Omgiven av knäppskallar

Hejsan!

Hoppas ni alla har det bra där ute. Kanske är semestern över och du har återgått till de vanliga rutinerna. Kanske är du som jag som tycker det är skönt när det blir ordning och reda igen.

Dagens gäst är beteendevetare och författare. Hans romaner om Alex King – också beteendevetare – har nått stor framgång. Jag har läst alla och gillar dem skarpt, men den som jag verkligen rekommenderar till alla är den här. Jag har nog aldrig skrattat så mycket till en bok. Igenkännighetsfaktorn är HÖG! Är du intresserad av hur olika människotyper fungerar och hur du kan bemöta dem på bästa sätt är den boken perfekt för dig. Bli inte förvånad om du får en AHA-upplevelse och insikt om hur du själv funkar och varför du reagerar på ett visst sätt i olika situationer.

Välkommen Thomas Erikson!

Thomas Erikson Föreläsare

Hej Åsa och tack för att jag får medverka i ditt program ”Blogga hos Bonelli”.

Människor. De är knepiga. De kommer i alla sorter och en del av dem är inte särskilt egendomliga. Andra förstår man egentligen ingenting av. Visst är det intressant?

En del av dem pratar på tok för mycket, och det är ju väldigt förargligt, särskilt de där som pratar för mycket på helt fel ställe. Låter munnen gå om allt och inget som om orden hotar att ta slut vilket andetag som helst. De pratar dessutom på platser där man inte ska prata alls. Inne på biografer eller mitt under en begravning bara för att nämna några. Ljudligt inne på ett museum, där både du och jag vet att man pratar med dämpad, lite vördnadsfull röst inför alla skatter som ligger framför en. Då kan man bli hemskt upprörd, eller hur?

Andra, å andra sidan, säger knappt någonting alls och det är ju också oerhört besynnerligt. Du vet, de där som bara tittar på dig och ser ut som om de inte vet vad de ska svara på en vanlig fråga. Den sorten. Som knappt pratar på platser där det är meningen att man ska prata. Som middagar, mingelpartyn och när man behöver veta hur långt det är till Flen. De nickar och ler och ser ut som om de vill krypa ur skinnet när man med uppfordrande röst kräver en åsikt om växthuseffekten – är det en konspiration eller inte? Paniken är sekunder bort.

Egentligen är det besvärligt att folk inte kan prata lagom mycket.

Sedan har vi ju det här med vad folk pratar om. Man kan ju faktiskt inte säga vad som helst som faller en in, hur skulle det se ut? Det får ju vara någon ordning på kallpratet. Jag har två jobb. Beteendevetarens och författarens. En del personer jag möter i mitt andra jobb är väldigt djupsinniga. De säger saker som att de drivs av kärleken till det skrivna ordet. Att man inte kan fånga berättelsen, den måste fånga dig. Eller att allting de gör kommer från universums innersta vilja. Det är fint sagt. Men jag är väldigt oklar över vad det betyder. Numera när någon frågar mig vad jag tycker om en viss bok brukar jag svara att den hade ett sådant djup, en sån förståelse för människans villkor. Jag läste repliken i en serietidning någon gång för trettiofem år sedan, och jag tyckte att det lät väldigt djupt. Det komiska är att överraskande många nickar och ser ut som att de precis begriper vad jag menar, trots att jag inte själv gör det. (På samma sätt brukar jag säga, när någon frågar vad jag tyckte om vinet, att det smakar som en galopperande oskuld på en sommaräng. Vissa tittar intensivt på mig och försöker komma fram till om jag driver med dem. Det bästa man kan göra är att lägga till att den smakar bättre än förra årets, men inte i närheten av året före det. Testa det på en middag så får du se. Ingen minns hur någonting var två år tillbaka, och du kommer att betraktas som en guru på viner under lång tid framåt.)

Sedan har vi ju de här individerna som inte har något djup alls. Som knappast tittar på nyheterna om det inte vore för att spana in nyhetsuppläsarens nya höstlook. Inte heller det bra. Som tittar uteslutande på dokusåpor på TV och undrar vilket drama som kommer att utspela sig i nästa avsnitt av Ullared. Som i ett samtal över en lunch pratar i tio minuter om vilket resmål som kommer att vara populärt nästa säsong, vilken öl som egentligen smakar bäst, om man kan ha bruna skor till svart kostym eller om Anna och Lasse kommer att bli tillsammans igen. Man blir misstänksam. Hur ska jag veta det? Och frågan som smyger sig över en är ju uppenbar: finns det något mer därinne än att gå på gymmet och att skaffa sig den rätta klockan? Vid sådana tillfällen brukar jag fråga vem de anser borde bli president i USA. Donald eller Hilary. Oftast möts jag av den där blicken, du vet, den som säger att var det verkligen nödvändigt att dra ner samtalet till den nivån nu när vi hade så trevligt? Iband kommer en kommentar om att det vore väl festligt om Hilary fick flytta tillbaka in i Vita Huset igen? Och varför behöll hon Bill efter det han gjorde? Och ganska snart pratar vi i stället om otrohet och om hur mycket pengar man tjänar som president.

Människor. De är knepiga.

Jag undrar hur de blev om de blev. Hur kommer det sig att en person blir pedant och en annan en obeskrivlig slarver? Eller att en blir en ärans snackpåse som ångar på om precis ingenting medan en annan är en introvert träbock som knappt svarar på tilltal? Går inte du och tänker på sådant här hela dagarna? Hur blev din ena kompis en person som tycker att det är riskabelt att prova en ny sorts flingor till frukost, medan en annan anser det knappt värt att nämna att lifta genom hela Europa utan ett öre på fickan?

Jag har själv en bekant som är så konflikträdd att bara man tittar på henne på fel sätt så tror hon att jag är arg. Eller om jag inte tittar på henne alls. Eller om det eventuellt, möjligen, kanske fanns ett korn av någonting obestämbart i min röst när jag bad om saltet. Vad är det? Varför låter du så arg? Min dotter gör på ett annat sätt. Hon är medvetet utmanande med vad hon säger eftersom hon tycker att det är kul om det blir lite debatt. Då gnuggar hon händerna och ser fram emot det verbala handgemänget. Jag har kommit på att hon ibland helt enkelt har tråkigt och då drar hon i gång en konflikt för att ha någonting att göra. Jag vet inte var hon har lärt sig det där.

Men jag har en idé. En otäck, illvillig ide som verkligen tilltalar mig. Jag har lust att sammanföra alltihop i ett stort rum. De extroverta snackpåsarna, de introverta mumlarna, de livrädda och de konfliktbenägna, de slarviga och de ordningsamma. In med de i samma rum. Stänga alla dörrar. Kanske borde jag även kasta in de  ytliga och de djupa. In med allihop i samma rum. Se till att de har kaffe och te eller vad de nu behöver. Att de sitter bekvämt eller står lika bekvämt eller vad de nu föredrar. Att rummet både är varmt och kallt på samma gång, mörkt och ljust och vad som nu är möjligt att ha synpunkter på.

Kan du se det framför dig? Visst vore det spännande? Att stoppa in alla dessa udda existenser i samma rum och tvinga dem att kommunicera med varandra. Att meddela dem att de har ett problem att lösa , att de inte kommer ut förrän det är löst. Nu har de bara att lyssna på varandra, att ta hänsyn till varandras lustiga små olikheter och komma fram till lösningen.

Jag kan se det framför mig lika tydligt som jag ser mitt eget ansikte speglas i skärmen just nu. Tanken roar mig faktiskt. Och jag har en fråga till dig:

Vilket problem skulle DU vilja att de löste?

Thomas Erikson

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Omgiven av knäppskallar

  1. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Intressant. En människokännare har talat.
    Kul iakttagelser. Bisarrt. Lättläst.
    Jag vill att problemet med mobbing ska lösas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *