Åh, Jane!

Det är äntligen fredag och nu vet ni ju vad det betyder.
Yes! Den veckolånga väntan är över, för nu är det dags för det andra avsnittet i ”Blogga hos Bonelli”.
Idag välkomnar jag Torsten Larsson som inte bara är datalärare utan även författare.
Så luta er bekvämt tillbaka, släng upp fötterna och njut av detta ljuvliga inlägg!

torsten_fb_profil

Hej Åsa. Vad roligt att just jag fick vara med. Tack!

Dessvärre har jag i princip inget att berätta.

Jag föddes 1964 ute på landet i Skåne. Sedan dess har det gått femtioett år. That’s it. Det var det jag hade att berätta. Inget intressant, inga smaskiga detaljer.
Sorry.
Vi hörs.

Ja, förutom att jag skulle kunna fylla på med en liten skröna, för jag vet inte längre om detta verkligen har hänt eller om det är ett minne jag så gärna ville ha att jag helt enkelt skapade det. Kanske det är så. Jag vet inte.

Året var 1975. Jag var elva år. När jag tänker tillbaka så minns jag det som en underbar tid. Barndomen var vårt villakvarter med trädgårdar, kiosken i närheten, en lekplats och en å. Där vi bodde fanns också en liten skog i närheten. Vi var ett helt gäng ungar som lekte varje dag till långt in på kvällarna. I skogsbrynet surrade ollonborrarna som alla sa skulle sätta sig i håret så att de var omöjliga att få bort utan att klippa av håret. På sjuttiotalet hade många killar långt eller halvlångt hår, så även jag. Ingen ville bli tvungen att klippa av det. Det hade varit rena döden. Vi aktade oss noga för ollonborrarna.

I skogen hade vi den sommaren byggt en koja tillsammans. Ett fantastiskt projekt som förändrade mycket. Vi tiggde ihop material av våra föräldrar, en bräda här, några spik där och byggde en koja i fyra våningar. Kan du tänka dig? Fyra våningar högt.

Bygget varade flera veckor. De flesta av oss gick in för det med liv och lust men några iddes inte efter några dagar.
”Vi sticker till badet istället, kom igen”, gnälldes det.
”Stick ni, vi ska bygga”, sa Krille då.
Krille var den där killen alla ville vara kompis med, ni vet. Den naturliga ledaren. Krille hade redan gjort klart att de som byggde mest och fixade mest material skulle få komma upp till fjärde våningen, de andra skulle få hålla sig nedanför. Fjärde våningen var mitt mål. Dels var Krille min bästa vän och dels jobbade jag nog mest av alla.

Allteftersom dagarna gick och de härliga sjuttiotalssommarkvällarna blev till minnen hände något annat. Något ingen av oss småungar förstod då: vår vänskap fördjupades. När vi jobbade ihop i ett projekt vi själva satt igång, själva planerat och själva utfört tillsammans såg vi varandra på ett annat sätt. Vi skapade band. Efter det var även hierarkin annorlunda. Några hade visat sig smarta och starka medan andra visade sig ha sämre laganda. Det var kanske ingen som ens tänkte på det då, men det hände.

Jag minns hur det kändes, hur det luktade och hur jag gillade det. Vi hade roligt den sommaren med hela det stora gänget av barn som umgicks från morgon till kväll. Jag minns lukten av oljeblandad bensin från de större killarnas Puch Dakotas och hur de flörtade med de större tjejerna.

Och jag minns Jane. Jag kommer aldrig att glömma Jane. Den tuffa tjejen med rött, vilt, krusigt långt hår och snickarbyxor. Hon var med i det stora gänget, men jag vågade sällan prata med henne. Hon spelade i en högre liga. Faktiskt så spelade jag inte i någon liga alls då. Möjligtvis Korpen. Jag nöjde mig med att kasta förstulna blickar som fick mig att bli yr. Ett konstigt fenomen det där. Jag fattade inte riktigt varför jag blev yr av att titta på henne men jag gillade det.

Jag tror att bygget var klart i slutet av juli för om jag minns rätt firade vi min födelsedag i kojan. Hursomhelst så skulle vi ju inviga kojan när den var klar. Vi fick våra mammor att göra picknick-korgar och träffades vid kojan under glada rop och skratt. Vi hade gjort det som några pappor hade skrattat hånfullt åt.
”Ni kommer inte att fixa det själva. Kalla på oss när ni har gett upp.”
Men vi hade gjort det. Vi hade bevisat något för oss själva och för andra, inte minst de där två papporna.

Krille klättrade upp först. Ända upp till fjärde våningen. Sen ropade han ner till oss andra vilka som var välkomna upp.
”Putte, Svempa, Torsten, Jane, Cina. Kom upp till fjärde våningen och ta den bästa picknick-korgen med er”.
Vi trängde oss förbi de andra varav några besvikna som trodde de var självskrivna högst upp vilket jag egentligen inte var även om Krille var min vän. Vi klättrade upp och tog plats. Resten klättrade upp på de andra våningarna. I en viss hierarki naturligtvis men som Krille inte lade sig i alls.

Det var trångt där uppe även om vi inte var så många. Jane stod bredvid mig och när Krille sträckte sig över staketet för att kasta ner smulor till de andra knuffade han till Jane som nästan föll mot mig. Jag sträckte instinktivt ut armarna och jag minns det som en blixt från klar himmel när vi rörde varandra. Hon tittade förvånat på mig som om hon inte förstod. Sen tittade hon bort besvärat.

Det var hela historien. Inte så kul eller hur? Jag sa ju det, jag har inget att berätta.

Fast okej då. Senare samma kväll när det var dags att gå hem och alla skingrades drog Jane in mig bland träden och pussade mig på munnen. Sen sprang hon därifrån. Jag stod kvar som förstenad. Lycklig och förstenad. Mer hände aldrig. Inga fler pussar. Men jag glömmer aldrig Jane.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att den där sommaren skapades så starka band att vi fortfarande var vänner. Men så är det inte. Vi spreds för vinden och valde olika avtagsvägar. Några hälsar jag på när vi möts, andra hör jag talas om ibland. Krille valde en helt annan väg än jag och vår vänskap bestod inte. Idag är han död. Hjärtinfarkt.

Men den sommaren kan ingen ta ifrån oss. Det var en av alla de fantastiska somrar jag upplevt. Kanske den allra, allra bästa.

Jag växte upp, blev så småningom lärare, efter att ha provat på lite av varje, och sedan även författare med åtta titlar bakom mig och mängder framför mig. Mitt liv är inte så intressant för andra än mig och det finns liksom inget att berätta.
Sorry.

Torsten Larsson

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Åh, Jane!

  1. Annika Ramsay skriver:

    En fin berättelse,, jag fick lite minnen till mig från mina barndoms kojbyggen. Tack!

  2. Maria Hernborg skriver:

    Gick verkligen inte att sluta läsa när man börjat….Har också sådana där minnen som man inte riktigt kan avgöra om de verkligen är rena minnen eller om man har satt ihop dom själv genom åren som gått…Trevlig helg!

  3. Susanna skriver:

    En fin berättelse som får mina egna minnen att vakna! Konstigt men minnen blir dyrbarare ju äldre man blir. Tack för att du delar en del av dina!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *