Låt oss prata om kärlek

Det är inte klokt vad dagarna springer iväg! Det är redan fredag igen och återigen dags för en ny gäst i bloggsoffan hos ”Blogga hos Bonelli”. Idag ska ni få träffa en fantastisk kvinna som varit med om något som jag är alltför bekant med och som likt jag – hittade styrka och kraft i skrivandet. 

Välkommen Anne Liljeroth!

 ”Du får skriva om vad du vill”, sa Åsa i sin instruktion till den här bloggen. ”Tack, tack”, sa jag och kände mig först alldeles tom. Men jag funderade. Och funderade lite till. Hmm… Jag skulle kunna skriva om erfarenheterna av att bränna ut mig, om att byta riktning i livet, om glädjen att skriva böcker, eller jag skulle kunna filosofera lite. Det blir det sista. Och jag väljer ett pretentiöst tema, för att det behövs just nu.

Kärlek.

Vi har alla förmågan, den finns inom oss, och vi borde prata mer om den. Jag tänker att i tider av oro och förändring måste vi prata mer om kärleken, vad den gör med oss och vad den får oss att göra. Kärlek och omtanke. Medmänsklighet och empati. För ju mer vi pratar om den, desto synligare blir den. Om vi inte sätter ord på kärleken faller den i glömska.

Jag vet. För det fanns en tid i mitt liv när jag inte brydde mig så mycket om känslor, eller kärlek. Jag hade helt enkelt inte tid med det. Livet rullade på. Det var jobb, karriär, familj, planering och fritidsaktiviteter. Livet var en kamp och jag tog saker för givet. Hälsan, familjen och vännerna, de fanns bara där.

En vårdag kraschade jag – och det gjorde ont. I kroppen, i själen, i hjärtat. Jag kände allt och absolut ingenting. Jag förstod så väl, men samtidigt inte alls. Så småningom valde jag att försöka ta reda på vad som hänt, och varför. Och hur jag skulle göra för att må bättre. En av de saker jag upptäckte att jag saknat, var att låta mig beröras. Jag hade slitit hårt, inte haft tid att känna efter. Jag hade blivit okänslig och kall. Jag ville inte vara sådan, så jag bestämde mig för att börja med att vara snäll mot mig själv, att förlåta mig för att jag inte förstått vad jag behövde och ge mig själv tillåtelse att ha roligt. Det förändrade mitt liv.

Många år senare är jag fortfarande snäll mot mig själv, och ganska förlåtande. Men framför allt så har jag givit plats åt en ny kärlek. Den till det skrivna ordet.

Som författare gräver jag ner mig i företeelser, människor och deras sinnesstämningar, för att göra personerna i mina böcker så levande som möjligt. Jag vill veta vad de gör, men framför allt vad de känner.

I min tredje roman, På andra sidan gatan, (utkommer i mars 2016) har jag valt att utforska kärleken. Jag tänker att alla människor har den inom sig. Den vackra, gränslösa förmågan att älska. Det är bara inte alla som vet om det. I början av historien är några av karaktärerna trubbiga och kalla, som om de är rädda för kärleken. Någon tycker sig inte vara värd den. Rädslorna och hindren gör dem sårbara, får dem att göra saker av fel anledningar. Det blir drama och intriger. Jag ger Gabriella och Alex tuffa förutsättningar, de utsätts för påfrestningar utöver det vanliga, och deras relation prövas. Det handlar – naturligtvis – om kärlek mellan människor, men också om tacksamhet och om att ha ett kall, att få älska det man gör. När flyktingförläggningen där Alex arbetar hotas av nedläggning tvingas han göra val som han är obekväm med, och som kan riskera hans relation med Gabriella, kvinnan vars kärlek han lever för. Hur ska han veta om han gör rätt?

Ur boken:
När han öppnar ögonen står Gabriella framför honom med en bricka i händerna. Han tar spjärn mot soffans ryggstöd och sätter sig upp, tittar på henne och det tunga i bröstet lättar något.

”Smörgåsar är jag bra på”, säger hon.

Han skrattar. ”Tur för mig.”

”Ja, du har verkligen tur som har mig”, svarar hon och skrattar också.

Han ser henne i ögonen och huden knottrar sig. Hon har det mjukaste leende han vet. Han vill inte minnas hur det var förr, innan hon bodde här. Det hade förstås varit fantastiskt att ha en alldeles egen bostad, men den hade alltid känts tom när han kom hem. Ingen människa är skapt att leva i ensamhet. Livet ska delas.                 

Och vad vore vi utan kärleken? Vad vore litteraturen utan kärlek?
Det finns böcker som verkligen har förmågan att beröra. Jag läser Jane Eyre, En dag och Stjärnor utan svindel, om och om igen. (Ibland lite Utvandrarna också.) Kärlek och smärta i sann symbios. Jag kan ibland tänka att böcker som dessa gör mig till en bättre människa. (Storvulet, jag vet!) För att de berör mig, hjälper mig se världen genom kärleksfulla ögon, förlåtande ögon. Jag hoppas att På andra sidan gatan också ska beröra sina läsare. För störst av allt är kärleken. Den gör livet värt att leva, den får vardagen att bli en fest, den får oss att längta och vilja och åtrå och le så att kinderna gör ont. 

Med detta önskar jag Er alla en riktigt kärleksfull december, och så småningom en god jul. Läs en roman, läs om kärlek, låt dig fyllas av varma känslor och dela med dig till alla som behöver. Sprid kärlek. Allt gott!

Och för er som undrar; jo jag har en annan kärlek i mitt liv också. Han heter Lars.

Anne Liljeroth

Här kan du läsa mer om På andra sidan gatan.

Följ Anne och hennes författarskap på www.anneliljeroth.se

Annes tidigare böcker Bara människor och Vanliga människor glömmer och går vidare, hittar du också på AdLibris, eller på Bokus.

Anne Liljeroth arbetade med kommunikationsfrågor i näringslivet när kroppen en dag sa ifrån och hon sjukskrevs för utbrändhet. På sin väg tillbaka hittade hon lusten i skrivandet och idag har hon publicerat två böcker; Bara människor (Hoi 2013) och Vanliga människor glömmer och går vidare (Hoi 2014). Våren 2016 släpps På andra sidan gatan; en historia om kärlek, olikheter och rädslor, som redan nu väckt stor nyfikenhet.

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *