VISA PATTARNA

Hej alla!

Den här fredagen gästas jag av en av de mest färgstarka kvinnor jag någonsin känt. Hon är rolig, bjuder på sig själv och en målmedveten pensionär som jag misstänker är mer i farten nu än när hon var i yrkeslivet.

Och nu bjuder hon er på ett blogginlägg som gjorde att jag fick en klump i halsen och gråten att trilla över franskanten.

Välkommen Hanna-Maija Bergman!

11220804_1147961635218219_2268157618381845175_n

 

Hej Åsa och tack att jag får vara med i din blogg.

Jag är Hanna-Maija Bergman, 73 år, mamma till din f d klasskompis Liza Hellberg. och jag har känt dig sedan ni var små. Jag gillar att skriva, precis som du.

Min skrivarlust manifesteras framförallt genom iakttagelser av oss människor. Och jag har jobbat med människor. Efter en helt misslyckad skolgång på 50-talet i Södertälje, utan avgångsbetyg och ingen examen, vågade jag efter 20 år börja studera igen. Jag gjorde karriär i rättsväsendet från kontorsbiträde till åklagare tack vare studierna. Framförallt arbetade jag med familjevåld, dvs våld mot kvinnor och barn.

Efter händelserna i Köln, Helsingfors och andra ställen avseende övergrepp mot kvinnor, väcker det för mig trista minnen och jag upptäcker att inte mycket har förändrats i kvinnosynen. Många tror att jag haft fördel av min kurviga kropp. Framförallt genom yppiga bröst. Här minnen från 50-talet. Det var inte bättre förr, enligt min mening. Vad tycker ni?

*

Jag gick och lade mig en sommarkväll 1956 som ett vanlig, liten och knotig flicka. Tidigare på dagen hade jag badat i en ny, rödvit, dominorutig baddräkt i rött och vitt, som suttit bra på min kropp.

Nästa morgon vaknade jag och tittade ner. Va? Vad var det här? Jag kupade händerna och vägde ett bröst i varje hand. Vita, klotformade, blåådriga och med små, rosa bröstvårtor. Äckliga! Dom fanns inte där igår, det var jag säker på.

Jag steg upp. Usch. Jag kände mig tung. Hela kroppen var plötsligt helt förändrad. Från streck till cirklar. Jag provade den rutiga baddräkten. Den passade inte alls längre. Den fastnade vid brösten.

De var som meloner. Låren såg ut som zeppelinare, stora och avlångt runda. Midjan såg vidjesmal ut emot de numera svällande höfterna. Armarna hade också blivit hulliga och runda. Underbenen såg ut som på en rokokobyrå. Det var som om jag hade gått vilse i mig själv. Vem var jag nu?

I MATBESPISNINGEN

Alla talar ivrigt och lutar sig förtroligt mot varandra.

Jag sätter mig ytterst vid ett bord, på en hård och kall stol av trä och metall och ställer blodpuddingsportionen på bordsskivan. Jag äter snabbt, medan jag betraktar undflyende ögon och bortvända ryggar. Många känner jag; flera av dem är mina klasskamrater, men de bryr sig inte om mina sökande blickar och svettiga kontaktängslan.

När jag ätit färdigt, reser jag mig, tar den bruna brickan och börjar bära bort den. Tänker: ”Inte idag. Kanske sker det under”.

”ÅÅHHH – grabbar – nu kommer hon!!”
”AAHHHH! Hon kan inte vara oskuld. Inte med dom pattarna..”
”Nej – inte nu igen!” tänker jag.

De få dagar jag är i skolan, blir jag uppmärksammad av ett tiotal killar. Alltid från samma bord. Huvuden vänds mot mig, det fnissas och skrattas. Nu märks och syns jag. Och nu förlorar jag mitt människovärde. Samtidigt föds ett glödhett trots inuti. Jag spänner käkarna och anstränger mig för att se tuff och hård ut.

I KLASSRUMMET PÅ FRUKOSTRASTEN

Så sitter jag ensam igen på frukostrasten med min kära roman. Jag har lyckats smyga mig in i klassrummet utan att rastvakten upptäckt mig.

Plötsligt förnimmer jag en känsla, en stämning av att någon håller andan och ett rassel som av fuktig förväntan. Jag tittar upp. Jag upptäcker att min skolbänk är omringad av ett 20-tal pojkar – inte bara från min klass.
”Kolla pattarna – hon är väl inte oskuld!” brölar Tomas.

Jag reser mig snabbt och försöker komma förbi pojkskocken. De ställer sig som en mur runt mig och börjar ta på mig med sina händer. De klämmer hårt i brösten, så det gör ont, de sliter upp min kjol och drar i mina underbyxor, under återhållna flämtningar och stön. Jag blir fruktansvärt rädd. Det enda jag kan göra är att klösa dem med mina långa, rödlackerade naglar. Och se – flera hungriga pojkhänder börjar blöda. Dessa gossar av ”bättre folk”, elever vid Det Högre Allmänna Läroverket – direktörer, adjunkter, läkare, advokater, godsägare i vardande. På något sätt lyckas jag nå klassrumsdörren – kanske på grund av att pojkarna chockerats av mitt klösangrepp. Jag rusar nerför de gråa, kalla stentrapporna, mot den tunga ytterdörren av metall, Jag har en sådan fart att jag slår huvudet i dörren. Det sjunger i mitt huvud och jag erfar en överjordisk smärta. Med blodet rinnande från hårfästet springer jag iväg – mot tåget och hemmet.

Efter det tillfället vågar jag inte längre gå till skolan, utom någon dag i månaden. Jag kliver upp som vanligt, cyklar iväg mot stationen, men gömmer mig bakom stora eken 20 meter hemifrån. Jag ser farsan cykla iväg och jag cyklar hem igen och lägger mig med mina älskade romaner. Jag förfalskar farsans namnteckning på sjukintyg. Och morsan? Ligger på Radiumhemmet i sin obotliga cancer.

Så ensam jag var. Snygg på fel sätt. Och egentligen ville jag inte visa pattarna.

Hanna-Maija Bergman

Det här inlägget postades i Blogga hos Bonelli. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till VISA PATTARNA

  1. Emmelie skriver:

    Så starkt inlägg, jag blir upprörd och ledsen. Att ingen såg, att ingen hjälpte dig. Så utsatt och ensam.
    Tack för att du delar med dig!

    • Hanna-Maija Bergman skriver:

      Tack för att du läste och att du bryr dig❤️

      • Marie-Louise Norelius skriver:

        Så klart jag läste Bra skrivet o du har berättat om detta jobbiga för mig förut..Starkt av dig / Marie-Louise ( Rilo)

  2. Pia Carlsen skriver:

    Otroligt bra läsning. Starkt av dig att berätta. Imponerande. Styrkekramar.

  3. Ingrid Randén Lindholm skriver:

    Hej!
    Ditt inlägg väcker många tankar och känslor! Fortsätter skriv Hanna! Och måla!
    Jag känner inte Åsa, men jag har varit arbetskamrat med hennes svärmor!
    Kram, Ingrid

  4. Ella Persson skriver:

    Starkt skrivit av dig Hanna. Har du någon gång stött på dessa illbattingar sedan du blev vuxen.

  5. Hanna-Maija Bergman skriver:

    Tack Åsa för att jag fick delge mina livstankar via din blogg?
    Och tack alla som kommenterat ❤️

  6. Anita Rohlén skriver:

    Fruktansvärt tycker jag
    Jag hade inte så kul i skolan mina så kallade klasskamrater, mest killarna retade mig för jag var rödhårig och fräknig dessutom lite för rund, vad jag led av detta och vilken ångest man hade. Det var ju inte så kul heller när det var t ex skoldans etc
    Men det var de som gjorde att man hela livet gått omkring med dåligt självförtroende
    etc.

  7. Galina skriver:

    Jag tänkte att det bör finnas anledning till att man väljer just det yrke man håller på med, och nu faller det på plats. Det är så modigt att berätta om det ! Jag tror att 99% av kvinnor hade nogån gång uplevt nogån tip av misshandel.Kram till dig Hanna!

  8. lotta yngvesdotter persson skriver:

    Det gör mig ont att läsa.Så bra skrivit av dig!

  9. christina ekerdal skriver:

    Hanna-Maja, du o jag pratade lite om det här på bussen på väg hem från en danstävling (tror jag). Det gjorde ont då o det gör ont nu att höra/läsa din berättelse. Vilken fruktansvärd tid du hade. O så modigt av dig att berätta så här offentligt. Vilket föredöme o stöd du är för andra kvinnor

  10. Carina skriver:

    Hanna är en fantastisk person full av styrka, kärlek och visdom. Jag är så stolt av att känna henne och få höra om hennes liv som är fullt av visdom

  11. Kerstin Zetterberg skriver:

    Älskade Hanna! Har vi inte väntat länge på din berättelse. Jag blev så glad när jag såg att du skrivit en del av den. Så fantastiskt målande och modigt! Nu väntar vi bara på att hela din bok skall komma ut. Jag fanns väldigt nära dig under vår tonårstid, och ändå kände jag inte till din ensamhet och din oro. Om jag bara hade vetat?! Men nu ses vi på måndag, det är underbart att vi fortfarande kan hålla kontakten. Längtar! Kram från EKA

  12. Maria Andark skriver:

    Fantastiskt fint, starkt och modigt att dela med dig, heja dig❣️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *