Finns det något ensammare än att vara författare?

Hejsan alla och välkomna till det som är en alldeles utmärkt bra start på helgen!

Idag gästas jag av en man jag träffade på Fårö, då en av mina författarkollegor drog igång ett koncept för två år sedan som numera kallas för Författarveckan på Fårö. Där umgås vi, skriver eller lika gärna inte skriver alls, promenerar på stranden, äter och dricker gott och nördar ner oss med likasinnade. Med andra ord – under en hel vecka är vi bara författare. Läs denna fina beskrivning av hur de flesta av oss upplever det. Och hans första meningar beskriver exakt det som jag ville att ”Blogga hos Bonelli” skulle bli.

Välkommen Ronnie Lundin!

ronnie profilbild

Tack för inbjudan att medverka i ditt soffprogram Åsa.

Oj, nu drömde jag mig nog bort lite. Det här är inte Gomorron Sverige, Efter tio med Malou eller något annat soffprogram där man talar om sitt skrivande och om livet. Fast lite är det så ändå, fast på webben. Och det är lite så vi lever idag, ensamma med massor av vänner på Facebook, men få i verkliga livet.

Speciellt är det nog så för författare. Många av oss sitter hemma och skriver utan större kontakt med livet utanför bubblan. Många av oss vill ha det så. Några skriver obehindrat på ett café, men det skulle inte jag kunna göra. Jag måste ha lugn omkring mig och inte bli störd av bullrande människor. Radion vill jag ha på förstås medan jag lever mig in i mina karaktärers liv och är med dem där de gråter, älskar, slåss och lever.

Jag minns ännu med en lätt rysning hur en av karaktärerna i min första historiska roman ”Ivar Hamarsman”, plötsligt berättade för mig vad han hade gjort när han var ung. det var något jag inte hade planerat men gjorde att slutet knöts ihop på ett bättre sätt.

I ”Hamarsmans dotter”, en bok om en stark kvinna, såg jag min egen mamma på ålderns höst, envis och skulle bara klara av jordbruket på egen hand. I Hamarsmans ättlingar följde ännu en stark kvinna som höll ihop familjen när det krisade.

Ofta tar man delar av sitt eget eller andras liv och för in det i handlingen. ”Och Fårös jord blev till sten” är just en sådan där både min pappa och min farmors berättelser om den säkert märkliga övergången från jordbruks- till industrisamhälle med alla dess brytningar. Farmor, född 1903, såg sin första bil när hon var tolv år. När hon dog började datorn sitt intåg i våra hem.

”Blinka lilla stjärna” är något annorlunda då den beskriver verkliga händelser i nära nutid. Om en flicka i fosterhem som blir illa behandlad, får stryk och blir sexuellt utnyttjad av fosterfadern medan omgivningen blundar. En stark bok som man måste vara förberedd på att läsa.

Dessa fem böcker har jag i stort sett skrivit hemma i min ensamhet. Medan jag skriver vill jag vara ostörd, men i pauserna mellan skrivandet kan jag känna av ensamheten. Då jag är arbetslös, vilket i sig fick mig att börja skriva böcker, träffar jag färre människor än den som har ett jobb att gå till. Att hitta en partner är svårt, och kanske ännu svårare ju äldre man blir. Visst hoppas jag ännu att hitta den rätta, men prognosen är inte så god.

Jag har aldrig varit bra på att ragga, nästan alltid har jag väntat och väntat på ett tillfälle att bedyra min kärlek tills det blivit för sent. Eller när jag slutligen vågat, fått nobben. Ensamheten igen.

Jag har fått leva mig in i mina karaktärers kärleksliv istället. Och det är inte fy skam att få beskriva ett nyförälskat par eller när de grälar. I en kommande bok går jag ett steg längre och beskriver ett lesbiskt förhållande på 1500-talet efter ett förslag från en författarkollega. Det har inte beskrivits förr, tänkte jag. Så läste jag Johanne Hildebrandts böcker om Valhalla i vintras och då såg jag till min förvåning att hon redan skrivit om ett sådant. ”Allt som finns att skriva är redan skrivet”, sa någon och det är nog så. Men man kan variera det på oändligt många sätt. Just kärlek är grundbulten i majoriteten av romanerna och det finns hur många varianter som helst av det. Ändå är varje ny berättelse unik på sitt sätt.

Ensamheten är inte ständig, då skulle man nog bli tokig. Vännerna är viktiga. Och det är alltid kul att vara på marknader och boksläpp, få prata med läsarna och suga i sig det beröm om mina böcker som jag får. Eller att få prata om sitt bokskrivande för en intresserad publik. En sak jag prövade i somras var att anordna en rundtur ”I Hamarsman fotspår”, där jag visade och berättade om platser där böckerna utspelar sig.

Under våren flyttar jag tillbaka till min hemö Fårö och hoppas kunna utveckla sådana saker lite mer. På ett sätt är det en reträtt att flytta tillbaka, för vilken kvinna vill bo med mig på en ö där befolkning och service minskar och man får åka långt för att hitta ett jobb?

Vi får se hur det går. I juni är nästa roman ”Spegelskatten” (alt. Hamarsmans skatt) planerad att ges ut. En roman om skattplundrare idag, en arkeolog som försöker hindra det, en tjej som blir övergiven av sin kille och flyr till Fårö för att läka sorgen plus en uråldrig byse som vaktar den skatt han gömde för 700 år sedan. Det ska bli spännande att se om den kan bli det genombrott som jag väntar på. Och så klart filmanbuden. Men mest av allt hoppas jag på kärleken.

Ronnie G Lundin

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/8/c/4/asabonelli.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 388

4 kommentarer till Finns det något ensammare än att vara författare?

  1. Sussie skriver:

    Vår fina vän Ronnie ❤…..så fint beskrivet! Vi ses väl imorgon eller på söndag då vi kommer till Fårö! Kram

  2. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Bra beskrivet om livets våndor med en positiv knorr

  3. Ronnie Lundin skriver:

    Tack Hanna.Maija. Det är lite svårt att ge ut av sig själv men ofta blir krönikorna bättre då

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *