Vem tar emot när man faller?

Ytterligare en vecka har gått och det har återigen blivit dags för ”Blogga hos Bonelli”.

Tjejen ni ska få träffa idag är ingen mindre än hon som äger det B&B på Fårö som ett antal författare invaderar en vecka i augusti varje år.
Det är en tjej man blir glad av att bara vara i närheten av och med tre släppta romaner är hon så värd all framgång!

Hennes inlägg är smärtsamt välbekant och hon beskriver en alltför vanlig situation på ett sådant ärligt och naket sätt.

Varmt välkommen Camilla Davidsson!

IMG_7885

Tack för att jag får besöka din sköna bloggsoffa, Åsa! Idag tänker jag dela med mig av en text jag skrev våren 2006, i slutet av min utmattningsdepression. Vid tiden då jag skrev den hade jag mått dåligt i flera år, men ändå fortsatt att jobba. Det var en tung tid i mitt liv och jag delar med mig för jag tror att många känner igen sig, antingen från sitt eget liv eller för att någon närstående befinner sig där.

Ok, här kommer texten:

”Jag har alltid varit uppe på barikaderna, klarat mig själv, gjort galna grejer, haft mod, ork och energi för en hel armé. Men nu, var är energin, var är glädjen, var är viljan? Borta! Det enda jag vill är att krypa ihop i min lilla lägenhet och vänta på att det ska gå över, vänta på tryggheten, att någon ska komma och hålla om mig och säga att allt blir bra.

Det funkar inte så. Inte när man har kört ”ensam är stark” hela livet. Ingen förväntar sig att jag behöver hjälp och jag vet inte hur man ber om den. Det är bara att ta nya tag, brukar jag lite hurtfriskt säga. Den här gången är det inte så. Det går inte över. Det händer inget av sig självt. Tryggheten måste jag själv bygga upp. Visst har jag vänner som kan hålla om mig en stund, som kan hjälpa med tröstande ord, men jobbet, det måste jag göra själv. Men vad gör man när orken är slut, när lusten försvunnit och energin tryter? Jag vet inte.

I alla år har jag varit så oerhört stark och rest mig upp varje gång livet varit jobbigt. Den här gången vet jag inte hur jag ska klara av det. Jag känner mig inte stark, vill inte vara stark. Orkar inte kämpa mer. Jag vill hitta en miljö där jag kan sluta att kämpa och bara vara. Var trivs jag? I vilka situationer mår jag bra? Vad för typ av jobb kan jag utföra utan att känna den här pressen som jag för tillfället inte förmår att hantera? Inte en aning. Ingenting tycks roligt längre. Jo, att promenera, vara ute i skogen och sådant, men det genererar ingen lön på kontot.

Jag känner tydligt att jag måste ta mig igenom den här svackan och inte gå runt den. I annat fall kommer situationen garanterat att komma tillbaka. En sak blir jag mer och mer säker på och det känns tungt och jobbigt att erkänna, men det är att affärslivet har blivit ointressant för mig. Jag mår inte bra av att befinna mig där. Känner att det är totalt meningslöst. Den typ av jobb jag gör just nu tynger mig, äter upp mig inifrån och får mig att dö lite varje dag. Detta är nya tankar för mig. Jag trodde att det bara var IT-branschen som jag inte stod ut med, men det är hela grejen. Nu sitter jag på ett helt annat slags företag och det är om möjligt ännu värre än IT-branschen, för här finns det inga egna värden förutom att ”Nu ska vi tjäna pengar”. Jag som alltid har velat göra karriär och tjäna pengar. Vad vill jag nu?

Om jag hade ett helt vitt blad – inga förväntningar, ingen bakgrund, ingen fråga om status. Inga människor runt omkring som bryr sig om vad jag gör, vad skulle jag vilja göra då? Trygghet har blivit viktigt. Det har det aldrig varit förut. Är det viktigtare än frihet? Kan jag få både och? Flexibilitet? Trygghet kan jag få om jag tar ett fast jobb. Är det det jag vill ha? Ingen aning. Jag önskar att det inte vore så svårt!”

Ett par dagar senare var jag hos en coach och efteråt skrev jag detta:

”Han läste mig direkt och såg vilken del av mig som har varit aktiv de senaste åren. Vi döpte henne till Fröken Duktig. Fröken Duktig har suttit längst fram i bilen i åratal och kört på utan att ha någon som helst kontakt med sina medpassagerare. Hon har kämpat och varit duktig. Vunnit seger efter seger. Superduktig faktiskt! Men tomhetskänslan har hon bara slätat över. Bäst att inte känna efter. Ensam är stark. Hon har varit duktig oerhört länge och aldrig undrat varför det känts så oerhört tomt inombords. Varit ganska kall och aningen känslolös. Allt som inte fanns med i hennes agenda var jobbiga moment. Och känslosamma mäniskor… Urk! Endast en gång för länge länge sedan, när hon var väldigt lyckligt kär, kände hon sig ibland helt fullständig, i total kontakt med sig själv. Då fanns det lite trygghet att luta sig på.

Sedan tiden med den pojkvännen, dvs snart 10 år sedan, har det inte funnits någon riktig trygghet i mitt liv att luta sig tillbaka på. Inte mina föräldrar. Inte mina syskon. Ingen långvarig, trygg relation. Vänner javisst, men jag har aldrig klarat av att visa mig svag bland mina vänner. Möjligtvis med någon enstaka väninna, men jag vet inte hur man gör. Har alltid försökt att vara stark, alltid vara duktig. Även när jag hade gått in i väggen och var i närheten av kollaps, såg jag ingen annan utväg. Det var bara att fortsätta att vara duktig. Vad annars skulle jag göra? Så fortsatte jag år efter år, som om det inte fanns någon annan utväg. Om jag inte är Fröken Duktig så är jag ju ingenting. Vem ska ta hand om mig om inte Fröken Duktig sköter sitt? Vet inte.

Det var många insikter som dök upp idag. Kanske inte nya, men så ovanligt tydligt framställda med coachens hjälp. Han är högst aktiv i coachingen och jag känner mig sedd på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge. Känns tryggt!

Det blev så tydligt för mig när han bad mig vända bort Fröken Duktigs stol i cirkeln, bort från de övriga delarna i min personlighet och frågade om jag kunde känna igen mig i den situationen. Om jag kände igen mig? Som jag kände igen mig! ’Här är det jag som bestämmer, jag som kör! Frågor på det? Nä, jag tänkte väl det! Inget jams. På med säkerhetsbältena, nu kör vi så det ryker!’ Shit vad tröttsamt! Inte konstigt att jag är helt utmattad. Jag har ju kämpat och kämpat och kämpat i en hel evighet.

Egentligen är det inte speciellt förvånande att jag känner som jag gör när man betänker hur jag har levt. Jag fick verkligen pressa mig för att tacka ja till att börja jobba på XXX (inte för att jag lyssnade så mycket på vad mina små vänner bak i bilen sa) och jag pressade mig ännu hårdare för att stanna kvar, trots att jag bokstavligen blev mer less och deprimerad för var dag som gick. ’Jo, men Camilla det är ju ett jättebra jobb. Ser bra ut på CVt!’ I slutändan kändes det som om jag dog lite varje dag när jag gick till jobbet. Madre mia, vad Fröken Duktig har fått styra. Men nu är hon trött. Jäkligt trött! Det här sista året har hon till slut fått vila lite och nu när jag tänkte be henne träda i tjänst igen så har hon mer eller mindre fått panik. Gått i strejk. ’Jag vill inte, kan inte, orkar inte!’ säger hon. Jag trodde, lite naivt, att ett års vila skulle räcka. Att det bara skulle vara att köra på igen. Ta ett litet jobb som marknadschef på ett managementkonsultbolag till exempel… Shoot my head, som min taiwanesiska väninna i London, skulle ha sagt.

Det min coach, stilla och totalt närvarande, förklarade för mig idag är att jag behöver utforska och lära känna alla delar av min personlighet och lära mig att använda dem alla i symbios för att må bra. Och så närvaro, närvaro, NÄRVARO! I platsen här och nu mår man oftast bra, men egot ska hela tiden ha drama och oroa sig eller planera för framtiden. Om jag tittar på den här dagen så känner jag sorg och trötthet, men jag känner också en glädje och lycka över att känna så mycket, över att vara här och nu. Morgondagen får vänta. Inget annat än att känna efter vad som rör sig i min kropp och i mitt sinne idag.

Shit, vad jag är fast i duktighetsfällan!

Coachen tog mig genom en guidad meditation där jag fick möta mig själv när jag var 8-9 år. Vad starkt och känslosamt det var! När den vuxna Camilla tittade på Lilltjejen såg hon glädje, oförställdhet, energi, kraft, nyfikenhet och en vilja från den lilla att visa den fantastiskt spännande världen. När Coachen bad mig byta fokus och se den nuvarande Camilla, kom tårarna och sorgen. Borta var energin, glädjen, det oförställda och nyfikenheten. Kvar fanns en kvinna, som förvisso var propert klädd, men som har förlorat det mesta av sin livsglädje och spontanitet. En som tvekar inför det okända. Så kan man ju inte göra. Nej, det går säkert inte. Men jag har ju fel skor. Mina fina, nuputsade skor kan ju bli blöta och förstörda. Tårarna bara rann och rann och jag kände mig oerhört förtvivlad. I slutet kramade de om varandra länge, fast i själva verket var det Lilltjejen som kramade om mig. Oerhört gripande och sorgligt, men samtidigt så tydligt!”

Så slutade texten jag hittade i datorn. Vill bara ta den unga, utmattade och överpresterande Camilla (och alla hennes medsystrar) i min famn och ge henne en lång kram. Är så glad och tacksam att jag till slut lyckades ta mig ur min utmattningsdepression och så småningom hittade skrivandet – mitt kall här i livet! Om jag genom mina böcker kan hjälpa en enda person att ta sig ur en liknande situation har alla otaliga timmar vid tangentbordet varit mödan värd!

Camilla Davidsson

 

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vem tar emot när man faller?

  1. Maria Hernborg skriver:

    <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *