Jag är en sucker för lyckliga slut

Hejsan och välkommen till min bloggsoffa! 

Idag gästas jag av en förlagskollega som just härom månaden släppte sin andra bok, ”Tjugo år till dig”, som är den fristående uppföljaren till den läsarrosade debutromanen ”Tills kärleken skiljer oss”. Hon är en ödmjuk, begåvad tjej och det gör mig så glad att hennes bok nummer två får lika mycket positiv respons som hennes debut.

Välkommen Anna Lönnqvist!


Hej Åsa och tack för att jag får vara med i din fina och somriga bloggsoffa! Jag har med stort intresse följt tidigare inlägg och funderade länge vad jag skulle skriva. Det finns en händelse i livet som påverkat mig mer än allt annat, förutom mina barns födelse förstås. Skulle jag skriva om den? Men varför? Kanske för att min pappa är en av de personer som fått mig att tro att allt (nästan allt) är möjligt, men också att man måste kämpa hårt om man vill något. Inga resultat kommer av sig själv. Utan hans ord hade jag aldrig skrivit två böcker och varit på väg att skriva en tredje. För att skriva böcker är ett kämpande, ett hårt jobb. Jag älskar det! Men jäklar vad svårt det är, och konstigt nog blir det svårare för varje bok. Kanske för att mina egna krav ökar?

”Vi ska gräva guld i USA …”

Det är en fantastisk sommar. Den varmaste och soligaste på länge. Folk badar i fontänen vid Sergels torg i Stockholm och Sverige tar brons i fotbolls-VM. Det är folkfest i hela landet och det finns nog inte någon som inte älskar Thomas Ravelli. Ni minns väl straffräddningen i kvartsfinalen mot Rumänien? Rysningar.

Ändå är jag som i en dimma. Jag ser alla matcher i VM och jag njuter av värmen. Eller njuter är fel ord, men den får kylan inombords att tina. Den får mig att ta mig genom dagarna. För några veckor tidigare har det värsta hänt. Men låt oss börja ytterligare en vecka innan det.

En varm junidag 2004. Ett universitet i Linköping. En fyra timmar lång intervju. Om jag ger rätt svar är biljetten till läkarlinjen min. Om jag svarar fel är jag ute ur leken och får fortsätta traggla matematik och fysik på civilingenjörslinjen på KTH. Konkurrensen är stenhård. Få platser, många sökanden. Ändå har de flesta redan sållats ut. Det här är tredje och sista urvalsrundan. Det är nu det gäller.

Hur förbereder man sig för något man aldrig har varit med om förut? Sommaren 2004 var Internet fortfarande i sin linda, att googla för att få svar fanns inte. Och att ta in läkarstudenter via intervjuer var nytt. Jag hade ingen att rådfråga. Ingen att diskutera med. Ändå försökte jag föreställa mig hur intervjun skulle bli. Övade genom att träna in svaren på frågorna de borde ställa. Varför vill du bli läkare? Vad gör dig till en bra läkare? Varför ska vi välja dig? En anställningsintervju var det jag såg framför mig. Men det blir aldrig som man har tänkt sig och det som förvånade mig mest under den här eftermiddagen i Linköping var att läkarna som intervjuade mig var så trevliga. Jag hade föreställt mig långa och svettiga timmar med professorer i grått hår och barska miner, som skulle mota in mig i ett hörn som jag inte skulle kunna ta mig ur. I stället kändes det som att sitta och prata med ett gäng kompisar, och efteråt var jag enormt lättad. Det var alltså inte värre än så här?
Jag tror att det var det jag föll på, att jag vaggades in i en trygg och lättsam jargong, vilket gjorde att jag inte var tillräckligt vass och alert i mina svar. Men jag tror också att jag hade varit med om för lite för att bli en av de utvalda. Jag var bara tjugo år och hade vuxit upp med båda mina föräldrar i en mellanstor stad. Jag var en typisk Svensson utan livserfarenhet och motgångar.

”Har du varit med om något svårt i livet och hur hanterade du i så fall det?” var en av intervjufrågorna som jag fick.
”Jag var i Nya Zeeland som utbytesstudent ett år och det var förstås jobbigt att vara ensam så långt hemifrån …” Inte riktigt rätt svar om du vill bli läkare.

Och så händer det ofattbara. Bara några dagar efter intervjun är jag och min pappa ute och springer i skogarna utanför min hemstad Luleå. Ett åderbråck brister i hans hjärna och han får en hjärnblödning som slår ut allt och dör efter några dagar i djup medvetslöshet, bara femtioett år gammal. Jag glömmer aldrig ljuset på himlen den sommarkvällen. Inte heller ambulansen som kom till undsättning eller civilpoliserna som skjutsade mig till sjukhuset. Så ensam jag kände mig då! Junikvällar gör mig fortfarande vemodig. Jag blir alltid på helspänn när jag hör sirener och ser ambulanser. Har du varit med om något svårt …? Ironin.
Det var nog inte meningen att jag skulle bli läkare. Och vissa saker går inte att förbereda sig på innan de händer. Som smärtan att från en dag till en annan förlora någon för alltid. Eller för den delen att släppa en bok om man aldrig har varit med om det förut, även om det är en annan typ av känslor – nervositet, upprymdhet, ren och sann glädje och spänning.

Våren 2014, nästan exakt tjugo år efter att min pappa gick bort kom min debutroman ”Tills kärleken skiljer oss”. I juni i år släpptes den helt fristående uppföljaren ”Tjugo år till dig”. Jag skriver relationsromaner/feelgood och för mig är det viktigt med lyckliga slut. Inte i alla romaner, men i mina egna. Det ska finnas ett hopp, ett ljus. Helst en storslagen kärleksscen. Sådant älskar jag själv att läsa! Sedan behöver vägen till slutet inte vara lätt, ska inte ens vara det. Men the end ska helst vara skrivet i ett rosa, romantiskt skimmer. Jag ska ha ett leende på läpparna eller gråta en tår av lycka. Jag ska vara varm ända in i själen. Jag kan inte hjälpa det, och jag kommer heller aldrig att skämmas för det, att jag är en sucker för den typen av slut.

Om ni vill följa mig finns jag på följande ställen:
http://annalonnqvist.com/
https://www.facebook.com/lonnqvistanna
https://www.instagram.com/annalonnqvist/

Hoppas ni har en fantastisk sommar!

Anna Lönnqvist

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *