Ibland skäms jag

Många frågar mig vad jag gör halva dagarna eftersom jag inte jobbar mer än tre dagar i veckan á tre timmar.
På en gång börjar jag känna mig osäker.
Ska jag säga som det är eller ska jag ljuga?
För faktum är att jag fortfarande inte är riktigt bekväm i att tala om för folk att jag skriver. Jag har dock blivit bättre på det men det var inte alltför länge sedan som jag brukade titta ner i golvet och mumla något om att jag ”Skriver lite …” och genast börja prata om något annat.
På något underligt sätt är det genant att tala om att ”Jag skriver minsann böcker.”
Författarskapet är så höljt i dunkel och skapar en bild av en människa som är en aning svår och har någon sorts överjordisk kontakt med kosmos som ingen annan – tja, om du inte skriver själv då förstås – har. Där sitter vi med rödvinsglaset som enda sällskap och väntar på att den stora INSPIRATIONEN ska drabba oss och när vi äntligen hamnar i trans så är vi okontaktbara.

Det kunde inte vara en mer felaktig bild.
Därför blir jag så glad när storheter som Jan Guillou, Camilla Läckberg och Elizabeth George slår hål på myten och ropar ”Skitsnack!”.
Herr Guillou säger: ”Det är bara att få ner skiten på papper.”
Camilla Läckberg säger: ”Det är bara att slå ner rumpan på stolen och göra jobbet.”
Elizabeth George kallar det ”Baksideklister”. (Eller hon kan ha citerat någon annan.)
I vilket fall som helst – det är ett hårt jobb som kräver envishet och målmedvetenhet.

Jag och min partner är just nu inne i en fas då vi ska få ordning på etthundrafyrtiosju sidor som från början varit tvåhundratrettio. Japp, gott folk. Så många sidor har jag redigerat bort. Sidor som jag kämpat, svettats, lett och tvivlat över. Men det är så det är.
Det är så det är att skriva.
Men, det kommer att bli bra.
Det har vi bestämt.
Sådeså.

 

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *