JAAAAA!! Jag kan springa!!

Välkomna till ett nytt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”!
 Veckans gäst är en fartfylld tjej som jag träffade genom ett par vänner. Det slutade med att vi spenderade två härliga veckor tillsammans i Spanien och därmed fick  möjligheten att lära känna varandra bättre. Gissa hur glad jag blev när det visade sig att vi har skrivandet som ett gemensamt intresse? Jag tycker hon är otroligt modig som vågar ta upp ett sådant tabubelagt ämne som det ni nu ska få läsa om.

Välkommen Anna Wohlfahrt Staaf!

Hej! Åsa!

Jättekul att få landa i din soffa en stund.

Vem är jag då? Jag heter Anna Wohlfahrt Staaf och arbetar som sjukgymnast och hälsorådgivare på ett stort företag i Lund. Jag har mångårig erfarenhet som tränare, utbildare och inspiratör inom träningsbranschen och tycker så klart att rörelse är lika viktigt som att borsta tänderna.

Jag tänker dela med mig av något som länge var en hemlighet. Något jag kämpade hårt för att dölja. Men nu är det dags. Här kommer den ljuva sanningen.

För vem vet, kanske just du som läser detta går och bär på samma våta hemlighet?

Jag KAN springa!

image001

HURRA, jag kan springa! Det händer faktiskt ingenting. Uppför en backe och ner för nästa. Nä, ingenting. Olika tempon, hoppar upp på en mur. Ingenting nu heller? Hoppar flera gånger. Shit, det funkar verkligen. Hurra!

Första gången det hände var för några år sedan när jag instruerade en av mina dansklasser. Plötsligt, mitt under passet, helt utan förvarning hände det. Jag fick panik. Tänk om någon hade sett. Förhoppningsvis trodde de bara att jag var svettig…i grenen??

Sedan hände det igen, och igen, och tillslut så fort jag tränade. Det kändes som om livet var slut. Instruktör och sjukgymnast. Full fart i livet och på jobbet. Alltid aktiv. Hur skulle det bli nu?

Jag började träna med dubbla trosskydd. Det funkade ett tag.

Jag kissade och kissade igen. Jag ”försäkerhets-skull” kissade ett par gånger innan varje träningspass, men ”svettades” trots det lite för ofta i grenen. Konditionen var på topp men jag kände mig tung. Tung i sinnet och i hjärtat. Ledsen.

Så småningom kröp jag till korset. Jag gick till Ica och köpte mitt första paket TENA INKONTINENSSKYDD.  Så osexigt! Jag som trodde att det bara var tanter som använde sådana. Jag hade liksom aldrig tänkt att just TENA reklamen snackade med mig.

Det kändes som om bokstäverna på paketet blinkade i neon och lyste upp hela min varukorg. Livrädd att möta någon jag kände smusslade jag ner det ljusgröna paketet längst ner i korgen. Jag scannade för säkerhets skull mina varor själv för att slippa lägga upp dem framför näsan på kassörskan. Suck.

Jag knep och knep. Och jag knep och jag knep. Träningen och mina klasser fortsatte som vanligt. Jag bet ihop och bröt ihop om vartannat. Till slut bestämde jag mig för att den där lilla defekten inte skulle få stoppa mig. Jag började träna ännu hårdare. Både bäckenbotten, men också resten av kroppen. Jag körde stenhårt i ren frustration och ilska.

Jag putsade upp min kilometertid och hamnade helt oväntat på prispallen efter ett galet terränglopp. Jag var helt slut och fruktansvärt lycklig efter nästan tre timmars löpning i vild terräng. Samtidigt som jag skålade i champagne och firade min tredje plats var jag fullkomligt medveten om den tunga, våta tegelstenen som nära svämmade över mellan benen på mig.

Tänk om mina grannar på prispallen skulle känna lukten eller om klumpen i brallorna skulle synas på fotot. Fan också!

Till slut blev det för mycket. Det tog helt enkelt udden av så många härliga upplevelser. Jag orkade inte låtsas längre.  Jag som älskar rörelse. Jag som jobbar med rörelse. Jag kände att jag skulle förtvina om det här inte fick ett slut.

Jag tog mod till mig och bokade en tid hos gynekologen. Det kändes så jobbigt. Vad skulle jag säga?

  • Hej, jag är 45 år och använder blöja.

Varför skulle det här hända just mig…?

När jag med sänkt blick berättade för gynekologen om min hemlighet möttes jag av ett helt annat ansiktsuttryck än jag hade väntat mig.
”Anna, det här är jättevanligt och inget att skämmas för. Eftersom så få pratar om det är det lätt att tro att man är ensam. Du är den typiska patienten. Du är dryga 40, du har fött stora barn och du är fysiskt aktiv. Det du lider av är ansträngningsinkontinens.”

Va fan!!! Ansträngningsinkontinens, ansträngningsinkontinens…
AAANSTRÄNGNINGSINKONTINÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNS!

”Anna, hallå? Hör du mig? Det går att fixa med ett enkelt ingrepp, en så kallad TVT operation.”

Efter en hälsoenkät, ett par dagars ”kissfrekvenskontroll” och ett besök hos en snygg (vad pinsamt) överläkare på Gyn var det klart. Jag hade kvalat in i operationskön. Sedan började några långa månaders väntan och med den en hel del funderingar.
Tänk om det inte funkar? Tänk om jag blir skadad under operationen eller ännu värre inte vaknar upp ur narkosen? Jag googlade på allt som hade med inkontinens att göra och började knipträna som en galning. Jag, självaste sjukgymnasten, skulle nog klara det här utan operation.
Jag knep och jag knep, och jag knep och jag knep. Och jag fortsatte att kissa på mig ända till operationskallelsen damp ner i brevlådan fem månader senare.

Så blev det gjort. Enkelt och lätt. Och när jag hade druckit upp saften och tömt blåsan ordentligt blev jag utsläppt från dagkirurgen.

”Anna, kom i håg att du inte får träna på en månad.”
”Det är ok, men jag tänker PRATA om det! Jag tänker förklara för ALLA som frågar, eller kanske inte frågar, vad jag varit med om.”

HALLÅ, HÖR DU MIG?
DET. FINNS. HJÄLP. ATT. FÅ.
DU BEHÖVER INTE SPRINGA MED EN TUNG, GENOMSUR TEGELSTEN I BRALLORNA RESTEN AV LIVET.
DET ÄR INGET ATT SKÄMMAS FÖR.

HÖR DU DET!?
JAG KAN SÄGA DET ÄNNU HÖGRE OM DU VILL!
JAG KAN SPRINGA UTAN ATT KISSA PÅ MIG!

Det är inte lätt när man känner sig ensam, ofräsch och livrädd för att bli avslöjad. Men kom ihåg att du inte är ensam. Det här är jättevanligt och om du vågar prata om det så kommer du att märka det.
Så du, om du går och kniper på samma våta hemlighet, så låt för bövelen inte blåsan blåsa dig på livet!

Åsa, tack för att jag fick sitta i din soffa en stund!

Kram Anna

PS 1: Aaaaaatjo!….nope ingenting nu heller.
PS 2: En TVT operation innebär i korthet att ett tunt syntetband sätts på plats under urinröret som ett stöd som förhindrar eller kraftigt minska läckage i samband med ansträngning. Ingreppet tar cirka 20 min.
PS 3: Behöver du nå mig för att snacka om det här så skicka ett mess på Facebook

Du hittar mig på https://www.facebook.com/anna.w.staaf

 

 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *