Jag gjorde slut med min mamma

Hej både nya och gamla läsare och det är dags för ett nytt avsnitt av ”Blogga hos Bonelli”.

En av fördelarna med att jag skriva böcker är att jag fått möjligheten att lära känna så många fina och generösa människor.  Som peppar när det känns motigt och som gläds och applåderar när det går bra.

Dagens gäst är en tjej som alltid har ett vänligt ord och en varm kram till övers. Hon skickar meddelande bara för att tala om att det var på tok för länge sedan vi sågs och att hon saknar mig.
Jag är så glad över att hon är en av mina närmaste skrivarvänner.
Och så är hon en bad-ass på att skriva erotik och lade grunden för en ny genre:
Erotic-crime.

Välkommen Susanne Ahlenius! 

1960974_486116678180885_735153401869308077_o

Hej Åsa, din soffa med de färgglada kuddar ser väldigt inbjudande, så jag kryper upp här i ena hörnet.

Hoppet är det sista som lämnar en sägs det.
Mitt hopp tog slut när jag var arton år, och då hade mamma varit alkoholist i nästan fem år. Jag har aldrig dolt att mina föräldrar var alkoholister utan snarare tvärtom. I möten med andra kan jag prata om det utan problem. Det är inget jag skäms över.

Min mamma valde bort oss, sin familj.

Varför?

Man vaknar inte bara upp en vacker eller dålig dag för den delen och är alkoholist.
Eller?

Min mamma fick mig när hon var arton och min syster tre år senare. Min bror några år ytterligare. Det kanske var en av anledningarna till att hon började gå till pizzerian med sin väninna på helgerna.
Hon ville känna sig ung och fri, men problemet var att det inte slutade med helgerna. Det blev dricka på måndag, och sedan blev det även dricka på tisdag. Och så fortsatte det.

Till slut blev hon av med jobbet och då blev det dricka alla dagar i veckan.

På pizzerian i Jordbro, träffade hon likasinnade och det var inga duvungar direkt. Mamma hade en bit kvar till att ansluta sig till A-laget och bänken men hon jobbade på bra.

Det skulle inte ta många år skulle det visa sig.

Men fram till dess fick hon all hjälp som man kan tänka sig få från socialtjänsten. Både i form av olika behandlingar men även pengar.
En av behandlingarna, Minnesota modellen (http://www.minnesotamodellen.se) var en upplevelse.
Vi i familjen men även mammas syskon skulle vara med i den här behandlingen. De bjöd till och med in min mormor och morfar, men det ville inte kännas vid att deras dotter var alkoholist. Förnekelse av monumentala mått, vilket jag skulle förstå varför lite senare.

Jag vet inte hur många som lyckas komma ur sitt missbruk genom de här programmen men min mamma misslyckades i alla fall. Men resten av familjen fick toppbetyg i bra uppförande.

Det är väl lite så när man har en missbrukare i familjen, det är hela familjen som behandlas. Och det var lite så det var, vi tog till oss det mesta medan mamma struntade fullständigt i allt.

Det visade sig också att mormor hade problem med spriten, och nu förstod jag varför hon alltid stod vid skåpet i köket och möblerade om alla burkar i tid och otid när jag var liten.

Ett av de mer omfattande försöken att få mamma nykter var att hela familjen fick flytta in på ett hem, i ett hus på Lidingö. Jag och mina syskon fick åka taxi varje dag till skolan i Jordbro. Vi satt i samtal med terapeuter. Mycket gråt och anklagande röster. Vi bad och vi bönade om att hon skulle sluta dricka. Men även det här misslyckades.

Någonstans på vägen blev även pappa indragen i det här. Till en början hade han jobbat på med sitt jobb som taxichaufför men att varje dag komma hem till kaoset blev till slut för mycket. Vad gjorde han då? Jo, han började dricka tillsammans med resten av gänget.

Varför?

Även här visade det sig långt senare att min farfar också hade problem med sponken, som tur var dog min farmor många år tidigare och slapp vara med om allt elände med både mamma, pappa och farfar.
Till slut fungerade det inte mellan mamma och pappa och de skilde sig.

Mamma träffade en ny kille.
Vem?
En från A-laget såklart.

Men hoppet fanns fortfarande kvar hos mig. Varför kan man undra, men hon var min mamma och när hon lovade att det var sista gången hon drack så trodde jag på henne. Hon kunde skärpa sig ett tag men sedan blev suget för stort och hon åkte dit igen.

Nu hade missbruket gått så långt att A-laget var ett stående inslag hemma hos oss och kaoset hade slagit till ordentligt. Okända människor i soffan och i sängarna. Överallt stod det spritflaskor. Det gick inte ens att se vilken färg soffbordet hade. Frekventa besök av polisen på grund av slagsmål och klagomål från grannarna.
Nu började det försvinna smycken, och andra saker med ett värde i. Och min älskade stereo fick någon langare som betalning för ett helrör.

På den här tiden kunde man köpa svartsprit för systembolaget var öppet mer sällan än ofta. Så när pengarna från soc var slut fick allt som hade ett värde bli betalningen för deras missbruk.

Mitt upp i det här stod tre syskon och ett litet syskon på väg. Mamma var gravid.
Skulle en liten bebis föddas in i den här misären?
Och för första gången i mitt liv gick jag i direkt konfrontation med mamma.  Jag var femton år och kallade henne för en jävla hora.
Smällen lät inte vänta på sig. Det sved till bra på kinden.

Jag var vilsen, men samtidigt förbannad, besviken och det berömda hoppet hade börjat naggats rejält i kanten.

Men under en tid skärpte hon till sig och de flyttade till Norrtälje för de hade sugit allt från soc i Jordbro så de behövde flytta till en annan kommun. Jag var sexton, skulle börja gymnasium och ville inte lämna Stockholm. Vart skulle jag ta vägen?

Solen i den här sorliga historian var min moster. Hon var en livlina både för mig och mina syskon under de här åren och de kommande åren. Jag flyttade hem till henne och kom in på en tvåårig linje men eftersom betygen från åk 9 inte var någon vacker syn fick jag ta det som stod till buds. Konsument-ekonomisk linje.
Men jag klarade mig, och förbättrade mina betyg ordentligt under de här två åren.

Jag fick veta att det var lugnt i Norrtälje och åkte dit för att fira jul.
Något som man lär sig som barn till alkoholister är att högtider är en av de jobbigaste perioderna, men jag hade mitt hopp. Hon hade lovat att allt var bra.

Det började bra men kvällen slutade som vanligt i kaos. Hoppet hade naggats ytterligare i kanten.

Deras tid i Norrtälje blev kortvarig och de flyttade tillbaka till södra förorten. Jag var nu arton och hade gått ut gymnasiet. Nu bodde mamma i Tumba, och det verkade gå bra för henne. Vi kunde prata och hoppet växte lite. Hon ville att jag skulle flytta hem, jag bodde fortfarande hos min moster. Men eftersom det verkade fungera så bestämde jag mig för att flytta hem igen.
Ni vet, det där hoppet.

Det gick faktiskt riktigt bra för mamma, så bra att jag ställde mig på ett billån till henne. Min moster avrådde mig, men jag hade mitt hopp och mamma hade lovat. På den tiden var det rena ockerräntan på de här billånen men hon skötte sig.
Tills hon förfalskade min namnteckning och skrev över bilen på sig.

Det här var början på slutet.

Mamma sålde bilen.
Där stod jag, arton år, nästan nitton. Hela livet framför mig med ett billån till en ränta på över 25%.
Vad skulle jag göra?

Det fanns ingen annan lösning,  jag var tvungen att betala för att inte få betalningsanmärkningar. Alla pengar som jag kunde undvara gick till billånet varje månad.
Det var tufft vill jag lova.
Mycket under just den här perioden är en grå massa för mig, men nu var hoppet slut.

Jag gjorde slut med min mamma.

Hon hade gjort sitt val, och jag var inte med i det valet.
Och det kan låta dramatiskt men jag hade redan varit med om ett helvete under de här åren och nu fanns inget kvar inom mig.

Allt var tomt.
Men något annat hade hänt under de här åren.

Jag hade skaffat mig en rustning, redan från dag ett utan att veta om det. Lager för lager hade det byggts en rustning. För varje svek växte ytterligare ett lager. Rustningen började med att kapsla in mitt hjärta för att sedan fortsätta vidare upp i hjärnan.
För att överleva under de här åren var jag tvungen att bli hård som granit.

Något min pojkvän fick känna på när vi träffades, men han höll ut och vi har varit tillsammans sedan dess. Han har varit min fyr i mörkret och tillsammans har vi skapat oss en fantastisk familj. En familj utan missbruk, förutom godis.

Min mamma dog av sitt missbruk, och då hade jag fortfarande rustningen på mig.

Jag gick inte på begravningen.

För några år sedan var jag tvungen att få hjälp, det var något fel. Jag var så arg hela tiden, en ilska inom mig som jag inte blev av med. Jag mådde inte bra helt enkelt.
Jag är en människa som tror att inget händer av en slump, utan allt hänger ihop.

Jag kom i kontakt med en fantastisk kvinna på en skrivarkurs. Hon heter AC Collin, och det visade sig att hon var psykosyntesterapeut. Ni hittar henne via den här länken:
www.kreagrafen.wordpress.com/ac-collin-terapeut-under-utbildning/.

Under tiden jag gick hos AC skrev jag skrev på min romandebut. Och nu pratar vi inte om något tungt ämne som det jag precis berättat om. Nu skrev jag skönlitteratur. Men jag berättade för AC om ett visst kapitel i boken som jag storbölade över när jag skrev. Och hon frågade vad det handlade om.
I scenen dör en kvinna, och människorna runt henne får ingen möjlighet att ta farväl. De får inget avslut. Och då insåg jag, att jag undermedvetet skrev om min separation med mamma. Det återkommer i några ytterligare scener i boken.
AC hjälpte mig att bli av med den sista delen av rustningen. För det fanns vissa delar kvar som skavde en del. Det var jobbigt att prata om men hon hjälpte mig att bli mig själv igen. Bli hel och släppa taget om det som varit. Hon fick mig att lägga rustningen i en kista.

Jag är fortfarande ledsen över att mamma valde bort sin familj, hon valde bort sina fantastiska barnbarn och hon fick aldrig se vem jag blev.

Men jag tror att hon skulle vara stolt.

Tack finaste Åsa för att jag fick koppla av en stund hos dig.

Många kramar,
Susanne <3

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Jag gjorde slut med min mamma

  1. Emmelie skriver:

    Tack Susanne, för att du delar med dig. Otroligt gripande inlägg, det måste ha varit så tufft. Stor kram

    • Susanne Ahlenius skriver:

      Tack för att du läste. Det här är något som vi måste kunna prata om. Kram ❤️

  2. Pia Lerigon skriver:

    Oj vilken stark berättelse. Tack Susanne för att du delade med dig. Kram Pia

  3. Eva Swedenmark skriver:

    Tack Susanne för att du delade din gripande historia, så starkt och klokt skrivet. Jag blir alldeles berörd. Kram!

  4. Ebba Range skriver:

    Starkt gjort nu – starkt gjort då!
    Jag ‘kände’ din rustning – då för några år sedan. På senare tid har jag sett hur du ‘mjuknat’ och jag har undrat vad det berott på. Tack, för att du berättade <3
    Och AC är en underbar person som även jag skulle ha velat gå till … men, vi var redan vänner sedan länge när mitt liv kapsejsade och då funkar det inte.
    Så glad att du är 'avklädd' nu och 'rustningslös' på mamma-planet 😉 Heja Dig!

  5. Tack Susanne för din berättelse. Starkt gjort att dela med dig av den. Jag förstår kampen och viljan att hitta sig själv utanför ”rustningen”. Du har min beundran.

  6. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Så stark och engagerande berättelse
    ❤️

  7. Annika Ramsay skriver:

    Mina tårar rullar och jag tänker på alla som har det på detta vis… det gör så ont i mig!
    Tack och kram till dig..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *