Det finns tillfällen …

… då man vill säga så mycket, men så kommer någon annan in från högerflanken och gör det så mycket bättre.

Läs Dag Öhrlund Författares inlägg om dödsskjutningen som hände härom dagen. Detta är kopierat från hans författarsida på Facebook.

JAG ÄR SKITTRÖTT PÅ KRITIKEN MOT POLISEN!

Låt mig göra två saker klart redan från början, så att du som inte håller med kan hoppa av här, spara din tid och energi:
*Jag är, med några reservationer, en stor polisvän och många av mina vänner i Sverige och USA jobbar just med att upprätthålla lag och ordning i olika myndigheter.
*Jag är trött på mellanmjölksgnället som drabbar de poliskvinnor och män som varje dag och natt sliter på våra gator för att vi ska kunna sova gott och ha en vettig tillvaro, därför att ingen av belackarna hemma i soffan orkar resa sig och kontakta de politiker eller polischefer som fattar beslut. Ergo – ta din kritik till dem som bestämmer, eller var tyst. Skjut inte på pianisten, okej? Dessutom är det alltid lätt att tycka till när man inte är drabbad själv. Så börja med att fråga dig om du tycker att poliserna skulle ha skjutit angriparen om det varit ditt barn, din älskade eller du som varit hotad.
Nya tankar där? Bra, då går vi vidare.
Alltihop startade häromdagen, när Fadime Sahindals bror Mesut blev ihjälskjuten av poliser i Uppsala.
Mesut Sahindal hade, förutom att han kallat sin syster för fitta och hora och bankat hennes huvud i Stora Torget i Uppsala innan pappan sköt ihjäl henne, ett straffregister långt som en gata. Mesut hade blivit dömd för bland annat våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande, utpressning, grovt vapenbrott, rattfylleri, narkotikabrott och olaga hot. Likaså för att ha skjutit (!) den sambo han har barn med – samma kvinna som han nu greps för att ha hotat i hemmet, trots att han hade kontaktförbud.
Det här handlar om vem som får skuld för något, och varför.
Enligt politiskt korrekta media var Mesut den sjätte som blev ihjälskjuten av svensk polis på drygt ett år. Men vi kanske ska komma ihåg att de som dog inte blev ihjälskjutna hemma i soffan när de matade katten eller skötte om sina barn. Var det inte för att de hotat andra människor till döden, viftat med vapen, gjort utfall med knivar mot poliser?
Det finns något som heter att ta ansvar för sina egna handlingar.
I dag skriver min författarkollega Lars Wilderäng kort och klokt på nätet:
”Några enkla tumregler för att undvika döden:
1.Bär inte vapen illegalt
2.Om du bär vapen, hota eller angrip ingen
3.Om du bär vapen eller andra livsfarliga föremål, angrip eller hota inte poliser
4.Om polisen säger till dig, släpp vapnet
5.Om polisen skjuter varningsskott, släpp vapnet
6.Om polisen skjuter dig, släpp vapnet
7.Svårare än så är det faktiskt inte.”
Och han har alldeles rätt.
I snart 40 år har jag till och från följt polisens arbete genom reportage i bland annat Sverige, Tyskland och USA. När jag bodde i Los Angeles följde jag specialstyrkor som jobbade i ghetton regelbundet i nästan sex månader. Efter varje slitsamt nattpass undrade jag stillsamt varför i helvete någon ville göra det jobbet för de pengarna?
Samma sak gäller här. En stor del av mina vänner är poliser. På gatan, på kriminalen, på tekniska roteln, på SÄPO och andra avdelningar.
Jag fattar inte hur och varför de orkar rota i misären på samhällets botten dag efter dag, natt efter natt. Jag förstår inte varför de inte för länge sedan tappat all tro på mänskligheten. Speciellt inte gatugänget som efter nattpassen kommer hem med piss, spyor och gulsot på uniformen efter att ha blivit slagna, hotade, mobilfilmade och kallade för mässingsbögar och nazistsvin.
Men jag beundrar dem och är djupt tacksam över att de finns därute när jag sover. För att de försöker skydda mina tonårsdöttrar, ta bort rattfyllona och svinen som tjänar miljoner på att våra barn knarkar ner sig.
Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.
Och så ibland, som i all annan verksamhet, händer plötsligt en katastrof och något hamnar utanför all kontroll. Som häromkvällen, då en man med långt straffregister, som tidigare på dagen hotat den flickvän han tidigare skjutit, kommer emot poliserna med en kniv i varje hand.
Sätt dig nu i soffan och var duktig, för det var ju inte du som behövde fatta ett beslut på några sekunder.
Visst borde man ha kunnat prata honom tillrätta? Visst borde tre duktiga poliser ha kunnat hitta en annan lösning än att skjuta honom?
Jag är tacksam att jag inte var en av de tre poliserna. Om någon hade gjort ett utfall mot mig med två knivar i händerna så hade jag haft sekunder på mig att fatta ett beslut.
Få knivar i magen eller skjuta.
Jag hade skjutit.
Med facit i hand är det lätt att kritisera. Nu rasar både Leif G W Persson och tidningarnas kolumnister – som vanligt med korsade armar och övertygande blickar – mot polisvåldet som orsakade en mans död. Och i efterhand, när man dessutom sluppit att vara på plats, är det alltid lätt att ha rätt.
En av de värsta är Aftonbladets Oisin Cantwell, med yrket att till vardags vara världsmästare oavsett ämne. Med armarna i kors ryter han nu till och skriver att ”Nu är det hög tid att ta tag i det här på allvar”. Varför det inte var lika viktigt för honom i förra veckan eller månaden, framgår inte.
Cantwell inleder sin krönika med att kritisera: ”Bara några timmar efter den senaste polisiära dödsskjutningen är diverse experter och förståsigpåare ute i tidningar, radio och tv och har självsäkra åsikter om allt mellan himmel och jord.”
Därefter gör han omedelbart samma sak själv, allt medan han försöker jorda professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, som sannolikt är aningen kunnigare i ämnet än den unge Cantwell. Och Cantwell spär omgående ut sin kritik med mellanmjölk. Istället för att stå för sina åsikter kryddar han sitt inlägg med gott om ”tänkbart”, ”möjlighet”, ”inte oproblematiskt”, ”möjligen rimligt”, ”jag har ingen aning om”.
Han avslutar med att myndigt påpeka att ”åtgärder måste vidtas”.
Tack, Cantwell. För ingenting.
Nu kommer vi nämligen till pudelns kärna.
Jag tillbringar en del av mitt liv i den amerikanska delstaten Florida, och där har mina vänner poliserna extremt tydliga och helt andra instruktioner än här: Om någon hotar en annan människas liv, så skjut. Och om du skjuter så skjuter du för att döda.
Värt att debattera, men omöjligt att missförstå.
De unga kvinnor och män som här kämpar sig igenom utbildningen på Polishögskolan i Sverige möts istället av ett yrkesliv där inte ens deras arbetsgivare ställer upp bakom deras rygg när något går fel, vilket är satans sorgligt.
Som jag tjatat tidigare: Det är lätt att sitta i radhussoffan, rapa öl och tycka till. Men om du är 27 år, nyutexaminerad polis och plötsligt blir knivhotad till livet av en påtänd dåre som nyss kört kniven i någon, finns det inte tid för rapningar och politisk korrekthet. Det är du eller han. Nu.
Så till den nuvarande debatten. Så kallade elpistoler, eller tazers, som används av mina amerikanska polisvänner, skickar 50 000 volt genom kroppen på en gärningsman och gör honom eller henne förlamad under en tillräckligt lång stund för att man ska kunna komma fram och sätta på handbojor.
I Sverige har Rikspolisstyrelsen hittills varit skeptisk till att utrusta poliserna med Elchockvapen. Huvudanledningen har varit att det inte finns tillräckligt med forskning som visar att en användning av tazers skulle minska det dödliga våldet.
Jag vet inte. Jag är ingen expert.
Men något vet jag: DEN debatten ska INTE föras av kvällstidningsjournalister, MOT de poliser som städar våra gator och torg varje dag och natt – till skitlöner. Den debatten ska föras mot och av dem som fattar beslut.
De tre poliser som häromkvällen avlossade de dödande skotten mot Mesut Sahindal mår sannolikt inte särskilt bra i dag. Inte bara har de dödat en annan människa, nu ska de också gå igenom en lång process av förhör och utredningar. Mina tankar går lika mycket till dem som till Mesuts stackars mamma Elif som inte bara förlorat Fadime, sett sin man bli mördare utan också nu förlorat sin son.
I den här tragiken finns bara förlorare.
Men sparka inte på de nattpoliser som kallades till platsen och hotades till livet.
Sparka på din politiker, om du orkar resa dig ur soffan.

Det här inlägget postades i Lite av varje. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *