När hjärtat delas i två delar

Så var det fredag igen och dags för en ny gäst!

Den här tjejen, hörni.
Hennes språk är som ett böljande sidentyg och jag avundas hennes förmåga att kunna uttrycka sig. Den är magisk.
Alla stora förlag: HALLÅ!
Vem är först med att haffa henne?
Läs hennes inlägg och förbered er på att bli berörd.

Välkommen Anneli Stålberg!

 unnamed (1)

Tack finaste Åsa för möjligheten att hänga med dig i din fredagssoffa. Som jag ha längtat.

När jag fick frågan visste jag precis vad jag skulle skriva om. Skrivande såklart. Om att börja skriva sent i livet. Om hur det känns att ge ut en bok. Om min stora passion för att skriva och hur lyckligt lottad jag känner mig över att få göra just det. Men… så kom livet emellan och jag kastades in i en berg- och dalbana av känslor. Lycka och sorg blandades våldsamt och mina tankar och känslor hamnade någon annanstans.

Våren var turbulent. Jag har en själ som nästan alltid längtar. Vidare. Till nästa hållplats i livet. Rörelsen är mitt bränsle, utan den blir jag rastlös. Utom när jag umgås med mina barn. Och när jag skriver. Så vi skulle tillbringa ett år utomlands, precis som vi gjorde för nästan tio år sedan. Vi skulle till Spanien, Fuengirola. Vår äldsta skulle ta ett sabbatsår innan högskolan. Våra andra barn skulle gå i svenska skolan. Äntligen skulle jag få ett helt år i Spanien ännu en gång. Förra gången vi var där hittade jag tillbaka till mig själv, till den jag var innan fyra älskade barn kom till världen. Jag började skriva. Det kändes som om jag svävade. Tills en dag i maj då äldsta sonen försiktigt meddelade att han helst ville börja skolan på en gång om han kom in.  Hjärtat rasade i en hissnande fart. Tankarna rusade lika fort. Vilka var våra möjligheter nu? Stanna eller åka iväg utan honom. Hur mycket jag än längtade iväg och bort blev det ändå stanna. Att åka så långt bort kändes omöjligt. Jag skulle ändå bara längtat hem. Sedan hade vi ju tanken som grott hos både maken och mig, innan Spanienplanerna hade vaknat, att flytta med och bo i den stad där sonen skulle läsa. Min uppväxtstad. Tanken att få umgås mer intensivt med mina vänner där lockade. Äventyret att flytta, om än bara en bit bort, kändes frestande. En möjlighet till rörelse. Till påfyllnad av bränsle.  Dottern ville stanna. Hon är trots allt 16 år, har sina kompisar och kom dessutom in på drömgymnasiet. Resten av familjen ville flytta. Det blev stanna. 

Så kom studentdagen för vår äldsta. Vi hade en helt fantastisk dag och kväll fylld av firande och stolta ord. Enda smolket i bägaren var att pappa var på sjukhuset och kunde inte vara med. Han hade fått cancer, men vi hade fått veta att han hade 96 % chans till överlevnad, så vi var inte oroliga, även om det var tråkigt att han inte fick vara med och fira det första barnbarnet som tog studenten. Men oj, vad vi firade. Dagen efter fyllde vår lillkille 10 år, så festandet fortsatte. Dagen efter det var vi uppe hos pappa på sjukhuset och den nyblivna studenten var med och visade upp studentmössan. Oj, vad stolt morfar var. Han pratade med alla där på sjukhuset om det. Vi sa hej då, men vi skulle ju ses snart igen, innan vi åkte iväg på vår planerade New Yorkresa. Den som var belöningen för alla barnens kämpande med sina skolresultat, men framför allt vår äldsta som precis tagit studenten och dottern som gått ut nian med strålande betyg. Vår sista resa tillsammans på ett tag. Jag viskade, kämpa nu, i pappas öra. Det gör jag, svarade han.

Samma kväll kommer samtalet som förändrar allt. Pappa har gått bort. Allt faller. Hur? Varför? Hur är det möjligt, vi träffades ju för tre timmar sedan och han var glad, stolt och bara sig själv. Vi åker alla upp till sjukhuset där han ligger. Han ser fridfull ut. Som om han bara sover. Som om han bara skojar med oss. Men det är inget att skoja om. Läkaren och en sköterska kommer in och vrider om kniven i hjärtat ordentligt. Det fanns aldrig någon chans för honom. Hans kropp var full av cancer och vi fick veta att de övergått till palliativ vård. Tystnad. Centrifug i huvudet. Snurrar, snurrar. Men 96 % då? Vad hände med dem? Alla trodde vi visste. Någonstans har det gjorts ett helt galet misstag. Här och nu får vi det kastat i ansiktet. Mitt i sorgen blandar sig så många frågor att de inte får plats.

Två dagar senare åker vi trots allt, efter rådgörande med resten av familjen, till New York. Det visade sig bli en bubbla av någon så när frid. En frist. Det blev bra. Vi lyckads njuta av tiden i denna helt magiska stad. Hemma igen tog verkligheten vid igen. Begravningen var vacker, rofylld och fylldes av pappas själ. Och livet skymdes av en hel massa ”utan”. Utan på midsommar, utan på systers 50-årsdag, utan på sommaren och semestern och utan hans röst. En mamma som kämpar med en vardag proppfylld av ”utan”. Och vi försöker hitta svar på hur det kunde gå så fel med all information om pappas sjukdom, allt som tycks ha hamnat i luften och mitt emellan.

Själv drabbades jag av högt blodtryck och ångest. Jag blev helt enkelt påmind om döden och blev skräckslagen av tanken på att kanske behöva lämna mina barn. Värst var det på nätterna, plötsligt kände jag varje liten rörelse i hjärtat. Tänk om jag inte skulle vakna. Men livet måste levas och oavsett när och hur min tid på jorden är över så vill jag leva fullt ut så länge jag får. Så den ställtid jag haft sedan den 12 juni, då allt förändrades, börjar äntligen gå mot sitt slut.

Så var det ju det där med sonen som skulle flytta iväg. Just den här mammans mardröm. Jag som pussar alla barnen god natt varje kväll när jag lägger mig, vare sig de är vakna eller inte. Jag som inte kan tänka mig en skönare mer harmonisk känsla än den när alla barnen ligger välbehållna och säkra i sina rum. Det svåraste att leva med just nu är det delade hjärtat. Och ännu fler ”utan”. Jag tänker på de där vänskapshalsbanden där ett hjärta är delat i två och man har med sig en halva var tills man ses igen. Precis så är det, fast på riktigt. Att lämna en stor del av sitt hjärta hos äldsta sonen. Och känslan när man får åka till honom och delarna smälter samman igen. Den är obeskrivlig och jag känner mig hel igen.  Tills jag måste åka igen. 25 långa mil bort. Tårarna kommer obevekligt. Min lilla stora kille. Min förstfödde, han som visade mig vad kärlek är på riktigt. Hjärtat delas i två.

Allt är som det ska vara. Tro inte annat. Jag önskar honom alla äventyr han kan hitta. All glädje och lycka i livet. Han kommer att klara sig alldeles utmärkt. Själv kämpar jag med allt det nya. Med känslan av att en del av mitt hjärta vandrar omkring i en annan stad.

Ikväll ska min 16 åriga dotter på sin första fest som anordnas av skolans elever i gymnasiet. And so it begins again!

Jag har medverkat i flera novellsamlingar och har skrivit romanen Glashjärta. Den där berättelsen om min passion för skrivandet hoppas jag få berätta en annan gång.
Lev livet fullt ut!

Anneli Stålberg ♥

Vill du veta mer om mig finns jag här:
facebook.com/anneli.stalberg.forfattare
instagram.com/annelistalberg

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Jag var gift med en pedofil

Fredag och blogg-gäst-dag!

Idag ska ni få träffa ytterligare en stark kvinna som delar mitt intresse och passion för det skrivna ordet. Hennes debutroman ”Kristalläpple” har ett sådant vackert språk att det känns som en smekning.

Hennes historia är så chockerande att det är omöjligt att ta in. Det är så hårresande och fruktansvärt och varje förälders mardröm. Och nu, utan vidare dröjsmål, låter jag henne få berätta sin historia som bara hon kan.

Välkommen Ebba Range!

EbbaIrmiPerssonsfoto1

 

Omtänksamma Åsa, äntligen är det min tur att sitta i ditt mjuka soffhörn. Som jag har väntat sedan du placerade din soffa just här.

Under de månaderna som passerat har jag inte vetat om, att det var just det här jag skulle dela med mig av … inte för att det är något akut eller nytt som hänt … men, nytt är det på det viset att jag för en tid sedan läste en modig kvinnas blogg, med samma rubrik som min. Jag berördes förstås på djupet – eftersom jag, precis som hon, är en mamma med en speciell- och avskyvärd erfarenhet. Mitt syfte är inte att chockera, utan att hjälpa om jag kan. Min dröm är att starta ett forum eller dylikt för oss mammor – för att ge tillgång för sympati, hjälp och uppmuntran – på liknande sätt som barn-offren i vissa fall har fått.

Det är alldeles sant, men jag visste ingenting om det under de tjugo åren som jag befann mig i äktenskapet. Han kan inte förneka det eftersom det var han själv som berättade efter att vi skilt oss, rättare sagt – han skildes från mig.

Så här i efterhand, tio år senare förstår jag att han inte såg någon annan utväg än att lämna äktenskapet, eftersom jag ställt ett ultimatum som gällde noll procent alkohol i vårt hus. Även att han skulle berätta för alla i vårt sociala sammanhang – att han är alkoholist.

I min, dåvarande, enfald var jag övertygad om att han skulle ta emot all den hjälp som fanns att tillgå, för att bli så kallad nykter alkoholist. Det jag inte visste var att han bara hade ett mål, att dränka sina känslor. Under åren som gick i äktenskapet eskalerade hans intresse att dricka mer och mer, utan att jag hade något facit. Vilket han ju hade! Han dolde aldrig för mig att han drack, bara den sammanlagda mängden.

Nu får du inte tro att jag medvetet gifte mig med en pedofil. Aldrig! Tvärtom var han mannen med stort M, som jag älskade.
Det var enbart Mannen jag såg, precis som alla i vår omgivning och släkt också gjorde. Under våra tjugo år tillsammans var det bara en enda, förutom han själv som visste vem han egentligen var.

Denna enda, lilla människa, mitt barn såg enbart min kärlek till Mannen, som såg vår lycka spira och växa för varje år. Hans och mina intressen, vår starka kamrat- och vänskap – var vida omtalade. Den lilla människans lojalitet och kärlek till mig – sin mamma, höll tyst, ville inte förstöra något i mitt liv. Vilken otrolig tyngd att bära på i åratal, under barndomen, tonåren och det vuxna livet – med kärlek till mig som enda motiv.

Mannen var inte barnets pappa, utan styv- eller bonus-pappa som man numera säger. Vi, den lilla familjen reste på semester till en Medelhavsö ett år efter bröllopet och av en alldeles speciell tillfällighet kunde han utnyttja situationen till sin sjuka fördel.

Han ringde upp mig på mobilen en kväll för tio år sedan, ett par månader efter den tidigare nämnda skilsmässan. Berättade, det fruktansvärda för mig, mamman och avslutade med:
”Det är sånt som händer ibland bara … så gick jag upp och släckte lampan … inte mer med det surr’u.”

Mitt barn som då hunnit bli drygt trettio år, hade samma dag träffat Mannen och sagt till honom att efter alla tysta år, nu skulle berätta för sin mamma, eftersom vi då var skilda.
Typiskt och fräckt nog så förekom Han och berättade för mig, före det vuxna barnet och som senare sa till mig: ”Inte ens det fick jag göra (berätta) – till och med det tog han ifrån mig.”

Den här upplevelsen om att få veta vad som utspelat sig utan min vetskap – delar jag tyvärr, med många andra mammor! Jo, det är sant – men, få av dem berättar mer än en enda gång.

Den gången då tillvaron fullständigt exploderade och omgivningen, även släkt och vänner ungefär samtidigt också fick kännedom om pedofilen i deras närhet – då svek de nästan lika mycket som han. Hur då?
De la skulden på mamman!
Backade och lämnade skeppet att sjunka.
”Nej, nej”, sa de … ”inte Han, som är en sådan intellektuell, högt uppsatt, fin och populär man … inte kan vi ha lika fel som hon.”

Där stod vi alltså, de andra mammorna och jag, med våra barn som fallit offer för det sjukaste man kan tänka sig – ensamma, för visste vi inte om att vi var flera. Och stod, det gjorde vi så länge det krävdes av oss – tills allt det som behövde göras för att gjuta olja på eftersvallande vågor var genomfört. Sedan fick vi falla, braka ihop och till sist inse att vi var tvungna att välja livet framför döden. Livet som måste erövras på det viset att vi kunde fortsätta vara till och även kallas mamma, mormor och farmor. Duga – trots allt, trots skuld över att vi inte såg våra barns belägenhet. Inte kunde avläsa några signaler … för att vi ingen kunskap hade, det var som om vi inte lärt oss det där främmande språket. Eftersom vi inte kände till att det kunde vara ett skydd att kunna det.
Vi hade ingen tolk.

Och Männen, de charmiga, trevliga, mjuka, älskade och till viss del manipulerande – så omtyckta, som ingen tycktes kunna genomskåda och som inte verkade känna någon skuld. Vad var/är det för fel på dem? Det undrar vi mammor och barnoffer fortfarande, även om andra i vår tidigare närhet tyckte att felet var vårt eget.

Till alla dem i vår omgivning som också svek, vill jag säga:
”Skäms!”
Å andra sidan så hade väl inte de heller någon – tolk?

Men, fortsättningsvis – svik inte den som blivit sviken … som fått fötterna undanslagna, som ligger på marken och inte kan ta sig upp själv. Som samtidigt ska vara ett stöd för barnet, som behöver all kärlek som mamman förmår att ge.

De mammor som jag nu i efterhand känner till, fortsätter att vara älskade av sina utsatta barn. Vilka storslagna hjärtan de har – barnen.

De flesta män – pedofilerna, erkänner inte så som min ex-make gjorde.

Vill bara tillrättalägga en viktig sak … den mannen jag senast var gift med och som fick mitt efternamn … har inget med det här att göra.

Ebba Range

 

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Omgiven av knäppskallar

Hejsan!

Hoppas ni alla har det bra där ute. Kanske är semestern över och du har återgått till de vanliga rutinerna. Kanske är du som jag som tycker det är skönt när det blir ordning och reda igen.

Dagens gäst är beteendevetare och författare. Hans romaner om Alex King – också beteendevetare – har nått stor framgång. Jag har läst alla och gillar dem skarpt, men den som jag verkligen rekommenderar till alla är den här. Jag har nog aldrig skrattat så mycket till en bok. Igenkännighetsfaktorn är HÖG! Är du intresserad av hur olika människotyper fungerar och hur du kan bemöta dem på bästa sätt är den boken perfekt för dig. Bli inte förvånad om du får en AHA-upplevelse och insikt om hur du själv funkar och varför du reagerar på ett visst sätt i olika situationer.

Välkommen Thomas Erikson!

Thomas Erikson Föreläsare

Hej Åsa och tack för att jag får medverka i ditt program ”Blogga hos Bonelli”.

Människor. De är knepiga. De kommer i alla sorter och en del av dem är inte särskilt egendomliga. Andra förstår man egentligen ingenting av. Visst är det intressant?

En del av dem pratar på tok för mycket, och det är ju väldigt förargligt, särskilt de där som pratar för mycket på helt fel ställe. Låter munnen gå om allt och inget som om orden hotar att ta slut vilket andetag som helst. De pratar dessutom på platser där man inte ska prata alls. Inne på biografer eller mitt under en begravning bara för att nämna några. Ljudligt inne på ett museum, där både du och jag vet att man pratar med dämpad, lite vördnadsfull röst inför alla skatter som ligger framför en. Då kan man bli hemskt upprörd, eller hur?

Andra, å andra sidan, säger knappt någonting alls och det är ju också oerhört besynnerligt. Du vet, de där som bara tittar på dig och ser ut som om de inte vet vad de ska svara på en vanlig fråga. Den sorten. Som knappt pratar på platser där det är meningen att man ska prata. Som middagar, mingelpartyn och när man behöver veta hur långt det är till Flen. De nickar och ler och ser ut som om de vill krypa ur skinnet när man med uppfordrande röst kräver en åsikt om växthuseffekten – är det en konspiration eller inte? Paniken är sekunder bort.

Egentligen är det besvärligt att folk inte kan prata lagom mycket.

Sedan har vi ju det här med vad folk pratar om. Man kan ju faktiskt inte säga vad som helst som faller en in, hur skulle det se ut? Det får ju vara någon ordning på kallpratet. Jag har två jobb. Beteendevetarens och författarens. En del personer jag möter i mitt andra jobb är väldigt djupsinniga. De säger saker som att de drivs av kärleken till det skrivna ordet. Att man inte kan fånga berättelsen, den måste fånga dig. Eller att allting de gör kommer från universums innersta vilja. Det är fint sagt. Men jag är väldigt oklar över vad det betyder. Numera när någon frågar mig vad jag tycker om en viss bok brukar jag svara att den hade ett sådant djup, en sån förståelse för människans villkor. Jag läste repliken i en serietidning någon gång för trettiofem år sedan, och jag tyckte att det lät väldigt djupt. Det komiska är att överraskande många nickar och ser ut som att de precis begriper vad jag menar, trots att jag inte själv gör det. (På samma sätt brukar jag säga, när någon frågar vad jag tyckte om vinet, att det smakar som en galopperande oskuld på en sommaräng. Vissa tittar intensivt på mig och försöker komma fram till om jag driver med dem. Det bästa man kan göra är att lägga till att den smakar bättre än förra årets, men inte i närheten av året före det. Testa det på en middag så får du se. Ingen minns hur någonting var två år tillbaka, och du kommer att betraktas som en guru på viner under lång tid framåt.)

Sedan har vi ju de här individerna som inte har något djup alls. Som knappast tittar på nyheterna om det inte vore för att spana in nyhetsuppläsarens nya höstlook. Inte heller det bra. Som tittar uteslutande på dokusåpor på TV och undrar vilket drama som kommer att utspela sig i nästa avsnitt av Ullared. Som i ett samtal över en lunch pratar i tio minuter om vilket resmål som kommer att vara populärt nästa säsong, vilken öl som egentligen smakar bäst, om man kan ha bruna skor till svart kostym eller om Anna och Lasse kommer att bli tillsammans igen. Man blir misstänksam. Hur ska jag veta det? Och frågan som smyger sig över en är ju uppenbar: finns det något mer därinne än att gå på gymmet och att skaffa sig den rätta klockan? Vid sådana tillfällen brukar jag fråga vem de anser borde bli president i USA. Donald eller Hilary. Oftast möts jag av den där blicken, du vet, den som säger att var det verkligen nödvändigt att dra ner samtalet till den nivån nu när vi hade så trevligt? Iband kommer en kommentar om att det vore väl festligt om Hilary fick flytta tillbaka in i Vita Huset igen? Och varför behöll hon Bill efter det han gjorde? Och ganska snart pratar vi i stället om otrohet och om hur mycket pengar man tjänar som president.

Människor. De är knepiga.

Jag undrar hur de blev om de blev. Hur kommer det sig att en person blir pedant och en annan en obeskrivlig slarver? Eller att en blir en ärans snackpåse som ångar på om precis ingenting medan en annan är en introvert träbock som knappt svarar på tilltal? Går inte du och tänker på sådant här hela dagarna? Hur blev din ena kompis en person som tycker att det är riskabelt att prova en ny sorts flingor till frukost, medan en annan anser det knappt värt att nämna att lifta genom hela Europa utan ett öre på fickan?

Jag har själv en bekant som är så konflikträdd att bara man tittar på henne på fel sätt så tror hon att jag är arg. Eller om jag inte tittar på henne alls. Eller om det eventuellt, möjligen, kanske fanns ett korn av någonting obestämbart i min röst när jag bad om saltet. Vad är det? Varför låter du så arg? Min dotter gör på ett annat sätt. Hon är medvetet utmanande med vad hon säger eftersom hon tycker att det är kul om det blir lite debatt. Då gnuggar hon händerna och ser fram emot det verbala handgemänget. Jag har kommit på att hon ibland helt enkelt har tråkigt och då drar hon i gång en konflikt för att ha någonting att göra. Jag vet inte var hon har lärt sig det där.

Men jag har en idé. En otäck, illvillig ide som verkligen tilltalar mig. Jag har lust att sammanföra alltihop i ett stort rum. De extroverta snackpåsarna, de introverta mumlarna, de livrädda och de konfliktbenägna, de slarviga och de ordningsamma. In med de i samma rum. Stänga alla dörrar. Kanske borde jag även kasta in de  ytliga och de djupa. In med allihop i samma rum. Se till att de har kaffe och te eller vad de nu behöver. Att de sitter bekvämt eller står lika bekvämt eller vad de nu föredrar. Att rummet både är varmt och kallt på samma gång, mörkt och ljust och vad som nu är möjligt att ha synpunkter på.

Kan du se det framför dig? Visst vore det spännande? Att stoppa in alla dessa udda existenser i samma rum och tvinga dem att kommunicera med varandra. Att meddela dem att de har ett problem att lösa , att de inte kommer ut förrän det är löst. Nu har de bara att lyssna på varandra, att ta hänsyn till varandras lustiga små olikheter och komma fram till lösningen.

Jag kan se det framför mig lika tydligt som jag ser mitt eget ansikte speglas i skärmen just nu. Tanken roar mig faktiskt. Och jag har en fråga till dig:

Vilket problem skulle DU vilja att de löste?

Thomas Erikson

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

Sanningen bakom rubrikerna!

Hejsan alla nya och gamla läsare!

Idag kryper en kär vän upp i mitt soffhörn. En vän vars historia är stark – som mina andra gästers historier är – men denna är fasansfull. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor efter att ha läst texten och det enda jag önskar är att detta aldrig hade hänt.

Välkommen Åsa Chantre!

11880538_10153477552005535_1593949791150668635_n

Hej Åsa och tack för att jag får mysa i din bloggsoffa en stund.

När jag satte mig ner och började skriva ville jag dela ett glatt minne. Något lättsamt och humoristiskt som passade in på den här galet sköna sommaren. Men jag återkom hela tiden till en händelse som har påverkat och förändrat hela mitt liv så då fick det bli så.

Ni vet tidningsrubrikerna man läser ibland ”Kvinna misshandlad på öppen gata” eller liknande. Vidare läser man att offret är förd till sjukhus och att det inte är någon fara för hennes liv. Det är då man lättad bläddrar vidare i tidningen, trygg i vetskapen om att hon klarade sig. Hon lever ju! Frågan är hur hon lever? Med vilka skador?

Jag gjorde likadant fram till den 23 oktober 2010. Det var kvällen då jag blev helt oprovocerat nerslagen och misshandlad på öppen gata. Jo, jag fördes till sjukhus och nej, det var ingen fara för mitt liv men jag var sönderslagen. Min högra axel var så trasig att jag omedelbart sattes upp för en protesoperation. Axelkulan låg nere vid armbågen och hade slitit sönder allt på sin väg ner. Mitt öga var igenmurat och tre framtänder utslagna. Synen fick jag behålla, tack och lov för det, men mina tandrötter var så skadade och vridna att två av mina tänder fortfarande är lösa. Det är de fysiska skadorna. De psykiska skadorna är egentligen mycket värre. Att inte våga gå ut när det är mörkt, få panik när någon springer bakom mig fast jag vet att det bara är en joggare eller någon stackare som springer till bussen. För han kom ju bakifrån det fega aset. Jag hade inte en chans när han tog tag i mina axlar och slängde ner mig på marken.

Det är snart sex år sedan det hände men jag kämpar fortfarande med mina skador. Min axel är opererad tre gånger. Senaste gången var 27 augusti 2014 då de tog ut protesen som hade lossnat och satte in en ny. Det var bara att bita ihop och börja om med rehab för tredje gången. Jag försöker gå vidare men blir hela tiden påmind om den kvällen. Enkla, självklara saker som att bre en smörgås eller tvätta håret gör ont. Jag vet nu att smärtan alltid kommer finnas där och jag får leva med det. Ärrvävnad och skadade nerver går inte att göra något åt. Men jag lever och jag är så glad för det! Om man ser krasst på det så är mina skador petitesser i det stora hela. Det finns värre öden bakom rubrikerna. Människor som knuffas framför T-banetåg och förlorar både armar och ben men det får vi inte veta om vi inte råkar snubbla över en veckotidningsartikel några månader senare där offret berättar. Det är bara några dagar sedan jag läste ett pyttelitet inlägg i DN under rubriken I korthet: ”En man i 45-årsåldern knivhöggs svårt i Farsta Centrum.” Hur svårt då? Hur ser hans framtid ut?

Det positiva med det hemska som hände är att jag äntligen tog mig tiden att skriva klart min diktsamling ”I ensamhetens väntrum” som kom ut på Ordberoende förlag 2014. Jag har alltid skrivit men nu blev det ännu viktigare för mig att skriva medan jag läkte som människa. Livet går vidare om än med en trasig axel, lösa framtänder och en sorgsen själ. Jag älskar livet, jag lever livet och jag dricker champagne mitt i veckan bara för att jag kan!

Lev i nuet!

Önskar er en fortsatt underbar sommar!

Åsa Chantre

http://www.facebook.com/asa.alvebrand-författare

Min diktsamling finns att beställa hos alla näthandlare, Ordberoende Förlag och hos min absoluta favoritbokhandel ”Bysis Bok & Papper”. Beställer ni via mig så får ni den signerad också!

Jag finns även på podpoesi.nu om ni vill lyssna!

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

Var börjar och slutar ett moderskap?

Hej alla!

Idag ska ni få träffa ytterligare en förlagskollega till mig. Jag älskar språket och det sätt som hon skriver på. I hennes senaste roman ”Härifrån till verkligheten” tar hon upp ett känsligt ämne och jag är så glad att jag tillhör det talangfulla gänget på Ordberoende Förlag.

Välkommen Eva Rydinger!

13902087_10153777213683388_362683099_o

Hej alla sommarnjutare och tack Åsa för att jag får komma och blogga hos dig! Vad sägs om att höra mina tankar om moderskap som råkar var huvudtemat i min senaste roman Härifrån till verkligheten? Hörde jag ett YES?! Jag tänkte väl det!

Så här:
När våra barn föds är omsorgen självklar. Vi värnar det nyfödda barnet och det är beroende av en vuxen människa som omhuldar, ger mat och skyddar det från fara. Så växer barnet upp. En fas tar vid där barnet allt mer skapar sig sin egen plattform, sin egen utveckling och så småningom sitt eget liv. Som förälder måste vi backa för att slutligen helt släppa taget. Och till sist står vi där mittemot våra barn som två självständiga individer. Ja, det är så det åtminstone borde vara.

För jag undrar – finns det verkligen en punkt när omsorgen om varandra, mellan förälder och barn, är i absolut balans? När ingen är mer vuxen, ingen är mer barn eller undergiven än den andre. Finns det en punkt när mamma och dotter möts på samma grunder, när de båda har gått ur sina givna roller i familjen för att mötas som två jämlikar?

Jag har två barn i tonåren, en dotter och en son. I mitt eget moderskap märker jag själv hur jag både fördjupar kontakten med mina barn samtidigt som jag också släpper taget om annat. Min dotter är nu i brytningspunkten och på väg att skapa sig sitt eget. Det gör ont och det är inte helt enkelt att klippa navelsträngen. Jag kan nog kalla det för ren och skär separationsångest – en slags sorg att lämna en vardag bakom sig med barnen som man vant sig vid, och mitt i allt också en glädje för alla framsteg.

Ja, föräldraskap är inte helt enkelt, det kan nog de flesta intyga. Utmaningarna kan se annorlunda ut och de växlar också med barnens ålder. När barnen har blivit vuxna uppstår nya konfliktzoner. Ett välkänt problem är föräldern som lägger sig i det vuxna barnets liv, lagar matlådor, deklarerar och tvättar fönster. Men hur är det med barnen? För visst finns det också barn som inte kan släppa taget om sina föräldrar. Som bara ser sin mamma som en mamma och inte en självständig kvinna.

I min roman Härifrån till verkligheten finns ingen balans mellan mor och dotter. Båda har distanserat sig långa känslokast ifrån varandra och vägen fram är snäv och komplicerad. Marianne som är mamma till Karin upplever sig påpassad och snärjd av dottern som äter sig in i mammans liv och tar beslut över huvudet på henne. Omsorgen är en sorts fumligt kamouflerad girighet. ”Livet hade varit ett givande och tagande. Hon som gav, barnen som tog”, tänker Marianne och bubblar av frustration.

I romanen frågar jag mig; var börjar och slutar ett moderskap? Kan man någonsin avsäga sig ansvaret för sina barn utan att vara en dålig förälder? När kan jag börja tänka egoistiskt kring de val jag gör – och vill jag det?

Och var går gränsen för omsorg? När övergår omsorg till övergrepp? Och när balansen har tippat över – när vi har blivit den där beskyddande dottern som både behövs och kräver – vilka blir vi då?

Härifrån till verkligheten är min andra roman och utkom i våras på Ordberoende Förlag.

Precis som i min debutroman Fotografen uppehåller jag mig gärna vid teman som kretsar kring alla de dilemman, hemligheter och existentiella frågor vi möter som ung, mogen eller gammal kvinna i ett modernt samhälle i förändring. Mitt mål är att engagera dig som läsare, kanske också utmana eller provocera. Men framförallt – att ge nya perspektiv på livet och montera ner det skuldbeläggande som väldigt många bär runt på.

Lev nära livet.

Med önskan om en fortsatt trevlig sommar!

Eva Rydinger

Följ mig gärna!
Evarydinger.se
@evarydinger
Eva Rydinger Författare

 

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 1 kommentar

Jag är en sucker för lyckliga slut

Hejsan och välkommen till min bloggsoffa! 

Idag gästas jag av en förlagskollega som just härom månaden släppte sin andra bok, ”Tjugo år till dig”, som är den fristående uppföljaren till den läsarrosade debutromanen ”Tills kärleken skiljer oss”. Hon är en ödmjuk, begåvad tjej och det gör mig så glad att hennes bok nummer två får lika mycket positiv respons som hennes debut.

Välkommen Anna Lönnqvist!


Hej Åsa och tack för att jag får vara med i din fina och somriga bloggsoffa! Jag har med stort intresse följt tidigare inlägg och funderade länge vad jag skulle skriva. Det finns en händelse i livet som påverkat mig mer än allt annat, förutom mina barns födelse förstås. Skulle jag skriva om den? Men varför? Kanske för att min pappa är en av de personer som fått mig att tro att allt (nästan allt) är möjligt, men också att man måste kämpa hårt om man vill något. Inga resultat kommer av sig själv. Utan hans ord hade jag aldrig skrivit två böcker och varit på väg att skriva en tredje. För att skriva böcker är ett kämpande, ett hårt jobb. Jag älskar det! Men jäklar vad svårt det är, och konstigt nog blir det svårare för varje bok. Kanske för att mina egna krav ökar?

”Vi ska gräva guld i USA …”

Det är en fantastisk sommar. Den varmaste och soligaste på länge. Folk badar i fontänen vid Sergels torg i Stockholm och Sverige tar brons i fotbolls-VM. Det är folkfest i hela landet och det finns nog inte någon som inte älskar Thomas Ravelli. Ni minns väl straffräddningen i kvartsfinalen mot Rumänien? Rysningar.

Ändå är jag som i en dimma. Jag ser alla matcher i VM och jag njuter av värmen. Eller njuter är fel ord, men den får kylan inombords att tina. Den får mig att ta mig genom dagarna. För några veckor tidigare har det värsta hänt. Men låt oss börja ytterligare en vecka innan det.

En varm junidag 2004. Ett universitet i Linköping. En fyra timmar lång intervju. Om jag ger rätt svar är biljetten till läkarlinjen min. Om jag svarar fel är jag ute ur leken och får fortsätta traggla matematik och fysik på civilingenjörslinjen på KTH. Konkurrensen är stenhård. Få platser, många sökanden. Ändå har de flesta redan sållats ut. Det här är tredje och sista urvalsrundan. Det är nu det gäller.

Hur förbereder man sig för något man aldrig har varit med om förut? Sommaren 2004 var Internet fortfarande i sin linda, att googla för att få svar fanns inte. Och att ta in läkarstudenter via intervjuer var nytt. Jag hade ingen att rådfråga. Ingen att diskutera med. Ändå försökte jag föreställa mig hur intervjun skulle bli. Övade genom att träna in svaren på frågorna de borde ställa. Varför vill du bli läkare? Vad gör dig till en bra läkare? Varför ska vi välja dig? En anställningsintervju var det jag såg framför mig. Men det blir aldrig som man har tänkt sig och det som förvånade mig mest under den här eftermiddagen i Linköping var att läkarna som intervjuade mig var så trevliga. Jag hade föreställt mig långa och svettiga timmar med professorer i grått hår och barska miner, som skulle mota in mig i ett hörn som jag inte skulle kunna ta mig ur. I stället kändes det som att sitta och prata med ett gäng kompisar, och efteråt var jag enormt lättad. Det var alltså inte värre än så här?
Jag tror att det var det jag föll på, att jag vaggades in i en trygg och lättsam jargong, vilket gjorde att jag inte var tillräckligt vass och alert i mina svar. Men jag tror också att jag hade varit med om för lite för att bli en av de utvalda. Jag var bara tjugo år och hade vuxit upp med båda mina föräldrar i en mellanstor stad. Jag var en typisk Svensson utan livserfarenhet och motgångar.

”Har du varit med om något svårt i livet och hur hanterade du i så fall det?” var en av intervjufrågorna som jag fick.
”Jag var i Nya Zeeland som utbytesstudent ett år och det var förstås jobbigt att vara ensam så långt hemifrån …” Inte riktigt rätt svar om du vill bli läkare.

Och så händer det ofattbara. Bara några dagar efter intervjun är jag och min pappa ute och springer i skogarna utanför min hemstad Luleå. Ett åderbråck brister i hans hjärna och han får en hjärnblödning som slår ut allt och dör efter några dagar i djup medvetslöshet, bara femtioett år gammal. Jag glömmer aldrig ljuset på himlen den sommarkvällen. Inte heller ambulansen som kom till undsättning eller civilpoliserna som skjutsade mig till sjukhuset. Så ensam jag kände mig då! Junikvällar gör mig fortfarande vemodig. Jag blir alltid på helspänn när jag hör sirener och ser ambulanser. Har du varit med om något svårt …? Ironin.
Det var nog inte meningen att jag skulle bli läkare. Och vissa saker går inte att förbereda sig på innan de händer. Som smärtan att från en dag till en annan förlora någon för alltid. Eller för den delen att släppa en bok om man aldrig har varit med om det förut, även om det är en annan typ av känslor – nervositet, upprymdhet, ren och sann glädje och spänning.

Våren 2014, nästan exakt tjugo år efter att min pappa gick bort kom min debutroman ”Tills kärleken skiljer oss”. I juni i år släpptes den helt fristående uppföljaren ”Tjugo år till dig”. Jag skriver relationsromaner/feelgood och för mig är det viktigt med lyckliga slut. Inte i alla romaner, men i mina egna. Det ska finnas ett hopp, ett ljus. Helst en storslagen kärleksscen. Sådant älskar jag själv att läsa! Sedan behöver vägen till slutet inte vara lätt, ska inte ens vara det. Men the end ska helst vara skrivet i ett rosa, romantiskt skimmer. Jag ska ha ett leende på läpparna eller gråta en tår av lycka. Jag ska vara varm ända in i själen. Jag kan inte hjälpa det, och jag kommer heller aldrig att skämmas för det, att jag är en sucker för den typen av slut.

Om ni vill följa mig finns jag på följande ställen:
http://annalonnqvist.com/
https://www.facebook.com/lonnqvistanna
https://www.instagram.com/annalonnqvist/

Hoppas ni har en fantastisk sommar!

Anna Lönnqvist

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

Lisa Ekdahl är en centimeter längre än jag

Hejsan!

Välkomna till en underbar fredag! Just nu sitter jag i Örebro och njuter av värmen och solen och jag hoppas den även lyser på er.

Idag gästas jag av en tjej som jag träffade för första gången på Fårö där vi varje år har en författarvecka. Mitt första intryck av henne var att hennes hjälpsamhet har inga gränser och hon sprang mellan deltagarna på författarveckan för att få igång internet som hon delade med flera andra. Hon är ett energiknippe och man blir glad bara av att vara i hennes närhet.

Välkommen Josephine Almanakis!

Bild_1

Fotograf: Nicholas Almanakis

Hej Åsa,

Nu är det min tur att slå mig ner i din härliga soffa. Jag tycker det ska bli supermysigt att snacka med dig, jag kryper längst in så att benen dinglar. Idag googlade jag på Lisa Ekdahls längd. Hon är 1 cm längre än jag, hon är jättelång. Precis som hon, vill jag också nå stjärnorna. Tack för att du bjöd in mig!

Det går fram flera signaler. Det tutar så där extra mycket på distans. Jag känner avståndet. Exakt 2669 kilometer fågelvägen hem. Från mitt hem. Undra om det är samma telefonvägen. Alltså hemtelefonvägen.

-Almanakis.
Det är mamma som svarar.
-Hej, det är jag.
Hon blir glad på rösten. Det var inte länge sedan jag var hemma och firade jul, typ två veckor sedan. Hon undrar vad jag har på hjärtat. Hon vet inte att jag har varit arbetslös sedan i oktober. Efter nästan tolv år i Spanien har jag bestämt mig för att packa väskan och komma hem. Ett tag i alla fall.
-Jo, kan jag få flytta hem?

Att vara 31 år och flytta hem till mamma och pappa kändes som att ta minst tio steg bak i tiden. Det var inte det jag hade tänkt mig. Det kändes konstigt när planet lyfte från Madrid i slutet av januari 2008. Jag var på väg hem samtidigt som jag åkte hemifrån.

Alltså, i ärlighetens namn så var jag inte i någon toppform när jag flyttade till radhuset i Alingsås. Några kanske skulle kalla det kris. Jag kallade det meck. Jag brukade ta kusinens hund och gå långa promenader sena kvällar. Mina föräldrar är ganska soft, men ändå! Det hela var rätt så segt.

Jag ville inte vara hemma, jag ville bara åka. Fast det gick inte. Det var bara till att söka jobb. Så småningom hittade jag ett. Pö om pö skapade jag mig ett liv. Men det var KONSTIGT att flytta hem. Bara en sådan sak som att äta lunch klockan tolv och inte hälsa på folk som man åkte samma hiss som. Det blev en kulturkrock. Numer är jag anpassad, hälsar endast ibland på folk i hissen.

När då livet blev så där glatt igen, när jag var harmonisk och blickade framåt. Vad ville jag göra? Hela mitt liv har jag älskat att skriva. Jag har skrivit på allt, överallt och tänkt ”någon dag ska jag skriva en bok”. Men, när kom den där dagen då jag skulle börja på den? Jag gick en skrivarkurs och mitt skrivprojekt Debutmanus tog form. Det tog två och ett halvt år att bli klar, nu ligger det och väntar på att bli läst och antaget av något förlag.

Bild_2

 

Jag fascineras av människor som vänder motgångar till framgångar, som jobbar mot det som verkar omöjligt eftersom de så gärna vill leva sin dröm. Inspiration är att träffa människor som brinner för det de gör. Sanna Kallur är en drömjagare jag beundrar. Alltså på riktigt – kan ni förstå vilket tålamod och målmedvetenhet? Hon är lojal mot sina mål. Det där sista tar jag till mig. Sanna om drivkrafter och motivation.

Om jag då vill ge ut min roman, hur ska jag göra? Ska jag tänka att de stora förlagen får in cirka två tusen manus om året; och av dem är det ett eller två som blir utgivna debutanter? Jag väljer att tänka att det är möjligt. Mitt manus ska bli en bok en vacker dag. En djävligt bra bok.

Mycket här i livet tror jag handlar om inställning. Ta död på alla barriärer. Vem är det som har byggt upp dem förresten? Svara istället på frågan om vad du vill göra. Vad blir du glad av? När du har svaret på det, sätt upp en plan, steg för steg, hur du ska ta dig mot målet. Och ha kul under resans gång. Jag har haft jättekul i skrivandet och träffat många härliga människor, och lärt mig massor.

Tacka alltid ja till sådant som du får lite ont i magen av. De gånger jag har antagit utmaningar, varit nervös och ändå peppat mig själv har jag vuxit. Senast tackade jag ja till att moderera ett seminarium om digitalisering. Superintressant, men verkligen inte mitt expertområde. Goda förberedelser, en portion nervositet och med mantrat ”det kommer att bli succé” gjorde jag det. Jag hade kul och det blev bra.

Ibland, när det inte går vägen, då gäller det att göra en Sanna Kallur. Res dig, borsta av gruset från knäna och ladda om. Kan hon, kan du. Om Sanna har fått sin biljett till Rio, då kommer jag att ge ut min bok en vacker dag och nå precis hur högt som helst, även om jag är kortare än Lisa Ekdahl. Nu kör vi. Där ser du själv hur högt du når! 

Bild_3

Fotograf: Nicholas Almanakis

PS: Om vi ses i hissen, hälsa gärna. Eventuellt står jag så där spikrakt svenskt och tittar på luften. 😉

Josephine Almanakis

facebook.com/josephinealmanakis
instagram.com/josephineskrivmaskin

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | Lämna en kommentar

När Kim Kardashian och det mentala kolliderar

Veckans gäst är en alldeles speciell sådan.
Hon är lika vacker på insidan som på utsidan och väldigt klok med ett gigantiskt hjärta där alla får plats.
Och jag är inte alls partisk…
Inte alls…

Välkommen Stephanie Bonelli!

13227712_10208551552599129_3652068205668181713_o Mina damer och herrar!
Mitt namn är Stephanie Bonelli, 24 år, jobbar som frisör sedan ca 4 år tillbaka, dotter till the one and only Åsa Bonelli som driver denna blogg.

Jaha! Då var det min tur att gästblogga här hos min underbara mamma. Väldigt kul men också lite småklurigt att komma på nåt bra och vettigt att skriva om.

Efter många funderingar (och lite tips från min kära mor hehe) så har jag i alla fall valt att skriva om ett stort och aktuellt ämne i dagens samhälle; träning, kost och hälsa.

Jag har mer eller mindre varit aktiv hela mitt liv. Dansat olika typer av dans när jag var yngre, spelat fotboll i många år och därefter, till och från, tränat på gym och löpt rätt så mycket. Men trots att jag har varit aktiv och rört på mig relativt mycket under min uppväxt så har jag alltid varit den där ”mulliga” tjejen. Den där ”mulliga” tjejen som är så snäll. Den där ”mulliga” tjejen som alla tycker om. Den där ”mulliga” tjejen som var lite av en plugghäst.

Hatar ordet ”mullig”.

Min pappas sida av släkten är från Italien vilket innebär att mat är en stor del av vår kultur. Jag älskar mat! Och jag har tack och lov aldrig haft problem med varken mat eller att äta. Men det är dock ett stort problem som man ser hos många unga tjejer och killar idag.
Man ska räkna kalorier.
Man ska träna som alla ”fitness-människor” gör som man ser på Instagram.
Man ska svanka med ryggen tills den nästan går av för att få till den där perfekta träningsselfien.

Jag ska inte ljuga – jag står också där på gymmet och gör det ibland tills någon kommer in i omklädningsrummet och ”kommer på en” och då inser jag hur idiotisk jag måste se ut. Det har liksom blivit en mani. Unga tjejer och killar som sätter sådan hög press på sig själva för att se ut på ett visst sätt. Se ut som alla ”Instagram-kändisar”. Strävan efter deras glamourösa liv och deras perfekta kroppar. Bilder som dessa ”Instagram-kändisar” lägger upp på sociala medier kan jag lova är det PERFEKTA fotot av 500 bilder som blev tagna innan. Det PERFEKTA fotot med det PERFEKTA ljuset, den PERFEKTA vinkeln och med den PERFEKTA posen.

Här ger jag ett PERFEKT exempel för att visa hur mycket ljus, pose och vinkel gör:
image1image2
Dessa bilder är tagna med ca 10 sekunders mellanrum.

Jag har haft en hel del problem med att acceptera min kropp och lära mig att tycka om mig för mig.
Och jag vet – det är sjuhelsikes jävla jobbigt.
Men jag har äntligen kommit till den punkten i mitt liv då jag tränar för att jag ska må bra, för att jag tycker det är roligt och för att jag vet att min kropp mår bra av det. Och det är inte VÄRLDENS UNDERGÅNG om jag faktiskt inte orkar eller inte har någon lust att gå till gymmet någon gång ibland. Och det är inte VÄRLDENS UNDERGÅNG om jag smäller i mig en Marabou Chokladkaka (helst apelsinkrokant) någon gång ibland. Det handlar om att hitta en balans och känna sig trygg i sig själv.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag alltid känner mig nöjd, för det gör jag inte. Vissa dagar känner jag mig som en strandad valross. Man har bra och dåliga dagar. Och så är det.
Men tjejer och killar!
Meningen med livet är inte att leva efter en mall som säger hur mycket köttfärs du får lägga på din tallrik (som ABSOLUT inte får innehålla mer än 10% fett!!!!!) eller som säger hur många kalorier du ska bränna på crosstrainern. Det finns så mycket andra trevligare saker att lägga ner sin energi på än att tänka på hur mycket du får äta och hur länge du måste träna för att träna bort det du har ätit. Likt allt annat här i världen kan man missbruka träning också.

Träna och ät för att din kropp ska må bra, inte för att Kim Kardashian har skrivit att hon precis tappat 10 kilo för att hon sprang 1 mil om dagen och endast åt ingefära och grönkål i två veckor.

You are all awesome!
Tack för mig, hare hej! ✌?️

Stephanie Bonelli

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 3 kommentarer

Jag minns hennes tystnad

Veckorna springer iväg och jag kan knappt fatta att det redan gått ett halvår sedan jag drog igång projektet ”Blogga hos Bonelli”. Och jag är så glad över att konceptet blev så lyckat som jag hoppades på.

Idag välkomnar jag en författarkollega som varit till stor hjälp i arbetet med en scen i min kommande roman ”Vid ögonblickets slut”. Jag är ju en sucker för humor och det var något som jag direkt lade märke till hos henne. Humor en del av hennes personlighet och jag älskar glimten i hennes ögon och än en gång slås jag av hur tacksam jag är för alla nya människor som jag genom författarskapet lärt känna de senaste åren.

Välkommen Ulrika Alenfelt! 

Hej Åsa. Och tack för att du bjudit in mig till din bloggsoffa. Jag vet att många tankar, minnen och historier ur och om livet har ventilerats just här.

Häromdagen fick ett minne mig att le, jag vill dela det med er. Jag rensade stökiga lådor hemma och hittade ett block där jag skrivit ner roliga konversationer med barnen när de var yngre. Det är bra att skriva ner saker, så många härliga minnen som annars skulle bleknat och fallit i glömska. På en sida i blocket hade jag skrivit ner en konversation med min yngsta dotter.
-Mamma, kan man heta Häck i förnamn?
– Eh, nej det kan man inte.
-Men kan man heta Sten?
-Ja, Sten är ett namn.
– Kan man heta Barr?
– Nej, Barr är inget namn.
-Fast det heter ju Linns mamma… Eller…Nej Barr-bro var det kanske.

Jag log och kände värmen i bröstet, den som jag alltid får när jag tänker på mina barn. Sen tänkte jag på hur otroligt tacksam jag är över att jag har mina döttrar. Ödmjuk. Lycklig. För jag vet att det inte är något självklart. I vuxen ålder lärde jag mig att det som för mig var en självklarhet som liten, att när man blir vuxen ska man gifta sig och få egna barn, inte alltid är så enkelt. Och ibland blir det inte alls så som man tänkt sig eller som man vill.

Jag var 27 år när vi bestämde oss för att skaffa barn. Bestämde oss för att skaffa barn. Det var så jag såg på det. Jag hade tänkt att nu var jag redo att bli gravid så då blir jag väl det. Och det blev jag. Det jag inte hade räknat med var att jag skulle få missfall. Första gången var det en chock. Jag hade svårt att förstå att det hände mig, det var ju inte så det skulle vara, inte så jag tänkt det…
Men det skulle bli fler missfall. Många fler. När vi försökte få ett syskon till äldsta dottern hade jag så många missfall i rad att barnmorskan tillslut tog tag i min arm och såg mig in i ögonen och sa:
”Din kropp behöver vila, Ulrika. DU behöver få vila. Vänta nu med att försöka igen. Vänta ett år och sen kommer det nog gå bra.”
Jag lyssnade på henne, tog till mig orden och lydde (nästan). Väntade inte ett helt år, men nära. Och så blev jag gravid igen. Fick ett ultraljud i vecka tolv och allt såg bra ut. Åh så lycklig jag var. Nu kunde jag slappna av och njuta, nu skulle det gå bra.

Några dagar senare fick jag ännu en kallelse till ultraljud. Det hade blivit en miss med dubbelbokning och jag borde egentligen avboka, men glädjen över att få se det lilla sprattlande livet inuti magen ännu en gång tog över, och som den förväntansfulla ivriga blivande tvåbarnsmamma jag var, spelade jag dum och skyndade iväg till undersökningen ändå.
Det är många år sedan nu. Men jag minns det så tydligt ännu. Hur jag låg där i undersökningsrummet. Minns det vita taket. Minns lampan vars ljus bländade mig något. Minns ultraljudsapparaten. Minns sköterskan som arbetade med den. Minns hennes tystnad. En sådan där tystnad som kryper in under huden och kväver en. Som kramar om hjärtat så det nästan stannar. Den där tystnaden som betyder att något är fel. Att något är fel. Jag minns orden jag till slut fick ur mig för att bryta tystnaden.
”Nu blir jag orolig.” Det var allt jag lyckades säga. Sedan blundade jag hårt, bad tyst att hon skulle svara att jag inte alls behövde vara orolig. Att allt såg bra ut. Att hjärtat på den lilla slog. Snälla säg att allt är bra. Snälla. Snälla. Men istället svarade hon.
”Jag förstår det.”
Då kom tårarna.

I februari var jag gravid på nytt. Jag tänkte för mig själv- detta är sista chansen. Jag orkar inte en förlust till. Nu måste det gå bra. För jag orkar inte mer.
Några år senare sitter lillasystern framför mig och funderar över om man kan heta Barr. Livet är fantastiskt. Jag är så otroligt tacksam.

Det finns så mycket som vi är vana att ta för givet. Som att kunna få barn. Att ha ett jobb. Eller att hitta kärleken. När jag för ett antal år sedan skiljde mig från barnens pappa och blev singel började frågorna komma.

”Men hur kan du vara singel? Du verkar ju vara en fantastisk tjej.”
Från början tog jag det som en komplimang. Förstod ju att avsändaren bara menade väl. Men när åren gick utan att jag hittade någon som kändes rätt blev det allt jobbigare med de frågorna.
Men HUR kan DU vara singel?
Ibland var jag frestad att svara: Men HUR kan DU vara i en relation?

Det gjorde jag givetvis aldrig. Istället svarade jag sanningsenligt att det är väldigt svårt att träffa rätt person. För det är svårt. Jäklar vad svårt det är!

Som författare vet jag att det är svårt att skriva en bok. Det är svårt att få ett förlag att anta manuset och ge ut boken. Det är svårt att få till en bra försäljning när boken väl är tryckt. Allt det är skitsvårt och inget man kan ta för givet bara för att man drömmer om att skriva på heltid. Men jag vill ändå hävda att det är ännu svårare att hitta sitt livs kärlek. Någon som man kan vara sig själv med. Fullt ut. När man är ledsen och glad, trött och pigg, någon man kan prata och skratta med, där man ömsesidigt stöttar varandra och tillåter varandra att bara vara och att växa. Någon att slösa all sin kärlek på samtidigt som man får ännu mer kärlek tillbaka. Att hitta det är inte lätt. För då behöver man passa ihop. Som två pusselbitar. Det GÅR att sätta ihop två pusselbitar som inte passar också. Man KAN pressa och trycka ner dem med våld. Man KAN såga av en kant och fixa till, anpassa dem. Men det blir inte bra. Inte blir det? Inte så som när man hittar de rätta bitarna och de passar ihop precis så som de är.

Jag har äntligen hittat min pusselbit. En man som passar mig perfekt. Precis som han är. Precis som jag är. Åter igen fylls jag av kärlek och tacksamhet.
För det stora i livet, familj och kärleken mellan människor, det är stort och enkelt och svårt. Och alldeles underbart.
Denna sommar är min sommar. Jag känner att den kommer bli fantastisk. Och innan september är slut ska jag ha mitt nya bokmanus klart. En spänningsroman om en klassåterträff som spårar ur. En berättelse om vänskap, kärlek och hat. Om möten mellan människor som förändrar livet.
Jag vet att det är skitsvårt att skriva en bok. Jag vet att det är skitsvårt att få ett manus antaget av ett förlag. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Det bästa i livet är stort och enkelt och svårt. Och jag är fylld av tacksamhet.

Önskar er en underbar sommar!
Ulrika Alenfelt

 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer

När blondinen angrep pokerbordet

Hej alla nya och gamla läsare och välkomna till ”Blogga hos Bonelli”!
Hoppas allt är bra och att solen lyser på er.

Idag har en relativt nyfunnen vän lutat sig tillbaka i mitt soffhörn. Vi träffades för cirka två år sedan i samband med en författarkollegas releasefest. Hon är en skön tjej med härlig humor och inte minst en talangfull deckarförfattare.

Välkommen Ida Axelsson!

IdaAxelsson

Hej Åsa och tack för att du bjudit in mig till din härliga soffa igen! Sist jag var här släppte jag bomben om att jag var gravid i åttonde veckan. Den gröna färgen i ansiktet gick liksom inte att dölja så jag berättade omedelbart, vi hann knappt slå oss ner. Först tänkte jag blogga om det eftersom det är anledningen som gjort att uppföljaren till Svart Skugga dröjt men så kände jag gud vad tråkigt. Helt ärligt. Det kan summeras i en mening: Jag spydde i sju månader, lyckades inte skriva en rad och sedan kom vår härliga son Julius. Däremot kommer den bli klar i sommar för dem som undrar. Istället tänker jag bjuda på mig själv och en historia som fortfarande toppar min lista över det mest pinsamma jag någonsin gjort!

*

    ”Gör det! Bara köööör! Det blir jätteroligt!”
”Okej, jag gör det.” Med bestämda, någorlunda raka steg gick jag fram till pokerbordet. Memorerade en sista gång vad jag skulle säga innan jag trängde mig in mellan killarna som stod runt bordet. Av någon anledning slutade alla spela och tittade på mig, blondinen som precis angripit pokerbordet mitt i en pågående runda. Även personen som jag ville prata med tittade upp. Perfekt! Med en lapp i ena handen och ett champagneglas i andra fattade jag mod att säga det jag ville ha sagt.
”Min bok ska bli film. Om du har en bra backhand tycker jag du ska ringa mig.” Jag lämnade lappen och han log (hoppas jag). Trots att självförtroendet, eller snarare champagnehybrisen var på topp vågade jag inte stanna kvar och prata utan lade benen på ryggen och skyndade tillbaka till min kompis som begrundat spektaklet.

När och var utspelade sig denna pinsamma incident? Och vem var mannen jag castade till filmatiseringen av min ännu ICKE publicerade kriminalroman Svart Skugga? Vi backar bandet!

December 2013. En, för årstiden, ganska regnig lördag. Jag och min barndomskompis Christin hade blivit bjudna till ett företagsevent för Volkswagen nere i Frihamnen genom vår gemensamma vän. Det var en påkostad fest, Ebbot Lundberg fixade senaste musiken på dansgolvet och när Mando Diao intog scenen lyftet taket. Likaså vi! Humöret var utmärkt och vi minglade runt bland alla gästerna, småsnackade med de flesta som kom vår väg. Det var länge sedan bara jag och Christin var ute och verkligen slog klackarna i taket, så där som att det inte finns någon morgondag ni vet. Oftast brukar det bli en middag och i bästa fall en drink på någon bar efteråt. Fast just den kvällen stod F E S T på agendan!

Partner in crime

    Tomma glas i handen byttes hela tiden ut mot nya bubblor. När klockan passerat midnatt fick jag syn på Honom. Jag berättade för Christin att han var den jag hade som förlaga när jag skrev om en av poliserna i Svart Skugga och att när min bok blev film skulle ”han” spela Mattias.

”Skitbra idé!”, sa Christin och vi skålade. Igen.
Vi fortsatte diskutera. Han var klippt och skuren: Dramatenskådis som gjort flertal uppsättning av Ingmar Bergman. Haft huvudrollen i åtskilliga svenska filmer där han spelat allt från hårdkokt polis, till skurk och hopplös romantiker. Plus att alla vet vem han är. Det kunde inte bli bättre.
Jag vet att steget kan tyckas långt mellan att ha den här typen av diskussion till att faktiskt agera. För de flesta. Men inte för oss. Inte då.
Dagen efter vaknade jag upp med lätt huvudvärk som blev lite kraftigare när minnesbilderna från natten före spelar upp min attack vid pokerbordet. Alla spärrar jag inte hade haft under kvällen sköljde över mig. Jag kan ha varit en lämplig kandidat som illustration till ordet ”ångest” i ett uppslagsverk … Jag ringde min kompis och till slut började vi gapskratta. Lugnade oss med att ingen kommer någonsin få veta och han vet inte vem vi är. Förhoppningsvis kände han sig smickrad! Dagen går och min huvudvärk försvinner allt eftersom timmarna går. Tills jag får ett sms från ett nummer jag inte känner igen.

    Hej! Hittade lappen idag och kom så småningom på var jag fick den någonstans… Men det tog ett tag… haha. Berätta, vad är det du ska göra?

Nu hade jag inte bara ångest, jag ville dö! Återigen ringde jag min kompis och vi låg dubbla i skratt. Diskuterade om jag skulle strunta i att svara överhuvudtaget, eller krypa till kors och erkänna att allt kanske inte riktigt var hundra procent klart med filmatiseringen. Det blev det senare.
En timme senare hade vi fått ihop ett rimligt sms där jag skrev att det varit en rolig fest som innebar en gnutta champagnehybris vid ettsnåret. Jag berättade om mitt manus och att han blivit ”modell” för en av karaktärerna men att jag också bad att få återkomma tills något filmteam hört av sig. Det tyckte ”han” var en jättebra idé och att han såg fram emot att läsa min historia.
Där och då lovade jag mig själv att jag skulle skicka min bok när den väl blivit utgiven men det har jag glömt bort, eller snarare förträngt. Jag har faktiskt träffat honom på en bokrelease efteråt men då strök jag mest runt som en katt längs med väggarna och höll mig borta från champagnen.

Nä, vet ni vad mina vänner? Nu ska jag ta en promenad bort till brevlådan och posta ett exemplar av Svart Skugga. Jag är helt övertygad att Thomas Hanzon behöver något att läsa i hängmattan. Och att han fortfarande kan ta denna komplimang. :)

Trevlig sommar!
Ida  Axelsson
 

Publicerat i Blogga hos Bonelli | 2 kommentarer