Ibland hatar jag att skriva

För fyra år sedan började jag jobba med ett manus som jag tyckte hade allt det ett manus bör ha.
Intressant intrig, bra karaktärer och ett oväntat slut. Med stor entusiasm kavlade jag upp armarna och satte igång med att skriva. Och som jag skrev. Utan vare sig en synopsis eller begränsande ramar.
Meningarna och orden flög fram på skärmen och jag kände mig som top of the world.
Tills det en dag tog tvärstopp.
Intrigen blev för komplicerad. Hur skulle jag sy ihop det hela?
Karaktärerna blev platta och intetsägande.
Ingenting kändes trovärdigt.
Plötsligt var det som om jag bara satt och ordbajsade för att få manuset klart. Var det detta som kallades skrivkramp?
I samma veva gick jag en distanskurs i konsten att lära sig skriva och nämnde detta för min lärare. Som ett sätt att lösa mina knutar rekommenderade hon mig då att gå på en av hennes weekendkurser. Det kunde vara botemedlet. Sagt och gjort. Pengarna betalades in och off I went.
Hur var den då?
Helt okej. Men löste det mitt problem ..? Njä.
För det kan ingen annan än jag fixa.
Det stavas nämligen S J Ä L V F Ö R T R O E N D E.
Så vad gjorde jag?
Jag lade det pågående manuset åt sidan och började på ett nytt med en mer lättuggad historia. Visst kämpade jag med samma saker även där men jag fick det klart och lärde mig massor på vägen.
Så i väntan på svar från förlag har jag nu gått tillbaka till det gamla och fortsatt på det.
Men det är något med det här som får mig att vilja skicka datorn in i väggen.
Det har ju inte heller hjälpt att jag fått ett mail från ett förlag som talat om för mig att det inte fanns mycket i det färdigskrivna manuset som han gillade.
Jag har för mig att lågvattenmärke, upprepningar och meningslösa dialoger var några av de ord som nämndes.
Jo, jag VET att de flesta som skickat in manus får höra samma sak och jag VET att de flesta får uppleva en enda lång refuseringsturné. Men det känns.

Så, vad händer nu då?
Jo, jag har tryckt ut det jag skrivit hittills och börjat redigera även fast manuset inte är klart. Det är ett måste för kunna hitta tillbaka till känslan jag hade för fyra år sedan. Hur tänkte jag? Vad ville jag berätta? Vart ville jag komma? Var finns hålen i storyn? Är dessa dialoger meningslösa? Upprepar jag mig och skriver läsaren på näsan?
Så jag försöker verkligen ta till mig det förläggaren skrev i sitt mail och tillämpa det i mitt nya arbete.
Japp, det är svårt.
Skitsvårt till och med.
Och för säkerhets skull läser jag avundsjukt när andra författare berättar att de bara skriver och skriver och skriver …
Ja e int´bitter, ja int´.

Ibland hatar jag verkligen att skriva.
Varför då fortsätta?
För att jag älskar det.

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/8/c/4/asabonelli.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 388

7 kommentarer till Ibland hatar jag att skriva

  1. Eva Rydinger skriver:

    Hej, har du låtit någon skrivkompis läsa? Om du känner någon du har förtroende för kan det vara en bra väg, min erfarenhet. Vad var det för förläggare som ansträngde sig för att såga dig så? Är det ens något att bry sig om?
    Kör hårt!
    Eva

    • asabonelli skriver:

      Jadå, jag har haft fyra personer som helt oberoende av varandra har läst manuset. En som jobbar i den miljön som manuset utspelar sig, en vän, en professor i journalistik och en ”vanlig läsare”.
      Om det är någon förläggare som är något att bry sig om? Antagligen inte, men orden fastnade…
      En del av det han skrev var konstruktiv kritik men en del var lite väl hårt, tycker jag nog.

  2. Åsa Hellberg skriver:

    Men vad var det för elak förläggare (eller var det din tolkning av det han skev?:) Annars håller jag med, självförtroendet är verkligen inte alltid på topp …

    • asabonelli skriver:

      Nej, det var inte min tolkning utan det var hans exakta ord.
      Det sved. Men det är bara bryta ihop och gå vidare.
      Finns inte så mycket annat göra. :)

  3. Kaj Karlsson skriver:

    Hej,

    Det är jag som är förläggaren som nämns. Jag är medveten om att en del formuleringar var hårda, men jag såg det som att jag gör dig en tjänst genom att vara rak. Det kan vara konstruktivt även om orden i sig är negativa. Jag har själv fått generell feedback från förlag som vaggade in mig i felaktiga uppfattningar om att allt var bra och som inte hjälpte mig framåt.

    Om ett år tror jag du ser mina synpunkter i ett annat ljus.

    Samtidigt är det bara min individuella uppfattning utifrån egna erfarenheter och kunskaper. Det betyder inte att manuset inte kan finna sina läsare.

    Att skriva romaner handlar mycket om att bita ihop, ta ytterligare ett steg i motvinden och tro på sig själv. Kör hårt!

    /Kaj

  4. Ina skriver:

    Tror jag vill säga något här, eftersom jag är en av dem som läser Åsas manus och som dessutom gratulerat till att en förläggare de facto ansträngt sig för att ge konstruktiv feed-back till Åsa även om den svider. För det gör det när man blir refuserad. Men det ingår liksom i hela processen och det vet både jag och Åsa. Det är också förläggarens jobb att se om ett manus är säljbart, för vilken författare skulle sedan vilja se sin bok ligga där och damma i boklådornas hyllor oläst av alla? Inte jag. Det handlar precis som Åsa också säger om självförtroende. Bara för att en bok blir förlagd betyder det inte ännu mer hårt arbete…det är rätt tufft att få tillbaka manuset från en redaktör inför tryck för att göra ”lite ändringar” och se sida upp och ned rödmarkerade. Det svider även det.

    Så Åsa, kämpa på med både manuset och självförtroendet. Ditt jobb är att skriva, och om Gud vill och byxorna håller, så slipper jag inom en snar framtid att läsa det du skrivit i Wordformat och kan ligga i hängmattan och bläddra i mitt förhandsex istället.

    Kaj, du kan få läsa mitt manus vilken dag du vill och refusera mig. Jag gillade nämnligen att du inte bara tog dig tid att läsa utan även ge en sådan konkret feed-back. Det är värt guld att få det istället för standardbrevet.

    Tjingelong!

    • asabonelli skriver:

      Tror jag också måste säga något här. :o)
      Det var inte refuseringen i sig som var jobbig (jo, det är sant) för det får alla smaka på som skriver romaner, utan det var väl mer det att omdömet på något man jobbat så länge med fick sådan svidande kritik.
      Men precis som Ina säger, vilket jag också skrev i ett mail till min coach, så uppskattade jag att Kaj tog sig tid och gav en utförlig feedback. Det är extremt ovanligt. Det skrev jag även till dig, Kaj.
      Men jag tror inte det är mer än mänskligt att känna sig en aning stukad och bli fylld av tvivel.
      Kan jag det här?
      Varför håller jag på?
      Jag kanske inte är eller kommer att bli bättre än så här.
      Men jag känner mig själv. Jag behöver bara en liten tid till att slicka mina sår och sedan är det bara att spotta i nävarna igen.
      Ge upp?
      Njä.
      Det är inget alternativ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *