Jag var gift med en pedofil

Fredag och blogg-gäst-dag!

Idag ska ni få träffa ytterligare en stark kvinna som delar mitt intresse och passion för det skrivna ordet. Hennes debutroman ”Kristalläpple” har ett sådant vackert språk att det känns som en smekning.

Hennes historia är så chockerande att det är omöjligt att ta in. Det är så hårresande och fruktansvärt och varje förälders mardröm. Och nu, utan vidare dröjsmål, låter jag henne få berätta sin historia som bara hon kan.

Välkommen Ebba Range!

EbbaIrmiPerssonsfoto1

 

Omtänksamma Åsa, äntligen är det min tur att sitta i ditt mjuka soffhörn. Som jag har väntat sedan du placerade din soffa just här.

Under de månaderna som passerat har jag inte vetat om, att det var just det här jag skulle dela med mig av … inte för att det är något akut eller nytt som hänt … men, nytt är det på det viset att jag för en tid sedan läste en modig kvinnas blogg, med samma rubrik som min. Jag berördes förstås på djupet – eftersom jag, precis som hon, är en mamma med en speciell- och avskyvärd erfarenhet. Mitt syfte är inte att chockera, utan att hjälpa om jag kan. Min dröm är att starta ett forum eller dylikt för oss mammor – för att ge tillgång för sympati, hjälp och uppmuntran – på liknande sätt som barn-offren i vissa fall har fått.

Det är alldeles sant, men jag visste ingenting om det under de tjugo åren som jag befann mig i äktenskapet. Han kan inte förneka det eftersom det var han själv som berättade efter att vi skilt oss, rättare sagt – han skildes från mig.

Så här i efterhand, tio år senare förstår jag att han inte såg någon annan utväg än att lämna äktenskapet, eftersom jag ställt ett ultimatum som gällde noll procent alkohol i vårt hus. Även att han skulle berätta för alla i vårt sociala sammanhang – att han är alkoholist.

I min, dåvarande, enfald var jag övertygad om att han skulle ta emot all den hjälp som fanns att tillgå, för att bli så kallad nykter alkoholist. Det jag inte visste var att han bara hade ett mål, att dränka sina känslor. Under åren som gick i äktenskapet eskalerade hans intresse att dricka mer och mer, utan att jag hade något facit. Vilket han ju hade! Han dolde aldrig för mig att han drack, bara den sammanlagda mängden.

Nu får du inte tro att jag medvetet gifte mig med en pedofil. Aldrig! Tvärtom var han mannen med stort M, som jag älskade.
Det var enbart Mannen jag såg, precis som alla i vår omgivning och släkt också gjorde. Under våra tjugo år tillsammans var det bara en enda, förutom han själv som visste vem han egentligen var.

Denna enda, lilla människa, mitt barn såg enbart min kärlek till Mannen, som såg vår lycka spira och växa för varje år. Hans och mina intressen, vår starka kamrat- och vänskap – var vida omtalade. Den lilla människans lojalitet och kärlek till mig – sin mamma, höll tyst, ville inte förstöra något i mitt liv. Vilken otrolig tyngd att bära på i åratal, under barndomen, tonåren och det vuxna livet – med kärlek till mig som enda motiv.

Mannen var inte barnets pappa, utan styv- eller bonus-pappa som man numera säger. Vi, den lilla familjen reste på semester till en Medelhavsö ett år efter bröllopet och av en alldeles speciell tillfällighet kunde han utnyttja situationen till sin sjuka fördel.

Han ringde upp mig på mobilen en kväll för tio år sedan, ett par månader efter den tidigare nämnda skilsmässan. Berättade, det fruktansvärda för mig, mamman och avslutade med:
”Det är sånt som händer ibland bara … så gick jag upp och släckte lampan … inte mer med det surr’u.”

Mitt barn som då hunnit bli drygt trettio år, hade samma dag träffat Mannen och sagt till honom att efter alla tysta år, nu skulle berätta för sin mamma, eftersom vi då var skilda.
Typiskt och fräckt nog så förekom Han och berättade för mig, före det vuxna barnet och som senare sa till mig: ”Inte ens det fick jag göra (berätta) – till och med det tog han ifrån mig.”

Den här upplevelsen om att få veta vad som utspelat sig utan min vetskap – delar jag tyvärr, med många andra mammor! Jo, det är sant – men, få av dem berättar mer än en enda gång.

Den gången då tillvaron fullständigt exploderade och omgivningen, även släkt och vänner ungefär samtidigt också fick kännedom om pedofilen i deras närhet – då svek de nästan lika mycket som han. Hur då?
De la skulden på mamman!
Backade och lämnade skeppet att sjunka.
”Nej, nej”, sa de … ”inte Han, som är en sådan intellektuell, högt uppsatt, fin och populär man … inte kan vi ha lika fel som hon.”

Där stod vi alltså, de andra mammorna och jag, med våra barn som fallit offer för det sjukaste man kan tänka sig – ensamma, för visste vi inte om att vi var flera. Och stod, det gjorde vi så länge det krävdes av oss – tills allt det som behövde göras för att gjuta olja på eftersvallande vågor var genomfört. Sedan fick vi falla, braka ihop och till sist inse att vi var tvungna att välja livet framför döden. Livet som måste erövras på det viset att vi kunde fortsätta vara till och även kallas mamma, mormor och farmor. Duga – trots allt, trots skuld över att vi inte såg våra barns belägenhet. Inte kunde avläsa några signaler … för att vi ingen kunskap hade, det var som om vi inte lärt oss det där främmande språket. Eftersom vi inte kände till att det kunde vara ett skydd att kunna det.
Vi hade ingen tolk.

Och Männen, de charmiga, trevliga, mjuka, älskade och till viss del manipulerande – så omtyckta, som ingen tycktes kunna genomskåda och som inte verkade känna någon skuld. Vad var/är det för fel på dem? Det undrar vi mammor och barnoffer fortfarande, även om andra i vår tidigare närhet tyckte att felet var vårt eget.

Till alla dem i vår omgivning som också svek, vill jag säga:
”Skäms!”
Å andra sidan så hade väl inte de heller någon – tolk?

Men, fortsättningsvis – svik inte den som blivit sviken … som fått fötterna undanslagna, som ligger på marken och inte kan ta sig upp själv. Som samtidigt ska vara ett stöd för barnet, som behöver all kärlek som mamman förmår att ge.

De mammor som jag nu i efterhand känner till, fortsätter att vara älskade av sina utsatta barn. Vilka storslagna hjärtan de har – barnen.

De flesta män – pedofilerna, erkänner inte så som min ex-make gjorde.

Vill bara tillrättalägga en viktig sak … den mannen jag senast var gift med och som fick mitt efternamn … har inget med det här att göra.

Ebba Range

 

 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag var gift med en pedofil

  1. Pia Widlund skriver:

    Vilken berättelse… fy fasen! Ta hand om dig!!

  2. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Så tagen jag blev av din historia
    Välskrivet och gripande.
    En mors mardröm
    Och det tappra barnet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *