Sanningen bakom rubrikerna!

Hejsan alla nya och gamla läsare!

Idag kryper en kär vän upp i mitt soffhörn. En vän vars historia är stark – som mina andra gästers historier är – men denna är fasansfull. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor efter att ha läst texten och det enda jag önskar är att detta aldrig hade hänt.

Välkommen Åsa Chantre!

11880538_10153477552005535_1593949791150668635_n

Hej Åsa och tack för att jag får mysa i din bloggsoffa en stund.

När jag satte mig ner och började skriva ville jag dela ett glatt minne. Något lättsamt och humoristiskt som passade in på den här galet sköna sommaren. Men jag återkom hela tiden till en händelse som har påverkat och förändrat hela mitt liv så då fick det bli så.

Ni vet tidningsrubrikerna man läser ibland ”Kvinna misshandlad på öppen gata” eller liknande. Vidare läser man att offret är förd till sjukhus och att det inte är någon fara för hennes liv. Det är då man lättad bläddrar vidare i tidningen, trygg i vetskapen om att hon klarade sig. Hon lever ju! Frågan är hur hon lever? Med vilka skador?

Jag gjorde likadant fram till den 23 oktober 2010. Det var kvällen då jag blev helt oprovocerat nerslagen och misshandlad på öppen gata. Jo, jag fördes till sjukhus och nej, det var ingen fara för mitt liv men jag var sönderslagen. Min högra axel var så trasig att jag omedelbart sattes upp för en protesoperation. Axelkulan låg nere vid armbågen och hade slitit sönder allt på sin väg ner. Mitt öga var igenmurat och tre framtänder utslagna. Synen fick jag behålla, tack och lov för det, men mina tandrötter var så skadade och vridna att två av mina tänder fortfarande är lösa. Det är de fysiska skadorna. De psykiska skadorna är egentligen mycket värre. Att inte våga gå ut när det är mörkt, få panik när någon springer bakom mig fast jag vet att det bara är en joggare eller någon stackare som springer till bussen. För han kom ju bakifrån det fega aset. Jag hade inte en chans när han tog tag i mina axlar och slängde ner mig på marken.

Det är snart sex år sedan det hände men jag kämpar fortfarande med mina skador. Min axel är opererad tre gånger. Senaste gången var 27 augusti 2014 då de tog ut protesen som hade lossnat och satte in en ny. Det var bara att bita ihop och börja om med rehab för tredje gången. Jag försöker gå vidare men blir hela tiden påmind om den kvällen. Enkla, självklara saker som att bre en smörgås eller tvätta håret gör ont. Jag vet nu att smärtan alltid kommer finnas där och jag får leva med det. Ärrvävnad och skadade nerver går inte att göra något åt. Men jag lever och jag är så glad för det! Om man ser krasst på det så är mina skador petitesser i det stora hela. Det finns värre öden bakom rubrikerna. Människor som knuffas framför T-banetåg och förlorar både armar och ben men det får vi inte veta om vi inte råkar snubbla över en veckotidningsartikel några månader senare där offret berättar. Det är bara några dagar sedan jag läste ett pyttelitet inlägg i DN under rubriken I korthet: ”En man i 45-årsåldern knivhöggs svårt i Farsta Centrum.” Hur svårt då? Hur ser hans framtid ut?

Det positiva med det hemska som hände är att jag äntligen tog mig tiden att skriva klart min diktsamling ”I ensamhetens väntrum” som kom ut på Ordberoende förlag 2014. Jag har alltid skrivit men nu blev det ännu viktigare för mig att skriva medan jag läkte som människa. Livet går vidare om än med en trasig axel, lösa framtänder och en sorgsen själ. Jag älskar livet, jag lever livet och jag dricker champagne mitt i veckan bara för att jag kan!

Lev i nuet!

Önskar er en fortsatt underbar sommar!

Åsa Chantre

http://www.facebook.com/asa.alvebrand-författare

Min diktsamling finns att beställa hos alla näthandlare, Ordberoende Förlag och hos min absoluta favoritbokhandel ”Bysis Bok & Papper”. Beställer ni via mig så får ni den signerad också!

Jag finns även på podpoesi.nu om ni vill lyssna!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Sanningen bakom rubrikerna!

  1. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Så bra skildrat!
    Vilken mardrömsupplevelse
    Kram❤️

  2. Pia Lerigon skriver:

    Min lärare sa en så tänkvärd sak när jag gick i skolan: Det är inte de stora feta rubrikerna vi ska oroa oss för, utan de små. När en man som bli knivhuggen på öppen gata blir till en pytteliten artikel betyder det att nyhetsvärdet är litet – det här händer så ofta att det inte ens är värt att skriva en helsida om händelsen. Och det är DÅ som vi ska oroa oss, för då betyder det att våld blivit vardag.

    Jag tänker ofta på dem som drabbas och visst gör jag som du att jag drar en lättnadens suck när de överlever, men jag har alltid funderat ett steg längre och undrar hur de mår, hur allvarliga skadorna är och om de fick fast gärningsmannen.

    Fick de fast gärningsmannen i ditt fall? Denna fega stackare som slog ned dig bakifrån. Jag hoppas verkligen det och att hen fick lämpligt straff eller vård. Oftast är det ju någon form av hjälp dessa personer behöver för de lever i en alternativ värld än vi andra och behöver omskolas till vettiga individer som inte slår ned sina medmänniskor. Många av dem har dålig självkänsla och likställer sitt eget värde i att de är bättre än andra – och ju mer överlägsna de är alla andra, desto bättre är de. Ja, så tänker en person som har dålig självkänsla. Att mobba, prata illa om andra och slå ned folk är typiska symptom på personer med dålig självkänsla. Och det dessa personer först och främst måste lära sig är att älska sig själva. För den som har bra självkänsla behöver inte vara bättre än andra för att må bra. Och därmed slutar personen att mobba, prata skit om andra eller slå ned folk.

    Tack så jättemycket för att du delar med dig av din upplevelse och jag hoppas din axel blir bättre och att din rädsla en dag försvinner. Jag hoppas även att din förövare har fått bättre självkänsla och utvecklats till en ansvarstagande individ som är mån om sina medmänniskor.

    Stor kram Pia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *