Lisa Ekdahl är en centimeter längre än jag

Hejsan!

Välkomna till en underbar fredag! Just nu sitter jag i Örebro och njuter av värmen och solen och jag hoppas den även lyser på er.

Idag gästas jag av en tjej som jag träffade för första gången på Fårö där vi varje år har en författarvecka. Mitt första intryck av henne var att hennes hjälpsamhet har inga gränser och hon sprang mellan deltagarna på författarveckan för att få igång internet som hon delade med flera andra. Hon är ett energiknippe och man blir glad bara av att vara i hennes närhet.

Välkommen Josephine Almanakis!

Bild_1

Fotograf: Nicholas Almanakis

Hej Åsa,

Nu är det min tur att slå mig ner i din härliga soffa. Jag tycker det ska bli supermysigt att snacka med dig, jag kryper längst in så att benen dinglar. Idag googlade jag på Lisa Ekdahls längd. Hon är 1 cm längre än jag, hon är jättelång. Precis som hon, vill jag också nå stjärnorna. Tack för att du bjöd in mig!

Det går fram flera signaler. Det tutar så där extra mycket på distans. Jag känner avståndet. Exakt 2669 kilometer fågelvägen hem. Från mitt hem. Undra om det är samma telefonvägen. Alltså hemtelefonvägen.

-Almanakis.
Det är mamma som svarar.
-Hej, det är jag.
Hon blir glad på rösten. Det var inte länge sedan jag var hemma och firade jul, typ två veckor sedan. Hon undrar vad jag har på hjärtat. Hon vet inte att jag har varit arbetslös sedan i oktober. Efter nästan tolv år i Spanien har jag bestämt mig för att packa väskan och komma hem. Ett tag i alla fall.
-Jo, kan jag få flytta hem?

Att vara 31 år och flytta hem till mamma och pappa kändes som att ta minst tio steg bak i tiden. Det var inte det jag hade tänkt mig. Det kändes konstigt när planet lyfte från Madrid i slutet av januari 2008. Jag var på väg hem samtidigt som jag åkte hemifrån.

Alltså, i ärlighetens namn så var jag inte i någon toppform när jag flyttade till radhuset i Alingsås. Några kanske skulle kalla det kris. Jag kallade det meck. Jag brukade ta kusinens hund och gå långa promenader sena kvällar. Mina föräldrar är ganska soft, men ändå! Det hela var rätt så segt.

Jag ville inte vara hemma, jag ville bara åka. Fast det gick inte. Det var bara till att söka jobb. Så småningom hittade jag ett. Pö om pö skapade jag mig ett liv. Men det var KONSTIGT att flytta hem. Bara en sådan sak som att äta lunch klockan tolv och inte hälsa på folk som man åkte samma hiss som. Det blev en kulturkrock. Numer är jag anpassad, hälsar endast ibland på folk i hissen.

När då livet blev så där glatt igen, när jag var harmonisk och blickade framåt. Vad ville jag göra? Hela mitt liv har jag älskat att skriva. Jag har skrivit på allt, överallt och tänkt ”någon dag ska jag skriva en bok”. Men, när kom den där dagen då jag skulle börja på den? Jag gick en skrivarkurs och mitt skrivprojekt Debutmanus tog form. Det tog två och ett halvt år att bli klar, nu ligger det och väntar på att bli läst och antaget av något förlag.

Bild_2

 

Jag fascineras av människor som vänder motgångar till framgångar, som jobbar mot det som verkar omöjligt eftersom de så gärna vill leva sin dröm. Inspiration är att träffa människor som brinner för det de gör. Sanna Kallur är en drömjagare jag beundrar. Alltså på riktigt – kan ni förstå vilket tålamod och målmedvetenhet? Hon är lojal mot sina mål. Det där sista tar jag till mig. Sanna om drivkrafter och motivation.

Om jag då vill ge ut min roman, hur ska jag göra? Ska jag tänka att de stora förlagen får in cirka två tusen manus om året; och av dem är det ett eller två som blir utgivna debutanter? Jag väljer att tänka att det är möjligt. Mitt manus ska bli en bok en vacker dag. En djävligt bra bok.

Mycket här i livet tror jag handlar om inställning. Ta död på alla barriärer. Vem är det som har byggt upp dem förresten? Svara istället på frågan om vad du vill göra. Vad blir du glad av? När du har svaret på det, sätt upp en plan, steg för steg, hur du ska ta dig mot målet. Och ha kul under resans gång. Jag har haft jättekul i skrivandet och träffat många härliga människor, och lärt mig massor.

Tacka alltid ja till sådant som du får lite ont i magen av. De gånger jag har antagit utmaningar, varit nervös och ändå peppat mig själv har jag vuxit. Senast tackade jag ja till att moderera ett seminarium om digitalisering. Superintressant, men verkligen inte mitt expertområde. Goda förberedelser, en portion nervositet och med mantrat ”det kommer att bli succé” gjorde jag det. Jag hade kul och det blev bra.

Ibland, när det inte går vägen, då gäller det att göra en Sanna Kallur. Res dig, borsta av gruset från knäna och ladda om. Kan hon, kan du. Om Sanna har fått sin biljett till Rio, då kommer jag att ge ut min bok en vacker dag och nå precis hur högt som helst, även om jag är kortare än Lisa Ekdahl. Nu kör vi. Där ser du själv hur högt du når! 

Bild_3

Fotograf: Nicholas Almanakis

PS: Om vi ses i hissen, hälsa gärna. Eventuellt står jag så där spikrakt svenskt och tittar på luften. 😉

Josephine Almanakis

facebook.com/josephinealmanakis
instagram.com/josephineskrivmaskin

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *