Jag har en tendens …

… till att bli smått hysterisk när det kommer till skrivande och mitt manus.
Att jag många gånger drabbas av tvivel är ju inget nytt för dig som läser mina inlägg. (Har ju liksom skrivit om det ett antal gånger.) Men jag tror faktiskt inte att det bara är av ondo. Det är den egenskapen som driver mig framåt och som gör att jag hela tiden vill bli bättre.
Det som däremot blir ett problem är att jag aldrig slappnar av och känner mig trygg. Att det jag gör att bra nog.

Det är då de lugna, metodiska och förnuftiga människorna som finns i mitt skrivarliv gör skillnad. En ger mig en mental örfil och talar om att jag ska skärpa mig.
En annan tar mig i handen, sätter mig vid köksbordet och talar om för mig hur det egentligen ligger till.
Eller så får jag peppning och uppmuntrande ord som drar mig ur det svarta hål jag tycker att jag befinner mig i.

Varje gång jag läser tackord från en författare nickar jag igenkännande.
För det är det enda man kan göra.
Säga tack.

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *