Det skrivna ordet blev min livlina

Hej y’all!
Efter en veckas ofrivilligt uppehåll på grund av oförutsedda händelser är ”Blogga hos Bonelli” tillbaka.

Idag ska ni få träffa ytterligare en tjej som jag fått kontakt med tack vare passionen för det skrivna ordet. Det är inte klokt vad ord, text och böcker kan föra samman människor och skapa vänskap för livet.

Tjejen som bär ansvaret för den fina texten nedanför är en riktigt fighter som aldrig ger upp, trots det tidigare trauma som hon bär sviterna av och aldrig kommer bli kvitt ifrån. Hon är en riktig förebild!

Välkommen Eva Jansson!

IMG_0787

 

Tack Åsa, för att jag får slå mig ner i din sköna stora soffa. Jag älskar som du vet att sitta eller halvligga i soffor och skriva. Som jag sett fram emot detta möte med dig och dina läsare!

Ämnet ligger mig väldigt ”nära hem”. Jag får då och då mejl. Det kan lyda  ”Du är så stark och trots att du har det så djävligt så ställer du dig över det och har en positiv energi över det svåra. Det är beundransvärt och inspirerande. Du är en förebild.”

Jag har alltid skrivit och varit en bokmal. Tankar om att bli författare har alltid funnits med mig, fast det var såklart något man ”bara” kunde drömma om att ägna sig åt i den stora riktiga vida världen som vuxen. Man skulle såklart skaffa sig en riktig utbildning, ett riktigt arbete. Få en yrkesidentitet. Bli något. Först vara en student och sedan en flitig arbetare.

Språket i både tal och skrift har alltid fascinerat mig. Diskussioner och debatter, hur vi formar meningar och det vi vill få fram. Förtydliga, påverka, övertyga och beröra. Ethos, phatos, logos. Eller att bara berätta en rafflande historia. Hur spännande som helst. Hade länge planer på att studera lingvistik men tog det säkra kortet och läste  ekonomi och redovisning. Sikte på bra anställning och trygg ekonomi. Blev såklart flitig i min yrkesroll, men det var ändå inte riktig jag …

Jag släppte dock inte språket helt, tog en kvällskurs i retorik. Det var en av det roligaste och intressantaste kurser jag gått på. Retoriker kom på listan.

Mina föräldrar, syskon och någon gammal pojkvän har nog alla en liten hög av Eva-brev. Det är på det sättet jag oftast beskrivit min frustration när diskussioner inte tagit den väg jag önskat, eller när den kört fast.

Sen kom det sig en dag då jag bytte ut siffror och ersatte det med ord. Vilket inte alls var ett medvetet val och det visade sig bli mycket tufft att acceptera, för en del av min identitet försvann från den ena dagen till den andra.. Vem är jag om jag inte har mitt yrke och min titel? Bara en mamma, bara en ”jag”…

Den är viktigare än vi tror ”yrkesidentiteten” både för oss själva och inför andra. Det är med den identiteten vi passar in i det stora hela maskineriet som heter samhälle, oavsett vad vi arbetar med. Det är ofta yrkesidentitet vi säger som det andra ordet då vi presentera oss för nya människor i det sociala rummet,  eller som en följdfråga från den vi småpratar med då vi byter de första artighetsfraserna. Vid ett sådant tillfälle har jag sagt, utan att jag just i stunden förstod vad jag sa…
”Och jag, jag är ingenting…”
Vad sa jag precis?! for det genom huvudet samma sekund som orden landade hos mottagaren. Person i fråga fann sig väldigt snabbt och det hela blev ganska komiskt till slut i sin väldigt tragiska formulering. Jag är efter det mötet ”Eva-allting” för henne och jag är så tacksam över att det var just till henne jag råkade uttryckte mig på det sättet.

Personen som tog min yrkesidentitet ifrån mig var en man,  som under en förmiddag i december 2003 satt bakom ratten i sin bil och inte hade kontroll. Den mannen förändrade mitt liv totalt. Idag lever jag med kroniska smärtor och nervskador. Har efter år av rehabiliteringar och utredningar,  behandlats och utretts. De har kommit fram till att ingen arbetsförmåga finns. Ingen arbetsförmåga som passar in i samhällets ramar. Man faller lätt ur ramen då man blir vingklippt, man kan falla väldigt djupt om det vill sig illa, på många plan. Skrämmande i sig. Men att berätta hur det fungerar i verkligheten kräver ett helt eget blogginlägg. En sådan historia är ett helt kapitel för sig.

Men… Jag tänker inte falla mer än precis utanför vad samhället står för. Skadan har tagit min kropp, till viss del min knopp på grund av bristande uthållighet och energi. Men mer än så ska det inte bli!

Till den mannen som orsakat mina skador skrev jag ett av mina känsligaste, jobbigaste och viktigaste brev någonsin.
Han skulle få veta vad som hänt med mig. Mitt liv före och mitt liv efter. Något släppte inom mig när jag la det brevet på postlådan. Jag kunde gå vidare utan att han skulle komma och störa mina tankar. Han har passerat för att aldrig mer återvända.

Och att skriva är något som jag använder mig av så mycket jag kan och orkar. Jag har skrivit mig igenom smärta, frustration, ilska och med tårar forsande ner för mina kinder, dagar som nätter. Ett sätt för mig att lägga ifrån mig det jobbiga för ett tag, att låta det få ta fäste i orden och texten, rensa upp och få ur mig. Att tillåta det jobbiga få vara vid min sida istället, och i blocket, det ska inte få ta över mig.  Jag får en mental vila under dessa stunder. Vilket påverkar hela mig väldigt positivt. Jag får energi och kan fyllas med glädje och lycka efteråt.

Jag förstod ganska tidigt att det skrivna ordet också berörde mer i min kontakt med myndigheter, som Försäkringskassan, läkare och försäkringsbolag. Mer än att jag talade verbalt och förklarade. Som att det talande ordet kan rinna av lättare, som att inte känslorna blir förankrade på samma sätt, eller kanske inte blir lika tydliga. Då kan jag nog säga att jag är verbal i talet också. Men Det kanske blir jobbigt för mottagaren att höra vad personen framför dem säger, vad den går igenom, alla svårigheter och hinder som rabblas upp. Även om man kan tycka att professionen borde säga annat, att de borde ha en erfarenhet och en kunskap och vara lyhörda.

Men det kan vara mycket som styr i ett möte och som tolkas in. Hur kan en person som ser så frisk och pigg ut ha det så jobbigt? Det är många faktorer som spelar in där omedvetet, hur vi uppfattar det någon säger. Det är vad jag tror.

Ett möte är också väldigt viktigt såklart. Det måste vi ha, öga mot öga.  Men jag  började skriva brev till dem jag mötte i den världen och överlämnade det efter mötet.
Jag gjorde det lika mycket för deras skull som för min.
Tydlighet och ökad förståelse för dem.
Ett avslut på många tankar för mig.

Många gånger fick jag väldigt fin respons tillbaka. De var tacksamma över att jag satte det skrivna ordet på min situation. De förstod och de kunde få en annan inlevelse på hur det kunde se ut en dag, vid olika sammanhang och tillfällen för mig. Mina hinder men också mina egna lösningar. Något de själva sa de kunde ta med sig i mötet med andra patienter och klienter.

Sådana svar var precis det jag önskade. Då hade jag nått hela vägen fram.

Någonstans har jag också tänkt att det såklart finns flera där ute i min situation och som skulle må bra av att  fatta pennan och skriva ner, skriva av sig. Vad det än må vara som kommer och stör i tillvaron. Tillåta att få ner ett par rader, några sidor och sen slå igen pärmen, ta ett djupt andetag och tänka ” okej, nu tar jag det från här”.
Därför är jag ganska öppen med min historia och skriver om det i sociala nätverk då och då.

Med hopp om att jag kanske kastar ut inspiration och en livlina till någon annan som är i behov. Greppet om min livlina släpper jag aldrig, det är här jag ska vara och verka. Och jag  är minsann någonting. Jag heter Eva Jansson och jag är novellist, Fåröakademiker och en blivande författare, samt mamma till tre underbara pojkar.

Tack för er uppmärksamhet och på återseende.

Eva Jansson

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det skrivna ordet blev min livlina

  1. Ebba skriver:

    Åh – Eva, du vet att jag förstår precis allting. Tack, för att du delade med dig här hos Åsa och för att du är du <3
    Kram
    /Ebba

  2. Anja skriver:

    Fina envisa Eva ! Du är allt och lite till.
    Tack för att du är du och min vän ❤
    Kram
    Anja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *