Livrädd men lever ändå

Bloggdags!

Hoppas ni vid det här laget riktigt längtar tills att det blir fredag för att få reda på vem som är veckans gäst. :)

Idag får ni träffa en stark, målinriktad och talangfull tjej som också är en förlagskollega till mig. Inte nog med att hon bollar en vardag med jobb, nyblivet samboförhållande och barn, hon har också hunnit med att skriva sju böcker!
Sju!
Jag har en del att jobba på om jag ska hinna ikapp.

Välkommen Elisabeth Akteus Rex!

2016-04-22 06.49.24

Hej Åsa, och tack så mycket för att du ville ha mig som gäst i din bloggsoffa!

Rädsla. Ett litet ord med stor betydelse. Som påverkar så otroligt mycket i våra liv. Vi är rädda för att misslyckas, rädda för att folk ska se igenom de masker vi sätter upp mot omvärlden, vi är rädda för att släppa någon in på livet samtidigt som vi är livrädda för att bli lämnade ensamma utan någon att dela livet med.

Många ser mig som orädd och modig. En person som går mot strömmen, som inte bryr mig om vad folk ska tycka och tänka. Som går min egen väg och lever livet utifrån mina egna normer. Och det stämmer till viss del. Men allt bottnar i rädsla. Den enda skillnaden är att jag medvetet tvingar mig själv att inte låta rädsla styra mig och begränsa mig, utan att jag dagligen försöker utmana den, där jag pressar mig själv att ta itu med det som skrämmer mig.

Jag växte upp i en religiös sekt, där jag tidigt fick inpräntat i mig att jag var en syndare. Att Gud var en fördömande och hård Gud som skulle straffa mig om jag gjorde fel. Och jag fick också lära mig att alla som inte trodde som denna exklusiva skara som jag tillhörde, skulle dö och Gud skulle utplåna dessa hemska människor. Jag blev tidigt ”duktiga flickan”. Som hade toppbetyg i skolan, som försökte vara exemplarisk, ordnad, snygg o.s.v Jag tog på mig den glada masken, där jag utåt sett uppfattades som en glad tjej, tillfreds med livet, duktig och välartad. Inombords skrek jag. Vittrade långsamt sönder. Det var som att någon långsamt knaprade i sig min själ, och kvar var bara ett leende skal.

Jag fick anorexi, kämpade med dåligt självförtroende och känslan av att inte duga. Drog slutsatsen att det måste vara mig det var fel på. Att jag måste förändra mig. Försökte skära handlederna av mig när jag var 14, men pappa upptäckte det. Jag fick då gå hos en psykolog på BUP, men fick stränga order hemifrån att inte prata om det religiösa samfund som jag var med i. Mina föräldrar menade att det inte var någon idé att nämna detta i sammanhanget, det kunde bara misstolkas. Så där satt jag hos psykologen på BUP och försökte förklara varför jag mådde dåligt, utan att nämna det som var hela orsaken.

Tillslut gick det inte längre. Jag visste att jag skulle dö en långsam död om jag var kvar. Vid 18 års ålder, efter mycket vånda och många jobbiga turer med mig själv, bestämde jag mig för att ta det tuffaste steg jag någonsin har gjort. Jag lämnade sekten, och med den också alla mina vänner plus min familj. Alla som jag älskade vände mig ryggen, jag blev som död för dem och de hälsade inte ens längre på mig. Och rädslan att Gud skulle döda mig levde kvar i många år samtidigt som jag försökte bygga upp mitt liv på nytt. Rädslan gjorde att jag inte ville skaffa barn, för jag var övertygad om att jag inte skulle få se dem växa upp.

Osäkerheten på mig själv tillsammans med känslan av att jag är en ond person har gjort att jag ständigt sökt bekräftelse på att jag duger. I mina prestationer på jobbet, i privatlivet och framför allt i relationer. Det var också denna osäkerhet som fick mig att vara otrogen i mina relationer och det byggde bara på känslan av att vara en hemsk människa. Det var som att mina handlingar bekräftade detta för mig själv. Och jag blev otroligt rädd för att denna hemska hemlighet skulle uppdagas, så jag begravde den djupt i mig själv samtidigt som jag bara mådde sämre. På med masken igen. Le och var glad. Visa inte att du skriker på insidan.

Att inte duga, att behöva prestera för att vara omtyckt är en rädsla som har förföljt mig hela livet. Jag brottas fortfarande med den. Jag tränar som en galning, tänker ständigt på vad jag äter, lägger ner mycket tid och kraft på mitt utseende. Får panik om vågen visar uppåt och får ständigt jobba med mig själv på det här området. Att utmana mig att tycka att jag duger för den jag är.

Någonstans längs vägen började jag lätta på locket. Började prata om mina erfarenheter, om min uppväxt. Började visa att jag inte var en perfekt människa, väldigt långt därifrån egentligen. Jag var livrädd för att folk återigen skulle vända mig ryggen, men insåg att jag istället fick respekt och förståelse. Jag fick tre barn, min äldsta blir tonåring till sommaren.

Det mest skrämmande jag gjort var när jag i direktsänd TV berättade om hur jag varit otrogen mot mina båda män och hur detta är en sorg och en skam som jag får leva med resten av mitt liv. Aldrig hade jag trott att jag skulle prata om detta öppet, aldrig hade jag trott att jag skulle skriva en bok baserad på mina egna erfarenheter på det här området. Men jag känner att jag är trött på att vara rädd. Jag är trött på att bli styrd av min egen rädsla. Enda sättet att komma över sina rädslor är att utmana dem. Då tappar de sin kraft.

På grund av mina havererade äktenskap var jag fullkomligt livrädd för relationer. Jag tänkte att jag skulle leva som singel resten av mitt liv. Fixade inte tanken på att bli tillsammans med någon igen och kanske riskera att göra honom olycklig. Vågade inte närma mig känslor som blev starka, för då bubblade det också upp så mycket av osäkerhet, sårbarhet och rädsla.

Men en dag så stod han där. Mr Right. Och jag försökte till en början mota bort honom, försökte skrämma bort honom med att vara sval, avvisande, alldeles för kontrollerande och jobbig. Men han stod kvar där, tyckte fortfarande att jag var den han ville ha. Och sakta började jag utmana även den här skräcken i mitt liv. Vi blev ett par. Vi bodde på olika orter, båda hade barn sedan tidigare. Ingen av oss kunde flytta till den andre. Så vi hittade ett hus på en ort som ligger mitt emellan våra ursprungliga orter, som gjorde att vi kunde flytta in med fem barn och ha ungefär lika långt till skola/dagis/jobb.

Idag är vi sambos. Något som jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig när jag träffade honom. Vågade inte bli sårbar i en relation igen, vågade inte visa mig svag, vara en person som någon skulle känna utan och innan, där det skulle genomskådas att jag är långt ifrån perfekt. Men nu är jag ändå här. Och jag är lycklig. Han vet om att jag inte är perfekt, att jag inte har ett fläckfritt förflutet, men han älskar mig ändå. För den jag är.

Jag har skrivit 7 böcker idag, och berör ämnen som jag själv har mycket erfarenhet av, som sekterism, maktmissbruk och manipulation. (Dold Agenda, Naken Sanning och Mörk Avsikt) och min senaste roman handlar just om otrohet och vilka känslor av skam och förtvivlan man kan känna när man är den som är otrogen. (Valet) Jag har idag en stor läsekrets, mina läsare vet om min historia men accepterar mig ändå.

Det är dags att ta tag i min rädsla ytterligare. I höst kommer jag hålla föreläsningar om hur det är att växa upp i en sekt, om otrohet och misslyckanden. Det skrämmer mig, men livet är till för att utmanas. Och min erfarenhet hittills är att när man utmanar sina rädslor – det är då man blir fri.

Elisabeth Akteus Rex

 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Livrädd men lever ändå

  1. Leif skriver:

    Underbara Elisabeth,

  2. Lindasbokhylla skriver:

    Älskar dina böcker! Tack för att du delar med dig.

  3. Pia Widlund skriver:

    Härligt att läsa om dig och att det gått åt rätt håll. Har läst dina böcker med stor behållning! Ta hand om dig!

  4. Marina Öhman skriver:

    Shit vad stark du är, vilken resa.

  5. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Bra och modigt att ha utmanat sina rädslor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *