När Facebook drar mig tillbaka till verkligheten

Hej allihop!

Här sitter jag och fixar veckans inlägg medan köttbullarna steks och blomkåls- och broccolimoset kokar. En vanlig vardagskväll med andra ord. En kväll då mörkret sänkt sig, höstvindarna blåser utanför fönstret och jag njuter av att vara i värmen inomhus. Alla dessa saker som de flesta av oss tar för givet.

På andra platser ser det annorlunda ut. Och det är precis det som min förlagskollega beskriver så bra. För att hon varit just där. Upplevt det. Sett det och befunnit sig mitt i det.

Välkommen Lena Hansson! 

Fotograf: Susanne Kronholm

Fotograf: Susanne Kronholm

Hej Åsa och alla läsare!

Tack för att jag får vara med här. Det känns verkligen fint.

Ni vet hur det är när man sitter och kollar Facebook. Vissa dagar verkar det som om alla i ens närhet pratar om samma sak. Som om det bara fanns ett tema att diskutera. Jag överdriver såklart. En och annan avviker förstås. Det kan vara någon bebis, eller katt eller några söta halvvuxna barn som dyker upp här och där. Eller någon lustighet eller ganska intressant nyhet. Men på det stora hela är det bara en fråga som gäller.

Så har det sett ut i mitt Facebookflöde ganska länge nu. Det handlar nästan bara om krig och fred. Det handlar om Colombia, där jag bodde i fyra år.

Först skrev Colombias regering och Farc-gerillan (som är världens äldsta gerillagrupp) under ett fredsavtal som skulle göra slut på 52 års blodigt inbördeskrig. Glädjen var stor. Det talades om Nobelpris, om fredlig samexistens och ett nytt land där förtryckta grupper skulle stärkas.

Kort därefter chockades världen när det blev nej till fredsavtalet i en folkomröstning.

Ingen pratade längre om Nobelpris. Tills det blev verklighet. Colombias president får priset för sin – och för folkets – kamp för fred. Bra tycker jag. Och hoppas att det kan stärka de krafter som jobbar för fred.

Vad som kommer att hända nu är osäkert. Många är rädda att kriget blossar upp igen. Under de senaste veckorna har hundratusentals colombianer fyllt landets gator och torg. De har viftat med vita flaggor, skanderat slagord och lyft knytnävar. För dem är det inte vilken demonstration som helst. Det handlar om liv och död. Det handlar om deras och deras barns framtid.

Mycket kan sägas om folkomröstningen, men tydligt är att de som bor i krigshärjade områden röstade ja till fredsavtalet. Nej-röstarna finns främst bland de som inte har drabbats direkt av konflikten.

Tänk dig att du sitter och äter middag. En dag vilken som helst. Precis som vanligt.

Men så stormar åtta män in genom dörren och tittar på dina barn. Du har fyra barn. Och du vet att männen vill ta dem med sig. För du bor på landsbygden i Colombia. Du är fattig. Och männen kommer från Farc-gerillan.

Just så var det för Veronica. Jag träffade henne i utkanten av huvudstaden Bogotá för några år sedan. I ett fattigt område där många av dem som flyr kriget på landsbygden hamnar. I Colombia är över sex miljoner människor på flykt i sitt eget land.

Farc-gerillan hade tagit med sig de båda sönerna, 13 och 15 år gamla. Barnsoldater. Döttrarna lyckades hon rädda. Den 15-åringe sonen kom hem efter en tid med gerillan. Hon vet inte hur han slapp därifrån. Också 13-åringen lyckades till slut fly gerillans våld. När han kom till Bogotá var han blek och mager. I en vecka låg han på sjukhus.

– Han var förvandlad som människa, sa Veronica. Våldsam och vresig. Ville inte berätta vad han hade varit med om. Han sa bara att de hade behandlat honom väldigt, väldigt illa.

Efter en månad försvann han hemifrån och hon har ingen aning om vart han tog vägen.

Veronica och jag satt på hennes enkla säng i det enda lilla rummet och pratade. Och grät. Och torkade tårarna. Hon kokade lite kaffe till oss. Visade stolt sina krukväxter. Sedan drog hon ut en liten låda och tog fram ett foto och visade mig. Han såg så liten ut, hennes 13-åringe son. Söt. I jeansjacka och keps. Jag minns hur Veronicas kropp skakade när hon höll i fotot.

Veronica är bara ett av alla de krigsoffer jag har träffat. Det finns miljoner och åter miljoner fruktansvärda berättelser. Den ena värre än den andra.

En av de människor jag för alltid kommer att bära med mig i tanken är Juan som frivilligt gick med i Farc när han fortfarande var ett litet barn. Han berättade hur han bytte till sig sin första pistol mot ett Nintendospel. Leksak som leksak liksom. Jämfört med den fattigdom och hopplöshet han levde i innan så var livet i gerillan bra. Man fick i alla fall mat för dagen. Och vänner. Och respekt.

Maria Eugenia finns också alltid med mig. Hennes budskap kan verka självklart och harmlöst: Att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Men hennes arbete för kvinnor och internflyktingar provocerar. Hon hotas av kriminella grupper och hennes döttrar har attackerats och kidnappats.

– De vill tysta mig genom att ge sig på mina barn, sa María Eugenia. Men jag kan inte vara tyst. Världen måste få veta.

Och kampen för mänskliga rättigheter går vidare, trots att det är livsfarligt. Bara under första halvåret i år har 35 människorättsförsvarare mördats i Colombia.

Foto: Julián Lineros

Foto: Julián Lineros

Så nu när jag sitter här i min bekväma lägenhet i Stockholm och lojt scrollar på mobilen och gäspar lite förstrött, nu är jag glad att Facebook tar mig tillbaka till den verklighet som mina vänner i Colombia dagligen lever i. Och jag är glad att de inte har gett upp sin dröm och sin kamp. Drömmen om ett Colombia i fred.

Mina fyra år i Colombia har satt djupa spår i mig. Colombia är också så mycket mer än det jag skrivit om här ovanför. Så mycket fint. Det är glädje, god mat, fantastiska människor och vanliga vardagsliv – så klart.

Och det är ett av Sveriges största adoptionsländer. Under åren träffade jag många adopterade som var där för att söka sina rötter. Några lät mig följa med på sin livsomvälvande resa. Vi besökte myndigheter, vandrade genom parker, knackade dörr. Jag fick vara med när några av dem mötte sina colombianska mammor för första gången. Och andra gången. Och höra vad som hände när de försökte bygga upp en relation. Jag blev djupt berörd.

Jag bestämde mig för att skriva en roman, en fiktiv historia om en adopterad tjej som åker till Colombia för att söka sina rötter. Boken heter ”Ett liv utan början” och föddes ur mötena med adopterade och biologiska mammor. Men där finns också en massa andra berättelser. Om inbördeskriget. Om identitet. Om kärlek. ”Ett liv utan början” har just kommit ut på Ordberoende Förlag (Jag är alltså stolt förlagskollega till Åsa Bonelli).

”Bladvändare”, ”vacker”, ”välskriven”, ”stark”, ”gripande”, ”psykologiskt trovärdig” är några av kommentarerna från läsare och recensenter. Hoppas att du vill läsa den. Finns på bokhandeln, Bokus, Adlibris och bibliotek. Nu också som e-bok.

Lena Hansson

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När Facebook drar mig tillbaka till verkligheten

  1. Eva Rosengren skriver:

    Tack för starkt berörande och viktig läsning, Lena. Ser fram mot att läsa din bok som jag just köpt.

  2. Pingback: Facebook tar mig till verkligheten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *