Om det här med att lyssna

Det bästa jag visste när jag var liten var att lyssna på sagor om tomtar och troll, älvor och  knytt. Redan där föddes min beundran inför de som med fantasi kunde skapa världar som inte fanns. I vuxen ålder har den beundran vidareutvecklats till de som kan skapa dramatik och känslor kring det som faktiskt händer i det verkliga livet. Sådant vi alla kanske går igenom och kan relatera till.

När jag var runt åtta år spenderade jag och min kusin alla våra somrar uppe hos min mormor och morfar i Jämtland. Kusinen hade (och har fortfarande, såvitt jag vet) en farbror som bodde i skogen och som var/är en riktig konstnärssjäl. Han skapade helt underbara minitavlor i sammet som han skar ut med skalpell.
Och – han berättade de mest fantastiska sagorna. För ni vet väl hur mycket konstigt som händer i de Jämtländska skogarna? Där bor det en massa underliga varelser under varje sten och stubbe. (Tankarna går osökt till sagan om Dunderklumpen.)
Jag minns att vi i timmar kunde sitta nedanför honom på golvet medan han satt i fåtöljen och berättade.

En annan saga som är sann – men icke desto mindre fantastisk för det – är den om min söta mormor som dog för precis ett år sedan. Hon var en nätt, liten och väldigt ängslig kvinna som till största delen av sitt liv blev omhändertagen av min store, kraftige och bullrige morfar. Han skötte verkligen om henne och såg alltid till att hon hade det bra.
Nu tänker du att det var väl gulligt, men fantastiskt?
Jo, så här är det. Hon kom ursprungligen från Norge och när andra världskriget drog in över landet bestämde hon och några vänner sig för att ta sig till Sverige. Sagt och gjort, de satte på sig skidorna och stakade sig över till grannlandet.
Hon! Av alla! Helt ensam, utan sin familj.
Hon, som inte kunde sova veckan innan hon skulle sätta sig på direktbussen ner till Stockholm och bli upplockad precis utanför bussdörren. DET är helt fantastiskt.
Men oj, vad jag ångrar mig idag. Att jag inte fick höra hennes berättelse. Att jag gått miste om att få veta hur hon kände, hur det gick till och vad som hände med hennes vänner. Nu är den historien borta. För alltid.

Så, man brukar säga att det finns en anledning till att du har två öron och en mun.
Lyssna och framför allt – ta tillvara.

Det här inlägget postades i Lite av varje. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *