Kommer jag dö vid trettiotre års ålder?

Bloggfredag!

Idag välkomnar jag en produktiv tjej med en smittande energi. Hon är en författarkollega som har en fantastisk förmåga att hitta nya vinklingar på problem och som gärna hjälper till med vad helst hon kan.
Idag ger hon dig det viktigaste rådet som du kan få.

Välkommen Eva Ludvigsen!

11987119_1166575060036494_6607249758643768636_n

Hej Åsa och tack för att jag får vara med! Här kommer en bit av min livshistoria.

Min pappa dog när han var trettiotre år gammal. Trettiotre. Mitt uppe i livet. I karriären. I småbarnstiden. Han försvann och hemma i det röda radhuset satt en chockad fru och tre små barn. Jag var bara fyra år.

Storasyster Ulrika, pappa och jag

Storasyster Ulrika, pappa och jag

Det där tänker jag ofta på.

Pappa försvann och mamma blev änka, utan inkomst och barn som gärna ville ha mat på bordet och kläder på kroppen. Pappa dog för att en patient som han opererade smittat honom med hepatit. Det är tragiskt och hemskt och en del av vår verklighet. Det som kom att bli min barndoms vardag.

”Var är din pappa?”
Mitt omedelbara svar blev alltid: ”Ska vi spela fotboll?”

Ja, jag skämdes nog lite över det. Mest över att inte vara normal, från att sticka ut från mängden. Att inte leva i en kärnfamilj eller ens ha skilda föräldrar. En död pappa, det skrämmer. Jag gick ju redan till hemspråksundervisning och vi hade inte råd med några märkeskläder.

Mitt val blev att inte prata om det. Jag stängde in pappa och tankarna om vem han var och vad vi kunde ha varit och tänkte inte mer på det. Jag njöt visserligen att gå i hans fotspår i sommarhuset i Danmark. Att bada i samma hav, sova i samma säng, men annars lade jag honom på hyllan. Min mor och mina systrar var min familj. Mina kusiner och deras föräldrar blev den förlängda armen.

Men han fattades mig.
Han fattas mig.
Han fattas mina barn.

Mina barn undrar ofta hur det är att förlora en förälder så tidigt. Lilleman pekar på sig själv och säger ”när du var lika gammal som jag hade du ingen pappa.” Jag nickar bara. Ja, när jag var fyra och hade koll på livet och dess omgivningar. När jag stod på ett berg och såg ut över landskapet. När jag satt på hans axlar och nuddade himlen med fingertopparna. Då dog han. Mitt i livet. I början av mitt.
”Har vi ingen morfar alls?”
”Nej, men ni kan låna min morfar. Han är fin, er stormorfar.”

Morfar och Oskar

Morfar och Oskar

Det var svårt att närma sig åldern trettiotre. Skulle jag överleva? Skulle jag bli äldre än min far? Förtjänade jag det? I hela mitt liv hade jag hört om min fars bedrifter, hans enorma framgångar som Sveriges yngsta överläkare och dessutom gift med en härjedalsk skönhet, far till tre, hus- och sommarhusägare. Vad hade jag att säga om det? Ingenting. Vad är jag då?

En sak vet jag säkert. Att pappa dog formade hur jag ville leva mitt liv. Om jag bara skulle bli trettiotre så ville jag leva till max. Känna livet i varje andetag. Utmana mig själv och lära mig nya saker. Varje dag.

Saken var bara den att jag inte hade en aning hur jag skulle fylla mitt liv. Omedvetet och medvetet jagade jag efter min far. Jag ville ha hans titlar, hans framgång. Jag ville uppfattas som intelligent och begåvad. En talang inom mitt område.
Men vad var det som var mitt område?
Så jag staplade titlar på rad, sökte nya utbildningar och jagade vidare. Någonstans fanns det väl något där ute för mig.

Doktorspromovering, Uppsala universitet

DoktorspromoveringUppsala universitet

Så blev jag trettiotre. Jag och min far var lika gamla. Jag hann ikapp honom. Fast jag aldrig ville. Aldrig ville att han skulle lämna oss och vårt liv.

På många sätt var det faktiskt en lättnad att fylla trettiotre. Sedan blev jag trettiofyra och överlevde min far med ett år. Träffade mannen i mitt liv, barnen kom, huset köptes och två bilar ställdes utanför dubbelgaraget.

Men vem var jag?

Jag blev trettiofem och tänkte att det här ska nog gå bra. Jag blir säkert lika gammal som morfar, som de flesta i vår familj. Jag levde inte längre på lånad tid, men levde jag egentligen?
Det var dags att göra något åt det. Prestationsprinsessan i mig och alla titlar hade bara gjort mig feg. Nu ville jag våga misslyckas och skratta högt och bullrigt. Vara svag och gråta inför andra. Stilla och kvidande. Det var helt enkelt dags att forma mig att bli till just jag. Med allt vad det innebar.

Simona Ahrnstedt, Susanne Boll, Emmelie Hardenborg och jag på Anna Lönnqvists releasefest

Simona Ahrnstedt, Susanne Boll, Emmelie Hardenborg och jag på Anna Lönnqvists releasefest

Mannen tipsade om en skrivarkurs. Aldrig, var mitt svar. Jodå, sade han och bokade plats. Prestationsprinsessan skrek högt i panik men satte sig ner och fick ihop en text just innan dead-line. En skrivarövning ledde till en uppmaning att skriva en roman istället. En roman som utspelar sig i Australiens ödemark. En handling där spindlar och hästar är vanligt förekommande.

Ja, precis. Ni tänker rätt. Två fobier i mitt liv. Naturligtvis har jag samlat på mig en del sådana. Så jag utmanade dem. Satte mig på en islandshäst bara för att se hur det var. Det hade ju varit en saga ifall jag sade att jag nu är en inbiten ryttare. Sanningen var att det var hemskt. Det enda positiva är att jag gjorde det. Jag gav mig en rejäl klapp på axeln och kastade mig ut i nya äventyr. Ett färdigställt manus fick möta lektörer och förlag. Det var lika hemskt som ridturen men oj vad jag lärde mig mycket genom att våga misslyckas.

För tänk om man lyckas.

Det porlade och bubblade härligt i magen när förlaget vill ge ut boken, den som kom att heta ”Lova”.

Debutromanen Lova

Debutromanen Lova

I och med att boken kom ut i boklådorna förstod jag att mitt hitte-på är något folk gärna läser. Jag behövde inte skämmas för att jag skrev kärleksböcker utan lärde mig hur enormt fantastiskt det är att diskutera Lova och Chris med läsarna, att stå på en scen och höra applåderna.

Framträdande på Uppsala Bibliotek

Framträdande på Uppsala stadsbibliotek

Det fick mig att skriva på ett till manus, och ett till, och ett till… I skrivande stund har jag fem böcker i boklådorna och kontrakt på fler. Jag har hittat min talang, mitt specialområde. Meningen med mitt liv.

I år skulle pappa ha fyllt sjuttio år. Nu blev det inte så. Ödet ville annat för honom och jag hoppas att han har det bra. Det är möjligt att jag inte heller blir sjuttio. Jag kanske inte ens blir fyrtiotre. Det är ingen av oss som vet hur lång tid vi har kvar. Jag tycker fortfarande det är svårt att säga att min pappa är död men jag jobbar på det, bland annat här på Åsas blogg.

Ett vet jag säkert, jag lever med livet inom mig. I varje misslyckande, i varje framgång och i varje andetag. Hela livet ut. Gör det ni också!

Läs gärna mer om mig, mina böcker och mitt skrivande på www.evaludvigsen.wordpress.com

Mina böcker finns att beställa bland annat via Adlibris, CDON, Bokus, Idus förlag eller direkt via mig (så bjuder jag på autograf).

Dagen till ära, lottar jag ut ett exemplar av valfri titel ur mina samlade verk. Det enda du behöver göra är att klicka här (länk till www.evaludvigsen.wordpress.com) och skriva en kommentar i fältet på min blogg så är du med i utlottningen.

Lev livet!

Eva Ludvigsen

 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Kommer jag dö vid trettiotre års ålder?

  1. Pingback: Gäst hos Åsa Bonelli och utlottning | Eva Ludvigsen

  2. Ebba skriver:

    Åh – Eva, glömmer aldrig, aldrig hur vi stod där på den ekande tunnelbane-perrongen …<3

  3. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Åh så gripande och vackert
    Bravo?

  4. Pingback: Grattis till Sverige och grattis i lotteriet! | Eva Ludvigsen

  5. Roligt att här bli presenterad för en ny författare! Jag har precis hittat dig, Åsa, och läst din bok ”Stanna innan du går.” Bra! Vill läsa fler av dig!

    • asabonelli skriver:

      Hej Karin! Tack så mycket och då hoppas jag att du vill läsa uppföljaren, ”Vid ögonblickets slut”, som släpps den 20/9. Roligt att du hittade hit till min blogg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *