Jag minns hennes tystnad

Veckorna springer iväg och jag kan knappt fatta att det redan gått ett halvår sedan jag drog igång projektet ”Blogga hos Bonelli”. Och jag är så glad över att konceptet blev så lyckat som jag hoppades på.

Idag välkomnar jag en författarkollega som varit till stor hjälp i arbetet med en scen i min kommande roman ”Vid ögonblickets slut”. Jag är ju en sucker för humor och det var något som jag direkt lade märke till hos henne. Humor en del av hennes personlighet och jag älskar glimten i hennes ögon och än en gång slås jag av hur tacksam jag är för alla nya människor som jag genom författarskapet lärt känna de senaste åren.

Välkommen Ulrika Alenfelt! 

Hej Åsa. Och tack för att du bjudit in mig till din bloggsoffa. Jag vet att många tankar, minnen och historier ur och om livet har ventilerats just här.

Häromdagen fick ett minne mig att le, jag vill dela det med er. Jag rensade stökiga lådor hemma och hittade ett block där jag skrivit ner roliga konversationer med barnen när de var yngre. Det är bra att skriva ner saker, så många härliga minnen som annars skulle bleknat och fallit i glömska. På en sida i blocket hade jag skrivit ner en konversation med min yngsta dotter.
-Mamma, kan man heta Häck i förnamn?
– Eh, nej det kan man inte.
-Men kan man heta Sten?
-Ja, Sten är ett namn.
– Kan man heta Barr?
– Nej, Barr är inget namn.
-Fast det heter ju Linns mamma… Eller…Nej Barr-bro var det kanske.

Jag log och kände värmen i bröstet, den som jag alltid får när jag tänker på mina barn. Sen tänkte jag på hur otroligt tacksam jag är över att jag har mina döttrar. Ödmjuk. Lycklig. För jag vet att det inte är något självklart. I vuxen ålder lärde jag mig att det som för mig var en självklarhet som liten, att när man blir vuxen ska man gifta sig och få egna barn, inte alltid är så enkelt. Och ibland blir det inte alls så som man tänkt sig eller som man vill.

Jag var 27 år när vi bestämde oss för att skaffa barn. Bestämde oss för att skaffa barn. Det var så jag såg på det. Jag hade tänkt att nu var jag redo att bli gravid så då blir jag väl det. Och det blev jag. Det jag inte hade räknat med var att jag skulle få missfall. Första gången var det en chock. Jag hade svårt att förstå att det hände mig, det var ju inte så det skulle vara, inte så jag tänkt det…
Men det skulle bli fler missfall. Många fler. När vi försökte få ett syskon till äldsta dottern hade jag så många missfall i rad att barnmorskan tillslut tog tag i min arm och såg mig in i ögonen och sa:
”Din kropp behöver vila, Ulrika. DU behöver få vila. Vänta nu med att försöka igen. Vänta ett år och sen kommer det nog gå bra.”
Jag lyssnade på henne, tog till mig orden och lydde (nästan). Väntade inte ett helt år, men nära. Och så blev jag gravid igen. Fick ett ultraljud i vecka tolv och allt såg bra ut. Åh så lycklig jag var. Nu kunde jag slappna av och njuta, nu skulle det gå bra.

Några dagar senare fick jag ännu en kallelse till ultraljud. Det hade blivit en miss med dubbelbokning och jag borde egentligen avboka, men glädjen över att få se det lilla sprattlande livet inuti magen ännu en gång tog över, och som den förväntansfulla ivriga blivande tvåbarnsmamma jag var, spelade jag dum och skyndade iväg till undersökningen ändå.
Det är många år sedan nu. Men jag minns det så tydligt ännu. Hur jag låg där i undersökningsrummet. Minns det vita taket. Minns lampan vars ljus bländade mig något. Minns ultraljudsapparaten. Minns sköterskan som arbetade med den. Minns hennes tystnad. En sådan där tystnad som kryper in under huden och kväver en. Som kramar om hjärtat så det nästan stannar. Den där tystnaden som betyder att något är fel. Att något är fel. Jag minns orden jag till slut fick ur mig för att bryta tystnaden.
”Nu blir jag orolig.” Det var allt jag lyckades säga. Sedan blundade jag hårt, bad tyst att hon skulle svara att jag inte alls behövde vara orolig. Att allt såg bra ut. Att hjärtat på den lilla slog. Snälla säg att allt är bra. Snälla. Snälla. Men istället svarade hon.
”Jag förstår det.”
Då kom tårarna.

I februari var jag gravid på nytt. Jag tänkte för mig själv- detta är sista chansen. Jag orkar inte en förlust till. Nu måste det gå bra. För jag orkar inte mer.
Några år senare sitter lillasystern framför mig och funderar över om man kan heta Barr. Livet är fantastiskt. Jag är så otroligt tacksam.

Det finns så mycket som vi är vana att ta för givet. Som att kunna få barn. Att ha ett jobb. Eller att hitta kärleken. När jag för ett antal år sedan skiljde mig från barnens pappa och blev singel började frågorna komma.

”Men hur kan du vara singel? Du verkar ju vara en fantastisk tjej.”
Från början tog jag det som en komplimang. Förstod ju att avsändaren bara menade väl. Men när åren gick utan att jag hittade någon som kändes rätt blev det allt jobbigare med de frågorna.
Men HUR kan DU vara singel?
Ibland var jag frestad att svara: Men HUR kan DU vara i en relation?

Det gjorde jag givetvis aldrig. Istället svarade jag sanningsenligt att det är väldigt svårt att träffa rätt person. För det är svårt. Jäklar vad svårt det är!

Som författare vet jag att det är svårt att skriva en bok. Det är svårt att få ett förlag att anta manuset och ge ut boken. Det är svårt att få till en bra försäljning när boken väl är tryckt. Allt det är skitsvårt och inget man kan ta för givet bara för att man drömmer om att skriva på heltid. Men jag vill ändå hävda att det är ännu svårare att hitta sitt livs kärlek. Någon som man kan vara sig själv med. Fullt ut. När man är ledsen och glad, trött och pigg, någon man kan prata och skratta med, där man ömsesidigt stöttar varandra och tillåter varandra att bara vara och att växa. Någon att slösa all sin kärlek på samtidigt som man får ännu mer kärlek tillbaka. Att hitta det är inte lätt. För då behöver man passa ihop. Som två pusselbitar. Det GÅR att sätta ihop två pusselbitar som inte passar också. Man KAN pressa och trycka ner dem med våld. Man KAN såga av en kant och fixa till, anpassa dem. Men det blir inte bra. Inte blir det? Inte så som när man hittar de rätta bitarna och de passar ihop precis så som de är.

Jag har äntligen hittat min pusselbit. En man som passar mig perfekt. Precis som han är. Precis som jag är. Åter igen fylls jag av kärlek och tacksamhet.
För det stora i livet, familj och kärleken mellan människor, det är stort och enkelt och svårt. Och alldeles underbart.
Denna sommar är min sommar. Jag känner att den kommer bli fantastisk. Och innan september är slut ska jag ha mitt nya bokmanus klart. En spänningsroman om en klassåterträff som spårar ur. En berättelse om vänskap, kärlek och hat. Om möten mellan människor som förändrar livet.
Jag vet att det är skitsvårt att skriva en bok. Jag vet att det är skitsvårt att få ett manus antaget av ett förlag. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Det bästa i livet är stort och enkelt och svårt. Och jag är fylld av tacksamhet.

Önskar er en underbar sommar!
Ulrika Alenfelt

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag minns hennes tystnad

  1. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Superbra. Ordrikt tänkvärt och manar till eftertanke. En ödmjuk klang?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *