Inte får man cancer på julafton?

 Hej och välkomna allihop till veckans avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”. Idag gästas jag av Anne-Lie Högberg som jag träffade på en skrivkurs för ett antal år sedan. Nu är det dags att ni får ta del av hennes starka berättelse.

*************************************

Hej Åsa, och tack för att jag får vara med!

Jag heter Anne-Lie och är 51 år. Jag bor i Bålsta med min man. Jag har fem barn och två barnbarn. Efter att ha jobbat flera år inom ekonomi och administration jobbar jag nu på heltid med mitt skrivande. Förutom att läsa är mitt största intresse familj och vänner. Jag är en glad tjej och försöker tänka positivt i alla lägen. Och det har verkligen behövts.

  
 Den 23/10- 2013 släppte jag min första roman. Efter ett hårt slit med boken var min lycka fullständig. Jag hade tre releasefester med över 250 besökare, som gratulerade med fina presenter och köpte både en och flera böcker. Kvällarna var magiska!

Dagarna och veckorna efter översköljdes jag av sms, meddelanden, telefonsamtal och mejl. Alla älskade historien om Agnes och frågade när nästa bok skulle komma. Men någon uppföljare hade jag inte planerat – jag hade inte förväntat mig någon respons överhuvudtaget.

Sedan hände det som inte fick hända. Tre veckor efter debuten drabbades jag av elakartad bröstcancer. Nu var det inte på julafton som jag upptäckte min knöl. Men det spelar ingen roll. Det jag vill säga är att det inte finns någon lämplig tidpunkt för den ovälkomna gästen att dyka upp. För den som blir drabbad är det ALLTID en katastrof. På ett eller annat sätt. Framför allt mentalt.

Det var som om någon verkligen ryckte undan mattan från mig.
Igen.
Var det inte meningen att jag skulle få vara lycklig? Var tionde år har det varit det en ny verklighetscheck för mig …

1994: Skilsmässa

2004: Min nuvarande man får en hjärnblödning

2013–2014: Bröstcancer

Det är idag EXAKT två år sedan jag opererade bort mitt vänstra bröst. Ett slitsamt halvår följde med cellgifter och strålning. Därefter var det dags för den tuffa återhämtningen som har tagit sin tid.

Jag har varit så rädd för att dö. Jag är fortfarande rädd, men också säker. Jag ska inte dö nu. Jag ska fortsätta kämpa, för mitt och min stora familjs liv. Jag ska fortsätta vara positiv och försöka njuta av nuet. Det som är just nu. Det är det livet jag älskar.

Till sommaren 2016 kommer äntligen uppföljaren. Liksom i debutboken väver jag in självupplevda livshändelser i min berättelse om Agnes.

Jag försöker skriva känslosamt om rädslan när sjukdomen drabbar Agnes och hennes familj, och om livets bakslag.

”Väck mig när det är över” blir min andra roman och den första utgiven på Ordberoende förlag. Det är en fristående uppföljare till ”Det kommer aldrig mer vara du”, min första bok.

I den nya boken blir det ofrånkomligt, Agnes får bröstcancer. När motgångarna hopar sig måste Agnes hålla hårt i det hon tror på. Denna gång är det full storm och döden flåsar henne i nacken. Allt ställs på sin spets och stora bekymmer blir små när hennes livs största kamp måste övervinnas. Hon måste överleva.

Här följer ett utdrag ur den nya boken:

Agnes stod ensam framför den stora spegeln i sovrummet och inspekterade sin kropp. Inspekterade sig själv. Naken. Inte en tråd hade hon på sig. Inget som kunde dölja det som hon dolt för de flesta. Och även för sig själv. Varje morgon hade hon varit snabb med att krypa in i sin mjuka morgonrock innan hon klev ur sängen. Sedan hade hon gömt sig i stora tröjor eller vida klänningar. Hon hade fram till nu undvikit sin fina spegel som hon ärvt av sin mormor. Den vackra ramen av guldfärgat snidat trä. Som hon dansat framför när hon var barn. Som hon länge trott var av äkta guld. Den sista tiden hade hon gått omvägar förbi den. Vänt huvudet åt sidan när hon passerat. Nu tvingade hon sig själv att titta.

Det var hennes kropp, men ändå inte. Ögonen var hennes. Munnen och näsan. Ja armarna och benen också.

Händerna gick automatiskt upp till huvudet. Den främmande skallen som de flesta dagar hade en ful, tråkig peruk på sig. Eller en käck, ärtig mössa. Nu strök hon långsamt med fingrarna över sin kala hjässa. Här och var hade små tunna fjun börjat komma tillbaka.

Självklart kunde hon alla mantran utantill: Älska din kropp! Du duger som du är! Älska dig själv!

Men om det inte var så då? Om man inte kunde älska sig själv, eftersom man helt plötsligt såg helt annorlunda ut? Om ens kropp ändrades utan att man kunde göra ett jävla skit för att stoppa förändringen?

På bara ett halvår hade hennes kropp förvandlats till någon helt annans. Hur vande man sig vid det? Agnes tog ett tag om magen med båda händerna, den stora, bleka fluffiga jävla degen. Klämde och tryckte. Som en stor vit pösig kudde. Ja den var mjuk som en kudde. Men äcklig. Hon släppte snabbt taget, som om hon bränt sig. Axlarna sjönk ihop och armarna blev hängande slappt längs sidan.

En kvinna utan mage är en säng utan kudde.

Jo, jo, det var säkert sant. Och ja, hon hade fött tre barn. Klart att magen inte kunde se ut som när hon var tjugo. Det fattade hon väl. Hon var ju inte dum heller. Men det spelade ingen roll. Man kände som man kände. Hon kände som hon kände. Det var bara så.

Hon svalde. Klumpen i halsen satt fast. Hon drog med baksidan av handen över kinden. Om man ändå hatade den där magen? Magen som uppkommit på grund av mediciner hon inte fick vara utan. Läkemedel som skulle hålla henne vid liv. Som skulle hålla det dödligt sjuka borta. Då var det bara att acceptera. Att acceptera sitt nya jag.

Rumpan var som förut. Trosorna var också sedan förut. Urtvättade, slitna. Låren var gropiga och påminde om månytan. Men en månlandning hade väl aldrig dödat någon. Ojämnheterna var en naturlig förändring som hon kunde leva med.

Hon strök med handen över sin platta bröstkorg. Pekfingret följde det illröda ärret som gick från armhålan nästan ända fram till högerbröstet. Som om det letade efter sin bortopererade kompis.

Ärret var jättefint, ett perfekt ärr. Kirurgen hade gjort ett kanonjobb. Han var ett proffs. Han kunde verkligen sitt hantverk. Omtyckt och omtalad. Den bästa av de bästa.

Men vad fan brydde hon sig om det. Hennes kropp var stympad.

 

Följ gärna mig och mitt författarskap på:

anneliehogberg.se

Facebook: Anne-Lie Högberg Författare

Instagram: anneliehogberg

Läs min debutroman: ”Det kommer aldrig mer vara du” innan uppföljaren kommer.

Den går att köpa här:

https://www.adlibris.com/se/bok/det-kommer-aldrig-mer-vara-du-9789187548192

Eller här:

http://www.bokus.com/bok/9789187548192/det-kommer-aldrig-mer-vara-du/

 

  

Anne-Lie Högberg

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Inte får man cancer på julafton?

  1. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Gripande skildring.
    Tufft
    Ser fram emot att läsa nya boken❤️

  2. Anne-Lie skriver:

    Men tack! Hoppas du kommer gilla nästa bok :)
    kram <3

  3. Marina skriver:

    Gripande. Har din bok som ska med till Thailand i januari?Lycka till i framtiden/kram

  4. Emmelie skriver:

    Tack för att du delade med dig Anne-Lie. Vad träffande du skriver, ser verkligen fram emot uppföljaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *