Kvotera mig hit och kvotera mig dit

Det här med politik är väl inte så himla upphetsande, tycker jag. Men ibland får det blodet att svalla och trycket att höjas.
Läste precis ledarkrönikan i Aftonbladet som behandlade ämnet om föräldraledighet och hur den borde delas upp. Det är fortfarande vi (kvinnor) som tar ut den mesta ledigheten, vilket jag faktiskt inte trodde.
Men – tydligen blir kvinnorna sjuka över att få ta det största ansvaret hemma när barnen är små. Och männen är ena lata jävlar som inte gör ett skit hemma när de slutat jobba för dagen.
Ledarskribenten Ingvar Perssons åsikt är att föräldraförsäkringen, som den är utformad idag, cementerar könsrollerna och det enda sättet att komma runt problemet är att börja kvotera ledigheten. Alltså – tvinga föräldrarna att dela upp den.
Jag blir så trött.
I min familj var det jag som tog hela föräldraledigheten. Varför?
För att min mans jobb krävde det och för att vi hade ett mål. Ett mål om var vi skulle vara om tjugo år. Och – i ärlighetens namn var jag inte villig att dela med mig heller. Jag tyckte det var jättemysigt att få vara hemma, vara min egen chef, bestämma hur mina dagar skulle se ut och träffa väninnor med barn i samma åldrar. Men det är jag.
Andra mammor som jag umgicks med då, tyckte det var pest. Men det var de.
Alla är vi olika.

Varför måste myndigheten gå in och diktera för mig hur vi ska leva våra liv, bara för att de tycker det?
Jag anser att människor bara kan behandla dig såsom du låter dem behandla dig. Alltså – om du tillåter din man att lägga sig i soffan och bli servad när han kommer hem så är det så. Men gnäll då inte. Ett italienskt ordspråk: ”Vill du ha cykel, så trampa nu.” Alla gör vi val och det tycker jag vi har rätt att göra.
Om jag väljer att leva i äktenskap med traditionell uppdelning så är det MITT beslut. Inte någon annans. Och definitivt inte regeringens.

Visst är det bra att utvecklingen går framåt och att jämställdheten är ett ämne som alltid ska lyftas fram och debatteras.
Men då tycker jag att: lika lön för lika jobb, att män och kvinnor är lika mycket värda, utbildning till alla och rätten att få älska och gifta sig med den man vill (tänker på såkallade hedersmord) är viktigare att arbeta för än vem som tar hand om barnen i två år innan de börjar på dagis.

Men det är jag.

Det här inlägget postades i Lite av varje. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *