Man säger ofta att ”detta var den värsta dagen i mitt liv”, men det här var verkligen en riktigt jobbig dag.

Välkomna till ”Blogga hos Bonelli” och ett alldeles speciellt välkommen till min allra första gäst, Annika Ramsay. 

Hej Åsa och tack för att jag får vara med!

Jag heter Annika Ramsay och är 47 år. Jag är snurrig och virrig på ett otroligt organiserat vis.
En frånskild mamma med två väluppfostrade tonårsbarn som bor växelvis hos mig och pappan. Fotbollsintresset är stort här hemma och fotbollsmorsan hänger med.
För 14 år sedan tog jag anställning på Vasastans bästa förskola, föräldrakooperativet Vårsol, där skall jag pensioneras!
På min fritid sjunger jag i en kör och spelar med i ett svenskt säckpipeband “Stockholm Pipe band”.
Sedan har jag ju min 11 åriga gulliga katt som bästa sällskap, Lussekatten :) Här är min smått förfärliga historia.

Vi hade skaffat oss två hankatter till familjen. Den ena var gosigare och mer tillgiven än den andra, som var skygg och mest ville vara för sig själv utomhus. Barnen älskade dessa katter och döpte dem till Saffran och Lusse.

Den här dagen befann jag mig på förskolan där jag arbetar och skulle precis till att byta blöja på ett av barnen när min mobiltelefon ringde.
  ”Hej, det här är ifrån polisen. Någon har hittat en död katt vid vägkanten och via öronmärkningen ser vi att katten tyvärr tillhör dig.”
   Jag tog stöd mot skötbordet. ”Åh neeej!” utbrast jag. ”Vilken av katterna är det som dött? Är det den gosiga Lussekatten eller den skygga Saffran?”
   Som om poliskvinnan skulle veta det …
   ”Det kan jag inte svara på.” Rösten i andra änden var mjukt deltagande. ”Jag beklagar verkligen.”
   Vid det här laget rann tårarna nerför mina kinder och efter att polisen återigen beklagat sorgen avslutades samtalet. Jag tryckte ner telefonen i byxfickan och snyftade fram en snorig mening till det storögda barnet på skötbordet:  
   ”Nu ska fröken gråta …”
   Jag blev rörd över mina kollegors stora förståelse när jag bad om att få gå hem tidigare. För det var ju klart – det låg ju trots allt en död katt vid vägkanten som jag var ansvarig att ta hand om. Hela vägen hem undrade jag vilken av katterna det var. Naturligtvis önskade jag inte livet ur någon av dem, men jag kunde inte hålla mig från att be en tyst bön om att det var den skygga Saffran som haft otur. Och vad skulle jag säga till barnen?

Redan på långt håll såg jag katten och ja – det var Saffran som blivit påkörd. Där låg han på sidan, tufsig i pälsen och med en strimma blod i mungipan. Jag lyfte försiktigt upp honom i famnen och det var när jag började gå över gården mot lägenheten som det brast. Utan några som helst hämningar hulkade jag ut min sorg över stackars kissen.
   ”Varför just vår katt!?”
   Min förtvivlan ekade mellan väggarna.

Så till det svåra – berätta för barnen. 
    Deras pappa som var bortrest hade löst tillsynsproblemet med att lämna barnen hos deras farmor. (Märkligt nog var han alltid bortrest när det hände något.) Det behövdes bara ett ögonkast på min bedrövade uppsyn för att barnen skulle förstå att något hemskt hänt. Den brutala sanningen levererades. Mer tårar och mer hulkande. Alla grät. 
   Men den som reagerade värst var inte barnen utan farmor. Farmor som är en mycket bestämd, hetsig och yvig kvinna blev helt ifrån sig. Men, det var inte för det faktumet att katten var död utan för problemet hur vi i hela friden skulle begrava den.
   ”Den måste absolut ner i jord omedelbart innan likmaskarna kommer! Och minst två meter ner, annars kommer vilddjuren att gräva upp honom.”
   ”Lugna ner dig kvinna”, fräste jag. ”Jag ordnar detta i morgon!”
   Jag höll inne med att lösningen på problemet med likmaskarna var att stoppa in katten i frysen över natten.

Direkt när jag slutat jobbet klockan tre dagen efter hämtade jag barnen från skolan. I bakluckan låg en djupfryst Saffran med likstela ben och stirrande blick i en fruktlåda.
   Det var begravningsdags.
   Platsen för denna sorgliga tillställning var bestämd att ske vid sommarstället ute på Hölö, en bilfärd på fyrtio minuter. Perfekta stället för en kattbegravning. Tiden var knapp eftersom jag, klockan sju, skulle närvara på min sons skola för det allra första föräldramötet.
   Men om vi bara följde tidsplanen så …

Det första jag konstaterade när vi väl var framme vid stugan var att den senaste veckans ihärdiga regn gjort marken osedvanligt blöt.
Stressad över tiden sa jag till barnen: ”Nu måste vi vara rationella!”
   Med en militärisk effektivitet beordrades sonen William att hämta stora spaden i vedboden och dottern Amanda att leta en bra pinne till ett kors. Min uppgift var att hämta likkistan, det vill säga fruktlådan, ur bilens baklucka. För att komma åt lådan var jag tvungen att flytta på tusen ex med flygblad som jag skulle ha till ett event dagen därpå. Buntarna lade jag upp på biltaket så länge.
   Efter att ha letat en stund hittade vi till slut en lugn och vacker plats som var det perfekta stället för Saffrans sista vila. Ett snabbt ögonkast på klockan. Vi hade exakt en timme och tjugo minuter på oss.
   Jag tog spaden och stötte till i den blöta marken.
   Klonk! Sten. Nästa ställe. Klonk! Sten där också. Ytterligare ett ställe. Klonk!
   Vad fa-an! Var det bara berg på hela tomten? Vi förflyttade oss längre upp mot skogen där jag kunde få ner spaden. Trots rötterna som slingrade sig både över och under mark.
   Svärmors vassa ton ringde i öronen.
   Han skall begravas minst två meter ner!
   Jesus Kristus, det kunde hon bara glömma.
   Allt hackande i den blöta geggamojan fick svetten att rinna samtidigt som jag svor ve och förbannelse över min bortresta man. Tittade på klockan, en timme kvar.
   Den fuktiga värmen och svettdoften fick myggen att svärma runt oss. Jag grävde, smällde mygg och torkade svett ur pannan med mina leriga händer. 
   Jag bestämde att gropen som nu var cirka trettio centimeter djup fick duga. Tillsammans tryckte vi ner katten och lyckades på ett makabert sätt knöla ner de stela benen. Utan ett ljud betraktade barnen sin mammas stressade ansikte när jag slängde ut en ny order.
   ”Kom igen nu, skotta igen gropen och dit med korset.”
   Amandas ögon fick ett sorgset uttryck. ”Ska vi inte sjunga en psalm?”
   Jag kvävde en suck. ”Ja gumman, såklart vi ska …”
   Shit, tiden? Femton minuter kvar.
   Vi stämde upp i ”Den blomstertid nu kommer” och ceremonin avslutades med en hastig bön.
   Klart!
   Ny order.
   ”William, tillbaka med spaden i veboden. Amanda, gå ner till bilen och ta av dig de leriga skorna.”
   All den blöta lera vi klafsat runt i hade fått skorna att anta en ny form av platådojja ala 70-tal. Jag försökte skrapa bort det värsta, men tiden flåsade mig i nacken. In i bilen, på med bältena, ut på grusvägen och gasen i botten.
   Det är då jag ser något i backspegeln. Något som fladdrar iväg efter bilen.
   ”HELVETE! Mina flygblad!” Bilens bromsar skrek. ”Ungar, ni måste hjälpa mamma nu. Ut ur bilen och samla flygblad så många det går.”
   Fyrtio minuter senare sladdade jag på lerklädda skor och sex minuter försenad, in i skolmatsalen för mitt första föräldramöte där lärare, rektor och föräldrar redan intagit sina platser.
   ”Välkommen”, sa rektorn.
   Med rusande puls, svettrufsigt hår, lertäckta skor och rödflammig i ansikte och på hals från alla myggbett vände jag mig mot rektorn, pressade fram ett leende och hörde mig själv säga:
   ”Ursäkta, jag har bara begravt katten …”

De förkrossade barnen

 
 Annika Ramsay 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Man säger ofta att ”detta var den värsta dagen i mitt liv”, men det här var verkligen en riktigt jobbig dag.

  1. Susanna skriver:

    Tack! Du gjorde verkligen min kväll. Har skrattat så tårarna runnit trots att innehållet egentligen är ganska sorgligt. Men det är en konst att kunna berätta en sorglig historia på ett så underbart humoristiskt vis. :-)

    • Annika Ramsay skriver:

      Tack själv för att du läste mitt inlägg :)
      Ja det var en sorgens dag, men värre saker har hänt och nu är det ju så länge sedan så hela familjen kan skratta åt historien, till och med barnens farmor :)
      //Annika

  2. CissiG skriver:

    Stackars katt och barn. Men du berättade på ett roligt sätt så man skrattade lite i det sorgliga också. Tack för att du delade med dig.
    Kram Cissi

    • Annika Ramsay skriver:

      Tack för att du läste! Jag frågade barnen, som är stora nu, hur de upplevde stressen som var då. De tittade storögt på mig.. va! var vi stressade? :)
      /Annika

  3. Lasse O skriver:

    Hej, fint beskrivet. Hade katter under uppväxten och det hände att de råkade ut för olyckor men vi hade tur att de överlevde fallen från 3:e våningen några gånger.

    • Annika Ramsay skriver:

      Tack Lasse för att du läste :)
      Ja katter är härliga djur… och att överleva höga fall verkar vara en katts specialitet på att avverka sina nio liv :)
      /Annika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *