I förpuppningsstadiet

Välkommen till ett rykande färskt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”!

Idag gästas bloggsoffan av en förlagskollega vars hela väsen andas konstnärssjäl. Hon skriver underbara texter, har ett öga för fotografering och målar fantastiska tavlor.
Läs och njut av novellkaramellen hon bjuder på!

Välkommen AC Collin!

12004893_985210088206936_2416213204216660095_n

 

Hej Åsa!

Kul att vara här (sjunker ner i soffhörnet).

Jag har tänkt på en sak. Brukar du leta fram gamla texter? Vad tänker du när du läser dem? Att det är kul att du har utvecklats, eller ”fan, vad bra jag var redan då?”.

Jag hittade en kortis i en bortglömd mapp. Den hör till kategorin ”har jag verkligen skrivit det här?”, och måste ha kommit till under min skärgårdsromantiska period för ett tiotal år sedan. Jag tänkte att den kanske skulle passa hos dig. Jag bjuder på den. Då finns ett syfte med att den blev till.

———————————————————————————————————-

Varför tar man livet av en människa? Tanken dyker upp när jag sitter vid ångbåtsbryggan. Det är sen eftermiddag. Cinderella lägger till och sommargästerna vinglar iland med all packning. Mannen med kattboxen i ena handen, och en påse färskpotatis i den andra, vad skulle få honom att tappa fattningen? Eller den bleka kvinnan med solglasögon som skymmer halva ansiktet? Hennes man har mjäll i sina buskiga ögonbryn. Hur hög är tröskeln för vanligt folk till vardags?

Det är sånt jag vill diskutera med Jörgen. Vi kan prata om allt. Men han är inte här. Han är i Prag och dricker Absint. Det var han som fick författarstipendiet, inte jag, och det blockerade mig totalt.

”Åk ut och skriv färdigt ditt underverk, darling!” sa han när jag ringde och beklagade mig. ”Nyckeln ligger bakom tidningsbunten på dasset.”

Jag var inte svårövertalad. Det var en tidig morgon i förra veckan. Staden var tillbakalutad och åskvädershet, som Harlem i ett gammalt avsnitt av Baretta. Jag tackade och packade trunken och åkte ut. Och där låg nyckeln, dold bakom glansiga magasin, med bilder av söta pojkar i cowboyhattar och chaps, och inget mer. Jag blev sittande en bra stund, medan regnet äntligen stod som snärtiga ridspön i backen. Det höll i sig tills igår, och idag tänker jag på mord och intriger.

”Nej, ryck upp sig”, säger jag lagom högt när kattmannen går förbi. Han blänger på mig. Jag reser mig och traskar tillbaka till Jörgens stuga. I pentryt under högen av broschyrer med säsongsanpassade recept från Arla ligger min anteckningsbok med svarta pärmar. En alldeles för kort blyertspenna, med IKEA präglat på skaftet, är fäst med en gummisnodd i bokryggen. Jag går ut på terrassen och sätter mig på nedersta trappsteget, trycker ner fötterna i mossan och bläddrar fram en tom sida. Plitar ner följande stolpar:

Namn

Relation

Geografisk plats

Konflikt

Motiv

Vändpunkt

???

Jag stoppar ner anteckningsboken i bakfickan på shortsen. Den får precis plats. På tvättlinan bakom syrénbuskarna hänger min ljusblå munktröja, fortfarande fuktig. Jag skakar ur alla bärfisar innan jag drar den över huvudet, den luktar ändå kväljande sötaktigt.

Kvällen är fin. Solen har legat på i den södervända slänten hela eftermiddagen och det doftar varm tallbacke. Jag är ganska lycklig ändå, tänker jag och följer stigen utmed buskaget bakom Stefan och Lenas hus. Lena ropar:
– Fitzcaraldo! FITZCARALDO!
Stefan hörs inifrån huset:
– Jävla kattjävel.
– Säg inte så!
– Måste du gapa då? Den kommer väl hem när den blir hungrig!
– Har du sett honom sen igår?
Stefan hörs tydligare nu, och ljudet av en kapsylöppnare:
– Du ska skrubba potatisen.
– Stefan, det finns rävar här!
– Jag sköter grillen, du resten, som vi kom överens om. Okej?
Jag antecknar Fitzcaraldo i min bok och smyger vidare. Det sista jag hör är något om ”buksvåger”, och jag skriver ner det också.

Glassboden skymtar strax hitom ångbåtsbryggan. Tätt intill varandra på varsin grön klaffstol sitter två skäggiga män i likadana fiskartröjor. De tittar ut över viken. Tvillingar har alltid fascinerat mig, särskilt vuxna män, och absolut sådana som klär sig identiskt. Jag kommer på mig själv med att röra handen över svanken, innanför byxlinningen, ner över ärret strax ovanför svanskotan. Jag sörjer inte längre. Har jag någonsin gjort det? Jag har en känsla av att mamma tycker att jag borde. Knölen opererades bort innan jag var ett halvår, och hon låter mig inte glömma det.

Jag köper en glass och lutar mig in i skuggan, mot bodens vägg. Jag vill inte störa magin mellan fiskartröjorna. Den roterar där, i tomrummet mellan deras lurviga nackar. Jag slickar i mig av glassen och väntar, väntar. En motorseglare puttrar långsamt förbi i sundet, och då händer det. De börjar prata.
– Lofoten.
– Nä, Smögen.
– Lofoten.
– Säger du det så.
– Ja.
– Då så.
Jag lirkar upp min anteckningsbok och använder väggen som stöd när jag skriver. Pennans udd är trubbig, bokstäverna blir barnsligt knubbiga och för en sekund är jag tillbaka i skolbänken i första klass. Till otåligheten att inte få lära sig mer än en bokstav i veckan. Och minnet av doftsuddet som vi suddade och suddade, medan fröken läste högt ur Sotarpojken. Smulorna samlades ihop, knådades med linjalen till en blyertsgrå jordgubbsdoftande massa.

Lilla söta, varför låter jag sådana här minnen ta plats? Jag ska ju skriva en roman! Jag stoppar ner anteckningsboken och lämnar fiskarbröderna ensamma med sina spegelbilder.
– Du ska alltid ha sista ordet, säger den ene.
– Ja, svarar den andre.
Jag lägger det på minnet.

Jag tar en sväng förbi varvet. Gavelportarna på den faluröda byggnaden står vidöppna och jag tittar in i mörkret. Utmed golvet ligger drivor av sågspån. Från bjälkarna i taket hänger tampar och kedjor. På väggarna verktyg. Det doftar tjära och fuktigt virke. Jag får lust att blunda och andas in, men vågar inte. Det räcker med minnesbilder för idag. När ögonen har vant sig vid dunklet ser jag en gammal köksbänk vid ena långväggen, och ett gammalt kylskåp med svarta fingeravtryck kring handtaget. Vita kaffemuggar står prydligt staplade på varandra och på väggen sitter ett anslag: ”Din morsa jobbar inte här, men din fjolliga farsa!”

Jag ler nöjd. Antecknar.

Jag vänder ut igen och solen är vass i mina ögon. En flakmoped står parkerad i slänten. Här finns inte en människa. Jag greppar styret, drar ner mopeden på grusplanen, sitter upp på sadeln och lyckas starta åbäket. Ger gas och strax bär det av, ut på landsvägen, bort från viken, in över ön, förbi skogar och hagar och vallmoröda ängar. Flugor i munnen. Dofter passerar och håret fladdrar. Huvan på tröjan fylls med luft och smattrar i nacken. Jag tappar ena sandalen, får vända och plocka upp den. När jag böjer mig ner ser jag en överkörd igelkott vid vägkanten. Jag lyfter ner den i diket och täcker med blad, gräs och blommor.

”Nu duggar dagg från dejlom i mörkomånan sjö, och stjärnor stinga hål i himmelen.”

Jag nynnar vidare och önskar att den har det bättre där den är nu.

Det är sent och jag sitter insvept i en filt på terrassen. Himlen är skymningsturkos i nordväst, och indigo rakt ovanför mitt huvud. Myggspiralen osar, men det ger myggen blanka fan i. Jag har bölder, stora som femkronor, på anklarna. Fläkten i min bärbara dator som vilar över mina lår drar igång igen. Värmen fortplantar sig genom filten, och just när jag tänker att det är en ganska behaglig känsla ringer mobilen. Jörgen. Lindrigt nykter.
– Lilla stumpan, allt väl?
Han är den enda som får kalla mig så.
– Det släppte idag, säger jag.
– Härligt. Berätta.
– Han heter Fitzcaraldo.
– Som i Herzog? Lysande! Mer då?
– Han har jobbat på sjön. Lofoten. Kanske Smögen.
– Motiv?
– Lite oklart, det kan finnas en bror i kulisserna, en riktig besserwisser.
– Kain och Abel?
– Och en bögig farsa.
– Nej, snälla, inte det!
Jag skrattar. Ingen är så ärlig som Jörgen.
– Lugn, jag tar en ny tur över ön imorgon. Nya uppslag.
– Skönt att skrivkrampen har släppt, sluddrar han och säger att han tror på mig. Att berättelserna finns där och bara väntar på att plockas upp, förädlas, skruvas till. Jag svarar att han är klok som en bok. Ingen av oss påminner den andre om att det var jag som babblade om berättelsernas förpuppning förra sommaren, när han satt här och tyckte synd om sig själv.
– God natt, min lilla ”fag hag”, skrattar min vän i Prag.
– Jag älskar dig också, svarar jag, men nu har jag ett mord att ta hand om.

: : :

AC Collin

AC Collin är lektören och författarcoachen som äntligen romandebuterade med ”Mamma kom aldrig hem” förra året. I helgen har hon och kollegan Elisabet Norin författarverkstad på Karby Gård i Täby. Det kommer helt säkert handla om gestaltning, och hur man kan mejsla fram litterära karaktärer.

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/8/c/4/asabonelli.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 388

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *