ute på perrongen. Tänder en cigg, knappar in ett nummer på telefonen och tränger mig fram genom den morgontrötta massan, en ryggsäck fram fungerar bra som murbräcka.

Tåget kommer, jag kastar min halvrökta cigarett på perrongen (dumt nog finns här inga askkoppar), trängglider snyggt förbi de som köar och in genom vagnsdörrarna precis när de öppnas. En långsam herre som tycker att man ska låta utpasserande få göra det först muttrar det åt mig men jag är mer fokuserad på att hitta två lediga sittplatser åt mig och min ryggsäck än att lyssna på gnäll så jag påpekar inte att han gott kunde gjort sig redo för avstamp i bättre tid. Det svaras i andra änden av telefonlinjen och jag talar, litet onödigt högt kanske, samtidigt som jag och min ryggsäck hittar två platser och ockuperar dem. Jag fortsätter mitt telefonsamtal i påbörjad volym och en kvinna i min ålder blänger på mig. Men hallå, det här är viktiga saker, angår för övrigt inte dig, tänker jag och ger henne ett par himlande ögon. Samtalet avslutas, jag tar fram mina hörlurar och sätter på musik istället. Hög volym ska det vara. Dunka-dunka. Tåget kränger in mot sta’n, det kliver på fler än av så jag fokuserar intensivt på min Metro och mitt dunka-dunka. Ryggsäcken gör likadant. ´

Min första anhalt närmar sig och till skillnad från vissa andra gör jag mig beredd att stiga av i tid. Jag reser mig, får på mig ryggsäcken och knuffar mig fram mot dörren, litet lätt bara, men ändå ganska bestämt. Jag ska ju av. Dörrarna öppnas och jag möts jag av en yngling som tycker att han ska in innan jag fått kliva ut och jag bemöter honom med att svänga runt så min ryggsäck snärtigt hamnar precis i hakhöjd på den unge mannen. Det ska väl lära honom.

Jag har lovat att ta min väninnas hund på långpromenad och som tack får jag låna hennes cykel. Det ligger en bra park i området och precis inkomna i parken lägger hunden hukande en rejäl hög mitt på gångvägen. Jag sneglar på den osande högen, på hunden, på påsarna som sitter prydligt knutna på kopplet och sedan omkring mig i förhoppningen att det syns på mig att det inte är min hund jag är ute och rastar. Jag låtsas titta på armbandsuret jag inte har och får något jäktat över mig, väljer bort högen och stegar vidare bort från gångvägen, in i parkområdet, en riktig picknick- och barnfamiljpark.

Hunden lämnas tillbaka två högar men inga ödda plastpåsar senare, i utbyte mot cykel. Jag är ovan citycyklist, släpper ogärna styret för att handpeka vartåt jag ämnar ändra färdriktning. Men jag tycker att mitt kroppsspråk är tydligt nog och även om det är rätt körigt att kryssa mellan bilväg, cykel- och gångbanor så jag har fått upp hygglig fart när ett övergångsställe dyker upp. Med trafikljus. Som lyser rött åt mitt håll. Bilarna saktar ner, stannar, och det passar mig perfekt, jag cykelkryssar emellan dem och cyklar låååångsamt i smyghukande ställning över övergångsstället. Så fortsätter jag fram genom stan, övergångsställe för övergångsställe, rödljus för rödljus. Genaste vägen på vissa ställen visar sig vara via enkelriktat men då kör jag upp på trottoaren, där är det väl ändå inte enkelriktat, folk går ju åt båda hållen. Med barnvagnar stora som hästsläp, fan vad folk tar plats. Och vad de tutar.

Jag har en del ärenden som ska klaras av men först en fika. Jag beställer, sätter mig och ryggsäcken på varsin stol och jag lägger upp fötterna på en tredje. Det här är ett populärt barnfamiljstillhåll, och det går livat till vid vissa bord. Jag har lurarna fulla med dunka-dunka så jag störs inte, tänker jag godmodigt samtidigt som jag ser mig om efter ett askfat som inte finns. Äsch, vi sitter ju utomhus, på grus, det funkar. Ett par föräldrar tittar på mig med blickar som jag uppfattar som ogillande och en pappa säger något. Kanske till mig, vad vet jag? Jag läser inte på läppar.

Det är fint fikaväder så jag blir sittande ett bra tag, lagom till tidig lunch går jag till Posten. De verkar underbemannade, tänker jag när kön växer bakom mig. Kollegorna är kanske på lunch? Lunch, förresten, vore gott, men jag väntar till senare, då köerna är kortare. Ja just det, jag vill köpa frimärken, vad har ni för motiv? Är det verkligen alla? Kan du kolla ordentligt, jag vill ha trevliga frimärken på mina brev. Jag vill se alla.

Och sedan banken, vägg i vägg. Jag låter cykeln stå kvar parkerad vid en garageutfartsdörr. På banken är det rätt många före mig. Märkligt, borde inte folk vara på lunch? Bankpersonalen verkar i alla fall vara det och det tar sin lilla tid innan det blir min tur. Jag vill ha ett personligt designat bankkort. Det kan man förvisso göra via nätet men jag hittar inte min kod. Jag har inte heller riktigt bestämt motivet än men det tänker jag att min bankman kan hjälpa mig med. Det gör han. Det tar tid. Och sedan undrar jag litet om fonder. Vill jag beställa tid för personlig rådgivning? Nej, varför det, jag är ju på plats nu.

Rådgiven lämnar jag banken för en sen lunch med en kollega. Cykeln får står kvar. Mycket riktigt, restaurangen är halvtom, vi slår oss ner och beställer lunch samtidigt som ett större sällskap gör entré. De sätter sig vid ”Reserverat”-borden och väntar på servitrisen medan jag byter ut vissa lunchingredienser. Det tar litet tid men jag är ledig, mitt lunchsällskap likaså, så vi beställer ett glas vin också, det är ju fredag. Så vinlistan tack, vad föreslås? Det stora sällskapet ser mulet ut. De är väl inte lediga idag.

Det blir en långlunch. Klockan tickar på, visar plötsligt 16.30, jag måste till Systemet. Jag plockar ihop mina flaskor och ställer mig i kö. Märkligt mycket folk, jobbar man inte till 17.00 numera? Kön rör sig likt en tröglori och när det öppnas en ny kassa är jag smidig som en gnuhjord och snabb som en vessla dit. Kontantbetalar. Det tar tid att hitta löspengarna spridda i ryggsäcken.

Någon har flyttat på cykeln. Med en garageport, troligen. Den ser sorglig ut. Lämnar kvar den, får hämta den senare, tänker jag och rasslar ner till tunnelbanan. Mycket folk. Jag backbuffar på dem med min numera även tunga ryggsäck, smiter före och in. Jag och ryggsäcken tar de två prioriterade platserna men ryggsäcken får ge upp snart sin plats för en höggravid, man har väl stil och klass. Jag har dunka-dunkalurarna på så jag hör inte att min telefon ringer, trots hysterisk ringsignal. Den gravida puttar mig i sidan, jag svarar, högt. Som sagt, hade varit kul att ses idag. Eller gjorde vi det?

Med vänliga hälsningar, Nina Ednertz

nina.ednertz@propublik.se
www.attendance2.com

 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/8/c/4/asabonelli.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 388

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *