Om mina femton minuter i rampljuset

Välkomna alla nya och gamla läsare till ”Blogga hos Bonelli”!

Gästen som slår sig ner hos mig idag är en tjej som jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag beundrar ofantligt mycket för hennes mod. Modet att dela med sig av det hemska hon blivit utsatt för och därmed drivit debatten om sexuella övergrepp ytterligare framåt. Även om det fortfarande finns massor kvar att göra.

Välkommen Sara Stille!

535242_1304364316256918_1367751752420263127_n

Hejsan alla och hej Åsa! 

När jag skriver det här inlägget föreställer jag mig att jag sitter i en tv-soffa redo för direktsändning. Det gäller att hålla känslan vid liv, den där känslan som säger att man fortfarande är något. Det är ju, trots allt, ett offentligt framträdande även om det inte är lika glamoröst som det rampljus som nästan bländade mig när jag debuterade som författare för lite mer än två år sedan.

Det var storslaget.

Där kom jag, lilla Sara, nitton år gammal från Säter och gav ut en öppenhjärtig självbiografi. Vissa skulle nog kanske till och med kalla den rå. En käftsmäll. En rak höger. Till mannen som förstörde mig, till samhället som inte såg mig och till rättssystemet som trots att det är år 2016 fortfarande inte har lärt sig innebörden av begreppet sexualbrott eller hur man bemöter personer som utsatts för sådana.

Expressens löpsedel: Sara, 19, skriver bok om våldtäkten. Bild på mig, på löpsedeln. Inne på Ica Maxi. Flersidigt reportage inuti tidningen.

Fjortonde februari 2014. Alla hjärtans dag. Jag öppnade dörren till den mörkaste delen av mitt hjärta och släppte in hela svenska folket. Bära leggings i januari var en häpnadsväckande historia som alla ville ta del av. För mig var det overkligt, det var ju bara mitt liv i tryckt version. Direktsändning i Nyhetsmorgon, radiosändning i p4 med Lotta Bromé, Gomorron Sverige. Det tog aldrig slut. Priset tog dock Go’kväll i SVT som satte mig på ett flygplan upp till Umeå. Där möttes jag av en egen loge, med mitt namn på dörren.

Jag minns inte vilka tidningar som skrev om mig och min bok. Expressen, Aftonbladet, SOLO, Dalademokraten, Helsingborgs dagblad, Göteborgsposten… Det var en intressant historia, men varför egentligen?

Missförstå mig inte. Det finns ingenting i mitt liv jag är så stolt över som min debutbok och jag älskar uppmärksamheten den fick. Inte för min egen skull, för ämnets skull. Jag älskar hur jag och min historia har bidragit till debatten kring sexualbrott, hur vi har hjälpt andra utsatta människor och hur den här erfarenheten har fått mig att växa som människa.

Men det finns en baksida av den här historien.

Det första som skrämmer mig är att min historia är en av tusentals, ändå uppmärksammas den på ett sätt som får den att framstå som något ovanligt. Det begås tusentals våldtäkter varje år. Min historia är en i mängden, egentligen. Det som skiljer den från resten är att jag pratar öppet om vad jag har varit med om. Jag vill inte vara en del av det mörkertal som ligger som en mörk ridå över det Sverige vi tycker att vi ska vara så stolta över.

Vi som land ska skämmas över mörkertalet. Det är inte bara ett juridiskt, politiskt, högt uppsatta människor-ansvar. Ansvaret för mörkertalet ligger på oss alla. På alla som ifrågasätter, skuldbelägger, felplacerar ansvar, dömer, inte vågar se, inte vågar fråga, inte lyssnar, låter det hända. Vi skapar det klimat som gör det möjligt för mörkertalet att existera.

Det andra som skrämmer mig är det mediala intresset. Pengavärdet. Tittarantalet. Hur man vill hitta vinklar i min historia för att skapa ett läsarvärde. Återigen, det är ingen häpnadsväckande historia. Jag är en vanlig tjej som råkade ut för något som väldigt många andra vanliga tjejer råkar ut för i sina liv.

Priset tog en svensk tv-soffa. Nämner inte vilken för det är inte relevant. Kontaktperson för programmet ringer mig under release-veckan. Frågar om jag vill medverka. Självklart vill jag det. Följdfrågan har etsat sig fast i mitt minne. Vi vill hitta en ny vinkel. Du kanske tycker det här är moraliskt fel men… Hur skulle du ställa dig till om mannen i din bok också medverkade?

Samtidigt som mig alltså. I samma tv-soffa. För att försonas i tv. Jag, nitton år gammal som precis har återgått till något som påminner om ett normalt liv ska alltså sitta i direktsänd tv och försonas med mannen som jag polisanmält för minst femtio fall av våldtäkt mot barn. Ja, försonas. Det var så hon kallade det. För vems skull? Min? Den enda jag har haft behovet av att försonas med är mig själv. Aldrig honom. Och definitivt inte i direktsänd tv.

Han är dömd i svensk rätt. I två instanser. Det är den försoningen vi har nått.

Min bok är öppenhjärtig. Den berättar så mycket jag klarar av. Den är inte påhittad, ingen fantasi. Den är min verklighet. Och det skrämmer mig att man vill vinkla den. Det värsta jag har varit med om, något som nästan tog mitt liv, vill man vinkla. Göra mer spännande. Se på med nya perspektiv. Han och jag i en tv-soffa. Våldtäktsmannen och hans offer.

Varför i helvete då? Inte för min skull, inte för hans. Det handlar egentligen inte om oss. Det handlar om att locka tittare. Tjäna pengar. Erbjud mig en miljon för det här och jag hade ändå tackat nej. För mig har det aldrig handlat om att bli känd, sitta i så många soffor som möjligt eller sälja böcker för brinnande livet. Jag hade en historia som tyngde mitt bröst som jag valde att berätta.

Jag tackade nej till att medverka. Bad henne med fina ord att dra åt helvete. Mina femton minuter i rampljuset åstadkom precis det jag ville – debatt och eftertänksamhet.

Utan att sälja min integritet och kränka mina värderingar för att tjäna pengar åt någon annan.

Sara Stille

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om mina femton minuter i rampljuset

  1. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Så gripande och äkta. Modigt.

  2. Ronnie Lundin skriver:

    Det är vågat att göra som du gör. Men samtidigt bra. Rosalie som gav mig sin historia om övergrepp under sin barndom för att jag skulle göra en bok av det (Blinka lilla stjärna, Sivart förlag) är lika modig. Och ni är några stycken.

  3. Ebba Range skriver:

    Tack, Sara!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *