Psykologen i mig

Fredag! Bloggfredag! Och ny gäst! 

Den här tjejen träffade jag på en skrivkurs och i den obligatoriska presentationen av sig själv, berättade hon att hon skrivit en bok som inget förlag ville ha. Så då tänkte hon: jag ger ut den själv.
Naturligtvis köpte jag boken, läste den och kände:
Skjut mig! Jag kan lika gärna lägga ner det här, för om hon inte blir utgiven kan jag ge upp. Nu blev vi lyckligtvis båda utgivna och jag känner så igen mig i hennes inlägg.

Välkommen Susanne Boll!

 Blogga hos Bonellei

Hej Åsa och tack för att jag får hälsa på här hos dig. Och hej alla Blogga hos Bonelli-läsare!

Jag heter Susanne Boll och jag skriver böcker. Tre stycken finns publicerade (Morgongåvan, Det enda rätta och Hitta hem) och en fjärde är på gång. Mellan pärmarna finner man (extremt kortfattat): spänning, udda människoöden och ibland väldigt oväntade relationer.

Ett tag brukade jag svara att ”jag är psykolog” när någon frågade vad jag jobbade med.

Min man brukade försiktigt påpeka att jag inte var psykolog. I alla fall inte bara psykolog. Jag jobbade som det, men var en massa andra saker också. Liksom nu. Som till exempel mamma, fru, dotter, matte, syster, vän och författare.

Men DÅ. Då var min huvudsakliga identitet psykolog.

Min kille sa det här till mig av välvilja. För jag höll på att gå under i min ambition att vara psykologisk i alla sammanhang. Hela tiden. Jämt. Jag var en tjugosexårig legitimerad psykolog som höll på att tappa bort mig själv.

Men det började redan tidigare. Förmodligen på grund av att jag var en typiskt väluppfostrad och ”duktig” flicka.

Exempel 1 på min uruslighet att värna om integriteten: När jag som tonåring blev överfallen av en man i ett mörkt skogsbryn. Han höll fast mig i ett järngrepp och förde mina händer mot sina privata delar och min huvudsakliga och skräckslagna tanke var: ”Herregud, det här är farligt, men måste jag verkligen sparka på honom nu?”. Jag ville inte göra honom illa och jag gjorde det bara inte. Instinkten fanns inte. Jag kunde inte. Som tur var lyckades jag slita mig loss och rusa in på den mörka stig i skogen som ledde hem och han hann inte ikapp.

Exempel 2: När jag under många år förföljdes av en stalker kunde jag till en början inte ryta ifrån till honom, eftersom jag var så upptagen med att känna in hur han kände. Varför han gjorde som han gjorde. Och hur han skulle må om jag var otrevlig mot honom. Han var ju bara kär och kunde bli ledsen, gubevars. Istället bad jag honom i början att sluta. Allvarligt, avvisande och desperat, men aldrig riktigt högljutt ilsket. Det tog år av terapi innan jag vågade vara arg. Och visa det. Vilket jag fortfarande är rätt dålig på, men jag vet åtminstone inombords var gränsen går numera. (Faktum är att jag också HAR lappat till en envetet tafsande karl, men det var efter några drinkar.)

Hursomhelst. Tidigt under psykologutbildningen förstod jag att det jag brann mest för inom psykologin var barnen. Det var dem jag ville arbeta med.

Tidigt förstod jag också hur illa barn ofta behandlas och hur oerhört låg status och rättssäkerhet de har i vårt samhälle. Lätta offer, till och med för sina egna föräldrar. Övergrepp och misshandel (både psykisk och fysisk) förekommer dagligen i familjer runtomkring oss och det är så smärtsamt att tänka på att det vänder sig i magen.

Jag minns första gången jag läste vittnesmål från mödrar som tvingades lämna ifrån sig sina små barn till pappor de inte litade på. Där tecknen på såväl misshandel som sexuella övergrepp var övertygande, men där bevisen inte räckte juridiskt för att hindra pappan från att ha barnen hos sig varannan helg. Mammorna var förkrossade, men om de vägrade att lämna ifrån sig barnen riskerade de att helt förlora vårdnaden …

(Det är inte bara pappor som beter sig illa, såklart, men i de fall jag refererar till var det oftast det.)

Tanken på de där hjälplösa små barnen och på hur de inte har något att sätta emot. På hur de kastas i händerna på förövaren. På hur deras blickar måste slockna när den de är fullständigt beroende av gör dem illa. Förvåningen. Rädslan. Förtvivlan. Lojaliteten. Det gjorde mig vansinnig. Där fanns min ilska. Där kunde jag bli arg. Och jag bestämde mig för att aldrig blunda för barnen. Att alltid vara beredd på att se det ingen vill se.

Och att försöka förstå varför det sker.

Nu fortsatte jag ju inte att arbeta som psykolog, eftersom skrivandet drog i mig. Jag ville nå ut. Nå fler. Först som journalist, senare som författare.

I böckerna får psykologen i mig härja fritt. Jag får skriva om de ämnen jag brinner för och jag får göra det i en form jag älskar; den skönlitterära.

Jag vill berätta. Jag vill förstå varför hemskheter sker och jag vill att läsarna också gör det. Jag tror trots allt stenhårt på att om man ständigt och hela tiden försöker förstå varandra, så blir världen en bättre plats att leva på. En värld där vi inte är så snabba att döma. Man kanske inte kan förlåta vidriga beteenden, men man kan förstå och kanske till och med känna för människan bakom (som Jonas i Morgongåvan och Helmi och Dina i Det enda rätta och Hitta hem).

Har jag skakat om någon i grundvalarna och har jag öppnat hjärtat på en enda människa kommer jag att dö lycklig.

Det lilla barnets perspektiv finns hela tiden i bakgrunden. I allt. Jag blev en författare men psykologen i mig vill aldrig släppa tanken på det där lilla barnet, ibland i en vuxens kropp.

Mina andra delar fortsätter att vara mamma och fru. Fortsätter att sätta privata gränser (och bli lite arg då och då). Fortsätter att skriva och sjunga musik från hjärtat med mitt finfina band Keep It Up samt bombardera internet med bilder på min extremt gulliga hund Barbie Boll J

Vill ni hänga mer med mig så har jag en blogg: www.susanneboll.se

Och så har jag en författarsida på Facebook som man gärna får gilla: https://www.facebook.com/bollthewriter/

På Instagram heter jag @bollthewriter och på Twitter @susanneboll

See you out there!

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Psykologen i mig

  1. Pingback: Idag har jag gästbloggat hos Åsa Bonelli — Susanne Boll

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *