Om att slösa bort sin tid

Pernilla Alm beskriver idag i Debutantbloggen om det otacksamma med att skriva en bok, och hon gör det väldigt bra.
Jag förstår precis känslan av att sugas in i en riktigt bra berättelse och inte vilja att den ska ta slut.

Sedan jag själv började skriva på allvar har även jag insett att det inte bara är att sätta sig ner och tro att det ”är väl bara att skriva”.
Oh nej. Det behövs skissas upp en plan, göra ett persongalleri så du vet exakt hur dina karaktärer skulle reagera i olika situationer, vad som ska hända i varje kapitel ( jag jobbar så ), prata med människor och våga ställa frågor så inga faktafel smyger sig in i manuset.
En liten parentes – när jag läste Bodil Mårtenssons böcker ”Barkhes döttrar” och ”Barkhes son” var jag så imponerad och fylld av respekt för jag VET vilket hästjobb hon måste ha lagt ner på all reserach. HATTEN AV!
Samma känsla infann sig när jag läste Simona Ahrnstedts ”Överenskommelser”. Otroligt bra jobbat. Ska by the way köpa hennes tvåa som precis kommit ut och som heter ”Betvingade”.

Åter till ämnet. Nu kommer vi till det som är viktigast av allt – att SKAPA TIDEN du behöver för att kunna färdigställa ditt manus. Det är inte det lättaste. Men om du inte gör det så blir det ju ingen bok, eller hur?
Och inte nog med det – när du väl lyckats skrapa ihop skrivtid mellan hämtningar på dagis, tvätten, middag, jobb, vänner och familj så önskar man få omgivningens förståelse för att man sitter och svettas över något som nästan med garanti aldrig kommer genera i något.
Cyniskt? Nej. Fakta.
Vill du gå och träna, spela golf eller träna hunden?
Absolut.
Men tid till att skriva en bok? Jora. Är du bara bussig och tar tvätten först?
Sedan kan man ju inte heller bortse från det faktumet att det är ett väldigt ensamt jobb att sitta och trycka ur sig en sisådär 500 000 tecken. Då är kollegorna och personerna med samma brinnande intresse för det skrivna ordet en nödvändighet.
Det är något magiskt med att få sitta en kväll över ett glas (okej, ett par då) vin och bara få nörda sig med att prata intriger, karaktärer och dialoger i flera timmar.

Men en sak jag upptäckt nu när jag börjat få kontakt med andra författare är hur generösa alla är. De står bakom och hejar på, är givmilda med sin tid, och pushar för att man aldrig ska ge upp.
Och bara för någon dag sedan så kom beviset på att det stämmer.
Den supertrevliga Susanne Boll har lyckats med det omöjliga och fått sitt andra manus antaget. You go girl och är så värd alla framgångar!

Så jag kör ner huvudet och fortsätter.
Because miracles do happen.

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *