Fobier

Jo, jag har väl en del. Vissa är värre än andra.
Som till exempel min spindelfobi, som inte undgått någon som känner mig. En annan sak, fast man skulle nog inte kunna kalla det en fobi, är det här med att befinna sig i sociala sammanhang. Att vara tvungen att kliva in i ett rum där du vet att du inte känner någon och där folket står i täta klungor.
Vad gör man då? Ska man bara gå fram, le och säga:
”Hej, får jag vara med här?”
Nä, fy fan. Jag blir fuktig i armhålorna bara av tanken.
Men, när man läser mingelexperternas råd och tips så är det precis så man ska göra.

Det som är synd är ju att man går miste om rätt mycket om man är som mig – en fegis.
Jag skulle verkligen önska att jag var en sådan som var självsäker, alltid hittade intressanta saker att prata om (och slapp den pinsamma tystnaden) och inte minst VÅGADE ta för sig.
Lite mer av: se på mig, lyssna på mig och lite mindre av: eeehhhh … jag … *sväljer hårt*.
Ni fattar.
Men som med alla fobier gäller det att bara ta tjuren vid hornen och göra det.
Det gäller att våga döda den där MEGASUPERDUPERSTORA spindeln (som jag gjorde häromdagen, by the way) och att våga gå in i det där rummet och fram till den där klungan.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.
Jo, okej da. Lite rädd är jag.

Det här inlägget postades i Lite av varje. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *