Skrivkramp. Bah, humbug.

Som titeln antyder så tror jag inte på begreppet skrivkramp.
Det är bara att slå ner rumpan på stolen och få ner orden på skärmen. Ibland blir det mer, ibland blir det färre.

Men – som Tony Irving i Let´s Dance säger – den sista tiden har det varit extremt jobbigt att komma igång. Jag har gjort allt annat än att skriva.
Jag har verkligen fått valuta för mina abonnemang på HBO och Netflix och andra författares verk har varit så mycket mer intressanta än mitt eget manus. Facebook har gått varm såsom Instagram och Twitter.

Men så ikväll hände det. Jag verkligen bestämde mig för att nu jävlar fick det vara nog. Jag läste det sista kapitlet jag skrivit och tänkte när fingrarna sattes på tangenterna att det får väl bli skit. Och då kom de.
Orden.
Handlingen.
Karaktärerna kom till liv.
Och med det kom glädjen. Glädjen över att återigen hitta känslan då timmarna flyger iväg och allt annat försvinner. Helt plötsligt blev jag mina karaktärer och kände hur det är att vara de. Och jag älskar alla. De är mina Mollgan som i Alfons Åberg. Mina vänner.
Jag älskar känslan när det kliar fingrarna och jag längtar till nästa tillfälle då jag ska få sätta mig och bara umgås med de som bara existerar i min hjärna och har svårt att slita mig från datorn.

Det låter en aning skruvat, men är underbart.
Nu tänker jag fortsätta.

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skrivkramp. Bah, humbug.

  1. Pia Widlund skriver:

    Ja, ibland tar det emot. Framförallt när solen är här och man vill prioritera trädgården. Men när man väl kommer igång känns det bra och då är det bara att njuta och knattra på!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *