Inte visste jag …

Hej alla! Det är så glädjande att ni hittar tillbaka hit varje fredag och det betyder ju att även ni gillar historier och är nyfikna på vilken gäst som ska dyka upp.

Den här veckan gästas jag av en driven, och i mina ögon, eldsjäl och vardagshjälte. Hon är dessutom en duktig författare och hjälpte mig med väldigt bra feedback när jag skrev min debutroman.

Välkommen Carina, AKA SuperCarina, Aynsley!

 

Inte visste jag när jag vaknade, den där lördagmorgonen i februari 2010, att det var dagen mitt liv skulle förändras.

Jag fixade morgonkaffet, öppnade sedan datorn och hittade ett mail från en bekant: Det här är kanske nåt för dig? Den bifogade filen var ett resebyråprogram. Jag läste om en tre veckor lång resa som började i Nepals huvudstad Kathmandu, fortsatte med trekking i Himalaya och avslutades vid Taj Mahal i Agra, Indien. Jag såg foton på berg, munkar och kloster, vacker natur, glittrande tempel och mörkhyade, storögda barn. Jag visste att hit vill jag åka, det här måste jag göra. När jag klev upp ur sängen för att ringa resebyrån upptäckte jag att tårar rann nerför kinderna.

Ett halvår senare stod jag på Arlanda, i nyinköpta vandrarkängor och lycklig i kroppen. Mitt stora äventyr! Jag skulle till Nepal. Varför det lockade visste jag inte, men bilderna i reseprogrammet hade fångat mig. Jag älskade redan det där landet.

Vilka äventyr jag fick vara med om! Allt jag sett på de fantastiska fotona förverkligades. Vi besökte kloster på 3500 meters höjd och jag diskuterade Buddhas nedstigning från himlen med tibetanska lamor. I nio dagar vandrade vi i sagolik natur i Langtangpasset i Himalaya, åt och sov i byar som tragiskt nog försvann vid jordbävningarna i våras. Vi åkte på rundturer med excellenta guider, träffade nepaleser och fick se deras vardag. Alltför snart hade tjugoen dagar passerat och jag satt på ett plan med destination Arlanda, Sweden. Jag grät så jag måste sätta på mig solglasögonen. Jag ville inte åka hem. Eller rättare sagt, jag ville inte åka därifrån. Där och då bestämde jag mig för att återvända. Snart.


För att göra en lång historia väldigt kort landade jag för andra gången i mitt liv på Tribhuvan International Airport i Kathmandu ett år senare. I tre månader bodde jag på buddhistiskt kloster och jag jobbade som volontär på ett hem för före detta gatubarn. Jag firade jul-, nyårsafton och min femtioårsdag tillsammans med sju små fantastiska varelser som för alltid bosatt sig i mitt hjärta. En av dem myntade uttrycket som numer är mitt varumärke och firmanamn. Den femåriga barnhemsflickan Aliza sa: Mam, ajj la vjoo. (I love you)


Det var där, i Kathmandu, jag började blogga. Långt efter att jag kommit hem, december 2012, samlade jag texterna och gav ut min bloggbok, Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal. Utgivningen gav mersmak och under 2013 gick jag skrivar- och författarkurser för bland andra Jorun Modén och Dag Öhrlund. Jag fick en novell publicerad och sedan rullade det på. Under 2014 och 2015 har jag fått nitton noveller antagna i olika sammanhang och har också gett ut min egen kortroman, Grannen from hell. Jag är (till min stora glädje och stolthet) översatt och utgiven i Nederländerna, på nätet och på papper. Det stora projektet är min roman, med handling som utspelar sig i Sverige och Nepal. Vi får se när den blir klar.

Det var också där, i Nepal, som nästa idé föddes – att försöka hjälpa några av dessa oerhört fattiga människor, hemlösa och gatubarn. Drömmen var att starta en skola, men jag är realist nog att inse att det enorma ansvaret skulle ta död på mig. I stället började jag, i mycket liten skala, köpa med mig handgjorda smycken hem för att sälja till kompisar och vänner. Nästa gång jag åkte till Kathmandu tog jag med pengarna och köpte mer smycken och fler saker, direkt från kvinnor i kooperativ eller med egna företag. Jag inbillade mig (och gör så fortfarande) att genom att handla direkt från kvinnor kommer pengarna barnen till godo. Numer driver jag verksamheten i företagsform och under mitt eget varumärke Ajj La Vjoo.

 

 Just nu befinner jag mig i Kathmandu. I nio dagar besöker jag barnhem, åker med hjälpsändningar till slumområde och gatubarn, hälsar på i ett djursjukhus, träffar gamla och nya leverantörer, fikar med vänner och kramar ”mina” ungar. Jag fotograferar, skriver och planerar.

Inte visste jag när jag vaknade, den där lördagmorgonen i februari 2010, att det var den dagen mitt liv skulle förändras.

(Följ gärna min reseblogg: www.supercarina.se och har du lust läser du mer om min verksamhet på www.aynsley.se )

Carina Aynsley

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *