Skiter i fotboll, älskar glädjen

Det har väl kanske inte undgått någon att jag är gift med en italienare med tanke på mitt efternamn och nu har ”hemlandet” gått till final i fotbolls-EM.

Det är EUPHORIA i det Bonelliska residenset. Självförtroendet inför finalen på söndag ligger på topp, dock inte utan att nerverna ligger utanpå.
Jag minns (oj, så gammal jag låter nu) kvartsfinalen i VM -90 då vi var med vår tvååriga son i Italien och nationen gick till semifinal.
Snacka om stolthet över sitt land!
Det var helt galet och glädjen visste inga gränser.
Människor skrek och grät på gatorna (jag har i och för sig väldigt svårt att relatera till denna glädje över att en läderboll sparkats in en bur med nät) och kramade om varandra. Flaggorna vajade och det bjöds laget runt på barerna. Inte en huligan så långt ögat kunde nå, och då var vi i en riktig turistort där de olika nationerna var tvungna att samsas om utrymmet.
Men, det som berör mig är denna glädje som idrott ändå är menad att förmedla.
Det är underbart att se.

Det här inlägget postades i Lite av varje. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *