Det här med att författare aldrig tar semester

Det hör jag hela tiden. De jobbar jämt. 365 dagar om året.

De flesta verkar göra så. Utom jag. Men å andra sidan är jag inte ”författare”. Än.
Jag tycker verkligen att det ska finnas tid för vila, tid till att umgås med andra och tid till att göra andra saker.
Men visst, det är svårt att separera jobb och fritid när jobbet är ens hobby. Skrivandet finns där hela tiden. Om inte så i ren fysisk form, som när man verkligen sätter sig ner och knackar på tangenterna, utan det pågår konstant inne i huvudet. Man lyssnar på människor och när hör man något bra så blir det automatiskt:
”Aha! Det där kan jag använda.”
Karaktärerna känns nästan kusligt verkliga och jag kommer ofta på mig själv med att tänka:
”Undra hur Malin skulle reagera här?”

”Normala” människor kan nog tycka att det låter konstigt. Jo, det kan jag nog hålla med om. Men man måste nog vara lite konstig för att orka hålla på med det här.
Du måste älska ditt eget sällskap, vara din egen chef som bekräftar att du gör ett bra jobb (vilket oftast är en väldigt dålig chef eftersom du för det mesta tvivlar på det du gör och att det troligtvis inte kommer finnas någon som kommer att vilja läsa den skiten du skriver), handlederna smärtar, skrivtid är inte något självklart och när du äntligen är klar med manuset ( som i mitt fall tog två år att skriva ) så tackar förlagen artigt för att de fått tagit del av storverket men att de väljer att avstå från en utgivning. Som löken på laxen får du oftast inte ens veta varför.
Så, ja. Vi är nog ett konstigt släkte. För vi fortsätter ändå.

Men semester?
Jo, det tar jag.

I alla fall i fyra dagar.

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *