Jag skulle sagt oftare vad du betydde, mamma. 

Heeeeeeeej och välkomna!

Vet inte om ni känner som jag att: ÄNTLIGEN ÄR HÖSTEN HÄR! Älskar luften, färgerna och det är sjukt skönt att slippa svettas.

Idag gästas jag av en mycket härlig förlagskollega och om jag säger att det är hon som skrivit de framgångsrika ”bärböckerna” så kanske du vet vem det här.
Hon har även skrivit den ljuvliga feelgood-romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Välkommen Eva Swedenmark!

IMG_6405

Hej Åsa och alla läsare och tack så mycket för att jag får vara med här.

Jag tittar på den allra första bilden av mig och min mamma. Min vackra kloka mamma.

Som ung sa jag alltid att jag var en pappas flicka, stolt sådär som vi var på sextiotalet när vi ville bevisa att vi kvinnor minsann kunde ta plats på jobb, i liv och i politik och klara allt. Liv, kärlek, jobb, familj.

Det var min pappa jag identifierade mig med då, som ung, min smarta välskrivande pappa som gick iväg till ett spännande liv på tidningen varje dag. Pappa visste att jag beundrade honom. Gick i hans fotspår. Mamma var hemma och tog hand om allting. Om alla. Om oss. En ständig kärleksfull närvaro i vårt hem.

Men talade jag om för mamma hur mycket jag beundrade henne? Förstod jag det ens förrän jag fick egna barn och kände att det var hennes ömhet som fanns i mina händer?Pappa skötte det yttre livet, mamma det inre.
Inte var det så märkvärdigt, skulle hon ha sagt.

Men det var det. Fast ingen sa det, utan vi sa, min generation, att vi tyckte det var hemskt med hemmafruliv. Det sa vi. Ofta. Fick mammorna att känna sig mindre värda.

Jag har tänkt mycket på det. För sent.

För mammorna, alla de där mammorna som var hemmafruar på Sallyhillsvägen där jag bodde, min mamma … vilket stöd hon gav mig. Det var ju hon som pushade mig: ”Läs Eva, skaffa dig ett arbete, egna pengar, eget liv. Res. Lev.”

Hon började arbeta på Palms konditori när jag var tio, sålde bullar och bakelser och var så lycklig. Kom hem med trasiga bullar som inte gick att sälja till oss barn, fick egna pengar och gav oss små presenter köpta för egen lön. Men pappa och brorsan, de tyckte det var som ett plåthus när hon inte var hemma. Så hon slutade.

Men hon slutade inte att ge mig stöd. Hon gjorde allt för mig hela sitt liv. Jag fick all tid i världen för att läsa, hon tyckte alltid att det jag gjorde var så bra och så viktigt. När jag fick barn kom hon ner till mig och hjälpte till. Det syns att din mamma varit här, sa grannarna, det är så städat och hemtrevligt. Dukar på borden och blommor i vaserna och glada barn som älskade sin mormor.

I backspegeln så är det nog så att jag tyckte det var alldeles naturligt.

Så var det i livet och sent insåg jag hur min mamma burit mig fram till att bli den jag är idag, en kvinna med eget liv, egna pengar, en som förverkligar sina drömmar. Jag vet att jag förverkligar hennes dröm också.

Men – varför sa jag det så sällan?

Hon har varit död i över tio år. Jag saknar henne varje dag. Våra samtal, vårt småprat, hennes omtänksamhet.

Förlåt, säger jag ofta, förlåt att jag inte såg vad du gjorde och inte sa det tillräckligt bra.

De som såg oss prata, ofta, som vet att det fanns stor kärlek mellan oss, tycker kanske att det verkar konstigt att jag säger så. Men jag vet ju själv att jag tog hennes kärlek och omsorg så för given. Jag visade inte tillräckligt väl hur mycket jag uppskattade allt hon gjorde för mig livet igenom.

Jag tog hennes stöttande kärlek för given, den var så självklar för mig att jag inte riktigt såg den.

Och det värsta, när hon sakta gick in i dimman, när hon blev gammal, var jag så upptagen av en uppslitande skilsmässa, av livet, av jobbet, allt det där ”viktiga”. Jag hann inte riktigt med. Jag orkade inte riktigt.

Jag skäms så.

Är det så med mammor? Tar man dem för givna, att de ska älska, ge stöd, finnas till? Ända tills en dag då de inte finns mer och man förbannar sig själv för alla de där orden som inte blev sagda.

Tack mamma för allt du gjorde, för allt stöd, jag älskar dig.

Om din mamma lever, tänk efter, är det något viktigt du vill säga henne? Ser du henne? Säg det.

Tänk efter och vänta inte. En dag är det för sent.

Eva Swedenmark

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag skulle sagt oftare vad du betydde, mamma. 

  1. Maria Hernborg skriver:

    Kärlek…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *