Om jag var förläggare

För några år sedan skrev jag ett manus där den tänkta målgruppen var vuxna eller unga vuxna. Den handlar om en högstadielärare som kommer tre femtonåriga tjejer väldigt nära inpå livet och i och med det blir indragen en fruktansvärd historia.
Av naturliga skäl berättar jag inte mer för man kan aldrig veta om det någon gång i framtiden kommer finnas ett förlag som finner historien intressant och vill ge ut den.

Jag hade en del testläsare som jag har stort förtroende för, bland annat en person som jobbar i den miljön, en annan som följt mitt skrivande under flera år och en till som själv är författare och har legat på ett förlag som det i princip är omöjligt att komma in på.
Omdömet från testläsarna var att manuset var bra men att det självklart fanns saker som gick att förbättra.

Jag gjorde en hel del omarbetningar och skickade sedan glad i hågen in manuset till ett flertal förlag.
Naturligtvis blev det refuserat. Inga konstigheter. Jag hade blivit varnad av min coach att alla som skriver måste vandra den vägen och att jag inte skulle bli något undantag.
Det gjorde att jag var väl förberedd och inte tog refuseringarna speciellt hårt. Faktum var att tre av refuseringarna gjorde mig väldigt glad eftersom förlagen verkligen tagit sig tid att läsa manuset och till och med kom med personliga åsikter och inte nog med det uttryckte en önskan om att få läsa mitt nästa.

Nu var det så att av en slump så läste även ett par tjejer som tillhör samma åldersgrupp som flickorna i boken. Det här hände ganska långt efter att jag lagt den historien åt sidan för i ärlighetens namn så var jag kräkless på den. Jag var klar. Finished.
Men så fick jag omdömet från flickorna.
De höjde betyget på manuset avsevärt. De tyckte att dialogerna mellan flickorna och hur deras förhållande med sina föräldrar gestaltades var spot on. Historien var mycket bra, de tyckte de hade fått lära känna karaktärerna och att slutet var överraskande.
En av testtjejerna sa: ”Det är helt sjukt. Vi pratar verkligen så med varandra.”

Härom dagen läste min tjugoettåriga dotter ut boken. Hon (kan i och för sig vara något partisk) tyckte väldigt mycket om den och kan knappt vänta tills mitt nästa manus är klart. Naturligtvis blir jag väldigt glad över att få höra det.

Men det har också fått mig att fundera. Ända sedan jag börjat skriva på allvar har jag fått höra att hela bokbranschen är ett enda stort tyckande. Det är förläggare och redaktörer som sitter och tycker en massa. Kanske de gillar just din bok, story eller ditt sätt att skriva – kanske gör de inte det. De tar oerhörda chanser om de skulle nappa på dig och ditt manus. En bok kan flippa eller floppa. Det är omöjligt att veta.

Det var där tanken föddes.
Varför har inte förlagen testpaneler i olika åldersgrupper som läser manusen som förlagen känner kanske har någonting, men inte är säkra på om det når hela vägen fram? Alltså att låta den tänkta målgruppen få läsa och ge ett omdöme? Skulle inte det ge förlagen en något större känsla för vad marknaden tycker?

Till exempel i mitt fall så var boken tänkt att rikta sig mot vuxna men det visade sig att det var ungdomarna som gillade den mest.
Tänk om de förlagen som ändå kände att det fanns något där men ändå inte var riktigt säkra på om det höll på marknaden hade låtit tio ungdomar fått läsa?
Tänk om sju av dem hade gjort tummen upp, hur hade förlagen känt då?
Hade de vågat chansa?

Vad vet jag – idén kanske är svår att genomföra men jag tror att om jag var förläggare så hade jag nog i alla fall tyckt att det kunde vara värt att testa.
Och om det skulle leda till att ett manus blev utgivet är jag övertygad om att författaren inte skulle ha något emot att lägga till några namn i sin tacklista i slutet av boken.

 

Det här inlägget postades i Lite av varje. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *